Nettelblad

 

Det här med att sova som en vettig varelse. Det tycker det där barnet inuti mig är onödigt, tydligen. Eller om det är hela min växande remodellerande kropp som slår bakut.

Men det blir bättre med det snart, jag har tusen planer på lager.

 

Som en bekant sa häromdagen, om det här med att bli lycklig: det handlar mest om att tro att det blir bra i slutändan.

 

Du är väl i vecka 16 någonting tror jag, sa barnmorskan idag när hon klämde och kände min livmoderkant (den jag själv absolut inte hittat med trevande fingrar och ovana händer.) Den står ju ändå rätt högt, livmodern.

För jag vet ju inte hur långt gången jag är, min kropp är inte som standardutförandet av kvinnokropp så jag vet visst aldrig riktigt det när jag är gravid. Mellan tolv och femton tror jag. Definitivt inte längre än så. Men kanske femton då. Det hade varit fint. Eller så är min livmoder bara gigantisk, kastar sig upp till storlek större direkt eftersom det börjar bli ett slags normaltillstånd.

 

Sedan lyssnade vi på hjärtljuden.

Det sprakar och brakar omdopplern, det låter som inspelade ljud av en snöstorm som någon spelar upp i ett högtalarsystem på väg att braka samman.

Men det är det första beviset på att det - djupt därinne - faktiskt finns ett liv.