Rapunsel
Jag borde ha klippt mitt hår för månader sedan, men jag var så mycket smartare än så.
Det är evighetstjockt och oborstat det flesta dagarna för att det är en femminuterskamp bara att reda ut det. Topparna är slitna och nej, med tre barn på tre och ett halvt år har jag inte blivit kvinnan som kägger inpackningar och håroljor. Nyligen köpte jag liksom balsam. För första gången på tre år.
Men jag är kvinnan som är taktisk.
I mitt hem finns en pojke som är nitton månader gammal, han är eftertänksam och känslosam och fundersam på en och samma gång och han vill vara nära och springa så långt bort han kan på en och samma gång. Det finns en sak han alltid älskar, som alltid lugnar, och det är att gräva in fingrarna i någons hår.
Hela handen, båda händerna, gärna dra igenom en duplokloss eller tre.
Så jag tänkte till. Redan innan. Låter man håret vara evighetslångt kan han nämligen nå de var som helst ifrån. Jag kan sitta på en stol i köket och amma, äta som om det inte fanns någon morgondag (för om någon äter av mig hela tiden blir det ganska givet att jag också måste äta för att bestå) och bara luta huvudet bakåt och låta kalufsen falla ned i hans längtansfulla händer.
Ingen svartsjuka, no hard feelings, jag har skapat en förlängning av mig själv som gör att alla kan nå, alla får plats.
Cut your hair and get a job, säger de i och för sig.
Men jag har ett år kvar till examen.
Det är inte dags att klippa sig än.
Jag har följt din blogg/ditt liv av och till väldigt länge. Beundrar hur du får ihop allt till en fungerande helhet. Men.. Jag har otroligt svårt för den nya bloggen. Att man måste trycka på "läs mera" hela tiden. Jag kan inte se det positiva i utformningen. För mig förtar det en stor del av nöjet. Jag brukar nämligen bara gå in ibland och läsa flera inlägg i ett svep.