Storhet
Jag växte också upp till slut.
Insikten slår mig ibland, allt oftare på sistone, ibland är den något som drar andan ur en som kall luft kan göra om vintern när man inte är förberedd.
Kanske blev jag inte vuxen, blir man någonsin det, men jag slutade vara tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton. Jag skaffade mig ett liv som blev något annat än allt jag gjorde då men jag jagar fortfarande samma drömmar, bara inte med samma desperation. Jag drömmer fortfarande om att bli älskad och att få älska men inte alls lika febrigt när det sker varje dag. Jag vill fortfarande hela tiden skriva men har tålamodet att veta att det ger sig, att det kommer, att min målmedvetenhet kommer att ta mig all den väg jag vill och lite till och att det räcker så. Jag vill fortfarande prestera men jag tror inte att hela mitt liv kommer att spricka i tusen bitar om jag inte gör det.
Kanske är det så jag allra mest har växt upp. Att min längtan och mina drömmar inte föds ur samma brinnande desperation av att bara hitta mig en plats i livet, till vilket pris som helst.
Det ger ett magnifikt lugn och samtidigt en tomhet. Om man inte hela tiden längtar bort, kämpar som en vilsen sextonåring för att ta sig till något annat, måste man hitta drivet precis där man står. Målet blir inte självklart, alltings förgänglighet blir så mycket tydligare.
Trösten blir allt det som är obestämt, alla tusen jokrar vi fortfarande har i leken.
De är många.
Jag har fortfarande ingen aning om vad jag kommer att bli, nu när jag är stor.
Hej Ulrika, intressant att läsa om dig! Såg dig på sjukt lokal lokal TV. Är själv från Malax men undrar om det inte blev av med Malax-flytten?