Bubbel
,
Hej.
Här har ni en idolbild på undertecknad, komplett med tummen upp, solsken-genom-persiennerna-stråk av ljus över hår och ansikte och något slags sömnbrist i ögonen.
Mer trötthet än jag själv förstår, i de där ögonen, det är något märkligt med amningen och barnet om nätterna och kanske det faktum att min graviditetsklåda på slutet gjorde att sömnbrist sedan innan var mitt naturliga tillstånd. Jag är inte särskilt trött, tror jag, inte i huvudet och kanske inte i tankarna. Tills jag vandrar iväg i hjärnan mitt i en konversation eller lägger mig för att vila lite och plötsligt kollapsar i en sömn som närmast känns hypnotisk.
Hon är min tredje lilla unge, så på ett sätt är ju ingenting nytt.
Och på ett annat är allting så annorlunda. För på det här sättet har jag ju aldrig varit mamma förut, till ett så litet barn. Med de andra har jag ju börjat plugga direkt efter, har haft den roll som papporna har i de flesta familjer. Har aldrig varit föräldraledig och har aldrig tagit nätter, till exempel.
Jag är fortfarande inte föräldraledig - mitt CSN ska snart börja flöda in - men en uppsatsskrivartermin är något helt annat när det gäller hur mycket tid jag kan tillbringa med det här barnet. Den här gången är det som om vi är två föräldrar, hemma tillsammans.
Det är ett ganska briljant upplägg.
Framförallt när det redan finns två andra barn i huset.
Framförallt efter den vår vi haft, efter de senaste år vi haft. Det har varit en del ett tag nu.
,
Jag är i en bebisbubbla med solskenspromenader och kaffedrickandee och nattmatning och dagsmatning och silkeslent spädbarnshår under fingertopparna. Det mest produktiva jag gör är att gå till biblioteket några timmar ibland, med vagnen bredvid ett skrivbord vid fönstret och dator och skrivblock framför mig. Skriva några krönikor, peta i min bok, studera folk som rör sig därinne och där utanför när jag tror att de inte ser.
Kanske är det både en bebisbubbla och en skrivbubbla.
Det sitter ihop, för mig. Känslorna av förundran för ett nytt liv, de smittar av sig i text. För första gången på länge hittar jag en nerv i texterna, åtminstone om jag ger det lite tid. Detta drömska sanslösa glider in i mina fiktiva världar och ord jag kämpat med i månader lägger sig på rätt plats som om de aldrig hade velat något annat.
Jag tror det blir en vacker höst.
Låter som en fin plats att vara på, i en bebisbubbla, i en skrivbubbla.