2015

https://cdn3.cdnme.se/371417/9-3/rapunsel_55c9fde3ddf2b352815a5b05.jpg
 
Jag skriver detta med bara en hand. Den andra armen är upptagen som stöd under ett ammande barns huvud.
Kanske är det en bra symbol för det här året. Ständigt dubbla lojaliteter. Motstridiga viljor i mig själv. Att försöka få allting.
Vara lite rädd att gapa efter mycket och  mista hela stycket.
Men gudarna ska veta  att jag har älskat det här året.
Det har bjudit på extra allt.
 
https://cdn2.cdnme.se/371417/9-3/fbpreg_557f1436e087c375ff829358.jpg
 
2015 var året då min son inte sov en hel vår. Fyra timmar varje natt vaknade han som värst en gång i kvarten, från februari till juni. Och det var inte jag som tog de nätterna. Jag var gravid och skötte en läkarutbildning istället. Men det var något av det tyngsta och mest lärorika under hela året. Aldrig har jag växt så mycket under mitt vuxna liv som då. För jag är van att ständigt ha min älskade man som ett stöd, i allt. Han är kärnan, centrum, det stabila som allt mitt labila kan kretsa till.
Och nu fanns inte utrymmet för mig att vara stressad och fylld av prestationsångest och kräva ständigt stöd och pepp. (Det gjorde jag ju förstås ibland ändå älskling, men jag försökte faktiskt hålla igen).
Vi klarade det. Och jag klarade hela vårterminens studier och munta trots mage och familj och allt det där.
Det finns oändligt många lärdomar från den tiden. Någon gång ska jag skriva om dem.
 
https://cdn2.cdnme.se/371417/9-3/tilfdag_55b285022a6b2260fe82b4a3.jpg
 
 
Sedan var 2015 så himla himla mycket mer. Jag önskar att jag hade tiden att berätta. Jag vet att den tiden kommer.
Det var väldigt mycket barn. Barn som föddes med akut kejsarsnitt efter en graviditetskomplikation jag fortfarande sväller av stolthet över att jag diagnosticerade själv. Stod på mig när jag inte fick rätt handläggning. Annars hade kanske 2015 blivit ett sorgligare år.
Barn som redan fanns och behövde tas om hand. Jag var hemma mycket mer under hösten än någonsin förut. Roddade ett examensarbete parallellt med livet som trebarnsmamma och det är jag också så stolt att jag klarade (att vi klarade).
Byggde upp en kropp efter graviditeten, fick delade magmuskler att läka ihop. Promenerade massor, lagade mat. Grät av stress, grät av glädje. Lyssnade på en miljon podcasts. Smekte len barnahud. Började krönikera för Folkbladet igen, regelbundet, var femte vecka och var så stolt. Fick ett annat fast krönikörsuppdrag som börjar 2016. Fick mitt första läkarjobb som kommer att börja i juli.
 
 
Och i januari skrev ett bokförlag ("mitt bokförlag"?) till mig igen, det där som jag bollat min roman fram och tillbaka med.
De sa nästan igen. Någon sa JA och några andra sa njej och de ville se en till version, lite bättre, lite finurligare, av den där boken.
Jag förstod deras kritik och tänkte visst javisst det fixar jag på ett kick.
 
Sedan började jag spy så mycket av min graviditet att jag bara låg i sängen och försökte plugga samtidigt. (och gjorde ett praktiskt prov med en spypåse i sjukhusklädesfickan för säkerhets skull, men det är en annan historia). Och sedan sov inte D. på en vår och sedan forskade jag en sommar och examensarbetade en höst och det hände ingenting alls med det där.
Och nu skriver jag. Igen. Mycket. Hela tiden. Jag hoppas att 2016 blir året för den där boken. Jag tänker med all förmåga se till att det blir så.
Och på alla andra sätt tänker jag se till att det blir ett utmärkt år.
Jag tror det kommer bli året då alltingalltingallting händer.
Och gör det inte det har vi redan ett rätt häftigt imperium att förvalta.
 
 
 
 
1 kommentar

Dagen D.

 
Älskade D. Vår bekymrade, busiga, bedårande pojke. Som vill så mycket, känner så mycket, klättrar och bygger, filosoferar och drömmer.
För två år sedan blev du vår.
 
