Nettelblad

Ni förstod det väl nästan, eller gissade med triumferande kan-det-kanske-vara-leenden på läpparna.

Men de där första veckorna är alltid så skakigt osäkra.

Och sedan är man skakigt utmattad i stället. I alla fall jag, i alla fall nu.

 

Det blir en bebis i slutet av augusti, om livet levererar och saker blir som man vill. (För att saker blir som man vill är ju sådant man kan hoppas, men inte ständigt utgå från).

 

Ett livs levande liv. Ni vet, ett sådant som går från att slurpa mjölk från ens bröst till att plötsligt leka doktor med en och sjunga alfabetet på engelska på repeat tills ens öron trillar av. (True story, bebisarna kan börja göra sådant, helt sjukt jag vet!)

 

Ett livs levande liv som sedan nyår fått mig att kräkas som ett fyllo med känslig mage. Som gjort mig till ett litet kolli som kastar mig i sängen och stannar där så fort dagens plikter är slut.

Men alla tentor är klarade, alla barn i huset är fortfarnde hela och nästan rena och väldigt mycket vid liv, och ge mig några veckor till och jag hoppas att andra trimestern har sköljt över mig på allvar. Med all sin uppiggande enkelhet.

 

Det kommer att bli bäst, nu kör vi.