Gloria excelsis
Idag hände det.
Alla bitarna fick falla på plats i hjärnan och styra mina händer rätt och äntligen förstod jag vad varje del av fiberskopet gjorde och hur jag skulle rikta det för att få bilden på vad jag gjorde och sedan tittade jag på en patients näshåla och svalg och struplock och stämband och alla andra strukturer som hör dit.
Och sedan gjorde jag det igen, med bilden på en teveskärm så att vi alla kunde titta. Om gårdagens hjältar var alla tålmodiga patienter var dagens hjältar alla fina kurskamrater. Ska man vara osäker när man gör något inför andra ska det vara inför just sådana människor som bara hoppas att det ska gå bra för en, som vet att vi alla är där för att lära oss och att varje person som just lär sig något är en glädje. Det är fint att vara i en sådan miljö, jag blir trygg som ett barn som hittat hem efter att ha varit vilse.
Men fiberskopet alltså.
Visualisera stämband, fara runt kring tungbasen. Xylocaingel och avsvällande spray. Det är banne mig glamour.
När det väl gick vägen.
Det enda som saknades var hallelujahkörerna.