Du föddes som en lillebror och har redan hunnit bli storebror. En fundersam liten pojke mellan två kavata systrar, och jag oroar mig ofta över om jag verkligen kan ge dig allt du behöver och förtjänar. Jag tror att du är en liten pojke som skulle behöva bli mycket större. Att du liksom behöver tid att växa i dig själv och ditt eget skinn.
Vi finns här för dig, allihopa. Din storasyster som vill sköta dig, din lilla syster som vill beundra dig, och så en mamma och en pappa som vill lära dig om livet.
 
För två år min älskling. Det må vara en utsökt ålder. Men jag lovar dig - det blir bara bättre.
0 kommentarer

Brådska


 
Jag lever i otakt. Det har jag nog egentligen alltid gjord.
Som barn var jag alltid brådmogen. Det är ett bra ord, jag gillar det. Bråd, det är ju egentligen bara snabbt, bråd som i brådska, som i bråttom. Men det är något med klangen hos ordet. Bråd som i ond, bråd död.
Alltid mogen. Men med den onda bråda döden inslängd i det hela, så var det. Jag var allvarsam och rädd och osäker och intensiv och jag testade allt omkring mig och ville överallt på en och samma gång och jag kunde bli oerhört heligt förbannad. Det sades om mig av en dagisfröken att jag var så envis att trillar hon i bäcken, då flyter hon motströms.
 
https://cdn2.cdnme.se/371417/9-3/364_55b541cbe087c33d690558e2.jpg
 
Jag började skolan ett år tidigt fast jag fyller år i december. Var nästan två år yngre än vissa klasskamrater och kände mig alltid äldst. Fast på det bråda sättet. Som att vissa delar inte hann växa med. Och med något som jagade mig i bakhuvudet, en känsla av att jag helst hade velat få springa därifrån ännu snabbare.
 

Jag läste i en barnpsykologibok att man kan tänka på "besvärliga" och temperamentsfulla barn som att det inte passar vissa barn att vara små. De passar inte i den här barnvärlden där man inte kan bestämma över sig själv, inte kommunicera, inte skapa sitt eget universum utan beroende av alla. Jag tänker att det inte passade mig att vara varken liten, lite större eller nästan vuxen. Jag tänker att det passar mig bättre att vara tjugotre år gammal än vad någon annan ålder har passat mig. Man behöver inte vara ledsen för att man är på väg att bli vuxen om man aldrig riktigt trivdes med att växa upp. Att var barn och tonåring och ung behöver inte vara den bästa tiden i ens liv. Allt är inte över och på väg utför om man aldrig uppskattade det.
Det kan finnas ro, också för den som hade bråttom.
Det finns chanser att växa ikapp sin egen hjärna.
När man nått det stadiet breder oceaner av lugn ut sig.
 
 
 
Jag har tre barn. Om ett halvår är jag färdig läkare. Jag har träffat så oändligt många människor på så märkliga platser i livet och jag förvaltar så oändligt många hemligheter som andra delgett mig. På det sättet är jag i otakt. Jag brukade tänka att det skulle jämna ut sig. När jag var yngre och omognare men också brådmognare. Att en dag skulle jag och mina jämnåriga plötsligt leva samma liv. För de skulle ju också skaffa barn, bara inte när de var nitton. De skulle ju också påbörja utbildningar, bara inte när andra av samma årskull inte ens tagit studenten.
 
Men jag har börjat förstå det nu. Att det inte kommer att bli så. Såklart.
När de börjar allt det där jag ska göra nu. Att ha små barn, gå ut på sitt första jobb efter utbildningen, köpa hus, allt det där man kan få göra när man växt upp om man vill. Då kommer det redan vara historia i mitt liv. Jag är redan på väg på nya äventyr som jag inte har någon aning om hur de ska se ut för jag följer ju tydligen inte den utstakade väg som andra gör.
 
Oändligt många gånger har jag önskat att jag bara kunna göra som alla andra gör.
Äntligen börjar jag acceptera att jag aldrig kommer att kunna det.
 
Och den här sången blir ljuvlig trots sin otakt.
 
 
 
 
0 kommentarer