Nettelblad

Sömnlöshet bleknar, snabbare än vad man tror. Det är svårt att vara människa om man i sina minnen hela tiden ska sträva efter en objektiv sanning, den finns inte där hur man än försöker. Man minns vad man orkar, vad man vill, man minns vad man råkar minnas.

 

Jag tror att om några månader är de starkaste minnena jag kommer att ha av de där nätterna med min son:

hur gryningsljuset speglade sig i hans ögon när vi såg på varandra i allt för tidig morgon

hur varm den dör kroppen var mot min en natt när jag sparkat av mig min filt och instinktivt kurat ihop mig intill honom

den där timmen när jag inte kunde somna om, fast han gjort det. Och låg vaken med hela den bedövande insikten om hur mycket föräldraskap handlar om att älska, hur lite man kan värja sig från det. Det överväldigande och samtidigt nästan makabra i den insikten, i den upplevelsen.

 

när man inte sover blir verkligheten som ett eget slags drömmar. Eterisk i sin enkelhet.

sedan går det ett par nätter, man sover och lever och en förmiddag dricker man kaffe fast man inte ens behöver och vardagen är alldeles vanlig och man har vaknat ur drömmen och en dag kommer man inte ens att verkligen minnas den.