2015
Jag skriver detta med bara en hand. Den andra armen är upptagen som stöd under ett ammande barns huvud.
Kanske är det en bra symbol för det här året. Ständigt dubbla lojaliteter. Motstridiga viljor i mig själv. Att försöka få allting.
Vara lite rädd att gapa efter mycket och mista hela stycket.
Men gudarna ska veta att jag har älskat det här året.
Det har bjudit på extra allt.
2015 var året då min son inte sov en hel vår. Fyra timmar varje natt vaknade han som värst en gång i kvarten, från februari till juni. Och det var inte jag som tog de nätterna. Jag var gravid och skötte en läkarutbildning istället. Men det var något av det tyngsta och mest lärorika under hela året. Aldrig har jag växt så mycket under mitt vuxna liv som då. För jag är van att ständigt ha min älskade man som ett stöd, i allt. Han är kärnan, centrum, det stabila som allt mitt labila kan kretsa till.
Och nu fanns inte utrymmet för mig att vara stressad och fylld av prestationsångest och kräva ständigt stöd och pepp. (Det gjorde jag ju förstås ibland ändå älskling, men jag försökte faktiskt hålla igen).
Vi klarade det. Och jag klarade hela vårterminens studier och munta trots mage och familj och allt det där.
Det finns oändligt många lärdomar från den tiden. Någon gång ska jag skriva om dem.
Sedan var 2015 så himla himla mycket mer. Jag önskar att jag hade tiden att berätta. Jag vet att den tiden kommer.
Det var väldigt mycket barn. Barn som föddes med akut kejsarsnitt efter en graviditetskomplikation jag fortfarande sväller av stolthet över att jag diagnosticerade själv. Stod på mig när jag inte fick rätt handläggning. Annars hade kanske 2015 blivit ett sorgligare år.
Barn som redan fanns och behövde tas om hand. Jag var hemma mycket mer under hösten än någonsin förut. Roddade ett examensarbete parallellt med livet som trebarnsmamma och det är jag också så stolt att jag klarade (att vi klarade).
Byggde upp en kropp efter graviditeten, fick delade magmuskler att läka ihop. Promenerade massor, lagade mat. Grät av stress, grät av glädje. Lyssnade på en miljon podcasts. Smekte len barnahud. Började krönikera för Folkbladet igen, regelbundet, var femte vecka och var så stolt. Fick ett annat fast krönikörsuppdrag som börjar 2016. Fick mitt första läkarjobb som kommer att börja i juli.
Och i januari skrev ett bokförlag ("mitt bokförlag"?) till mig igen, det där som jag bollat min roman fram och tillbaka med.
De sa nästan igen. Någon sa JA och några andra sa njej och de ville se en till version, lite bättre, lite finurligare, av den där boken.
Jag förstod deras kritik och tänkte visst javisst det fixar jag på ett kick.
Sedan började jag spy så mycket av min graviditet att jag bara låg i sängen och försökte plugga samtidigt. (och gjorde ett praktiskt prov med en spypåse i sjukhusklädesfickan för säkerhets skull, men det är en annan historia). Och sedan sov inte D. på en vår och sedan forskade jag en sommar och examensarbetade en höst och det hände ingenting alls med det där.
Och nu skriver jag. Igen. Mycket. Hela tiden. Jag hoppas att 2016 blir året för den där boken. Jag tänker med all förmåga se till att det blir så.
Och på alla andra sätt tänker jag se till att det blir ett utmärkt år.
Jag tror det kommer bli året då alltingalltingallting händer.
Och gör det inte det har vi redan ett rätt häftigt imperium att förvalta.
