Plötsligt. 22.

Plötsligt blev jag bara så väldigt gravid.
Eller det hände väl inte plötsligt egentligen, det har pågått i 22 veckor nu (eller 20 efter befruktning då, man räknar ju graviditeter lite lustigt). Men på några dagar kändes magen stor som om det var dags att föda imorgon och tanken att behöva vänta mer än en dag till innan det är dags kändes oöverstiglig.
Samtidigt befinner jag mig i svindlande veckor, veckor när jag med hjärnan verkligen inte vill att något barn ska komma. Snart är jag så långt gången att försök att rädda bebisen görs i alla delar av landet om förlosningen skulle komma igång. Men att få ett barn så tidigt är en egen resa, fylld av oro och dramatik och inga garantier för liv och definitivt inga garantier för ett barn som klarar sig utan komplikationer. Evighetsvistelser på intensivvård och neonatal och allt sådant där. Ibland vet jag för mycket om sådant, det vore skönt att inget veta. Att bara gå och tänka "nu räddar de ju bebisen, nu kan den väl komma" i lite fnissig förväntan och ljuvlig okunskap.
Har förvisso ingen anledning att tro att den här ungen ska komma för tidigt. Har gått prick 40+6 två gånger tidigare nu, alltså nästan en vecka över ultraljudsdatumet, så jag räknar kallt med att mitt augustibarn blir på gränsen till septemberminsting istället.
Höggravid på sommaren alltså, det har jag inte gjort förut. Men hörrni, vi håller väl tummarna för en kall sommar allihopa?
1 kommentar

Knyta samman trådar

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/733_44687755.jpg
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/711_41851291.jpg
Jag hatar lösa trådar. Dyker de upp jagar jag samband och information i timtal för att kunna knyta ihop dem igen.
Ändå är den här bloggen bara ett sjok av lös information. Hade jag inte varit mig själv utan någon annan som av outgrundlig anledning hamnat här hade jag blivit tokig.
 
två saker jag tänkte på, i alla fall, som ligger som ett upprullat tilltufsat garnnystan, är:
 
vad hände med boken?
Kanske det fortfarande finns någon som undrar. Jag knyter inte ihop den tråden så himla mycket, för det är såhär: det händer saker där. På den fronten. Faktiskt finns det väl en massa fronter samtidigt, och det rör på sig, men sakta och så att man knappt märker det, liksom skälvningarna innan jordskredet. Men jag har fortfarande saker som ligger på mig, som jag måste klara av, och innan jag har lyckats med allt det där sista vågar jag inte prata om det. Det är inte glömt, och jag har inte gett upp, det är väl allt jag säger. En annan dag hoppas jag kunna berätta mer, helst jublande och med glädjebubblor i magen.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2011/mage34_172357713.jpg
(bild från 2011, min mage är inte riktigt sådär stor än)
 
men alltså den där bebisen i din mage. en tredje, är inte det väl galet och hur har du tänkt med dina studier två ungar utan något uppehåll är det inte dags att ta lite ledigt nu eller och då blir det ju precis innan examen har du ångest över det etc?
Nej. Jag har ångest över många saker, andra saker, men inte barnet i min mage, vad folk än tycker. (De tycker inte så intensivt och så länge, man tror alltid att folk tycker mer saker än de gör.)
Nej, jag kommer inte att ta något studieuppehåll den här gången heller.
Men ja, jag kommer faktiskt vara lite "ledig".
Såhär är det: min bebis är beräknad till 23 augusti. Alltså strax innan terminen börjar. Men höstterminen är vår forskningstermin, då vi gör examensarbete. Jag har redan forskat några somrar, egentligen hoppades jag att kunna göra forskningsterminen parallellt med den här vårterminen men det fick jag inte för universitet. Så istället är planen att jag gör klart de praktiska delarna av mitt examensarbete under juni-juli och sedan ska jag bara skriva sjäva uppsatsen. Tror det kan funka utmärkt att göra medan man har en liten bebis.
Större delen av hösten tänkte jag alltså promenera runt med mitt lilla barn och mina två större och låter månaderna rulla på närmare examen.
Sedan blir det vårtermin när min bebis är fyra månader ungefär och då pluggar jag sista terminen och sedan tar jag examen.
 
 
nu ska jag plugga psykiatri och neurologi. puss&kram kyssar&kärlek.
0 kommentarer

Drömsömn

 
Sömnlöshet bleknar, snabbare än vad man tror. Det är svårt att vara människa om man i sina minnen hela tiden ska sträva efter en objektiv sanning, den finns inte där hur man än försöker. Man minns vad man orkar, vad man vill, man minns vad man råkar minnas.
 
Jag tror att om några månader är de starkaste minnena jag kommer att ha av de där nätterna med min son:
hur gryningsljuset speglade sig i hans ögon när vi såg på varandra i allt för tidig morgon
hur varm den dör kroppen var mot min en natt när jag sparkat av mig min filt och instinktivt kurat ihop mig intill honom
den där timmen när jag inte kunde somna om, fast han gjort det. Och låg vaken med hela den bedövande insikten om hur mycket föräldraskap handlar om att älska, hur lite man kan värja sig från det. Det överväldigande och samtidigt nästan makabra i den insikten, i den upplevelsen.
 
när man inte sover blir verkligheten som ett eget slags drömmar. Eterisk i sin enkelhet.
sedan går det ett par nätter, man sover och lever och en förmiddag dricker man kaffe fast man inte ens behöver och vardagen är alldeles vanlig och man har vaknat ur drömmen och en dag kommer man inte ens att verkligen minnas den.
 
1 kommentar