Tid

(gamla bilder, från den första våren i den här lägenheten, när bara ett barn fanns och ett annat lurade i magen och jag ännu aldrig hade haft hand om en riktig patient och min roman inte var skriven och vi alla var mycket yngre än vad vi är nu.)
 
https://cdn3.cdnme.se/371417/7-3/img_1995_5144725ce087c3228cda27fe.jpg
 
Det rusar tid, den rusar förbi mig. Sekunderna som tickar när jag sover middag. När jag drar täcket över huvudet och gömmer mig med musik för att glömma bort det där illamåendet som fortfarande sköljer över mig ibland, fast mycket mindre än för bara några veckor sedan. Som en åksjuka fast det är en långfärd med båten och jag har vant mig vid dess gungningar för det mesta. Det är bara ibland det kommer hårdare vågor och allt väller upp igen.
 
En dag lyser sol rakt in i mitt ansikte när jag sitter begravd vid mitt skrivbord som är ett köksbord som står i ett vardagsrum. Det droppar och rasar från taken därutanför och om kvällarna kryper en treåring upp i min famn och frågar om det är ett monster och i hennes minsta tonfall hör jag att hon vill att jag ska svara att det är just vad det är.
Man somnar bättre med lite skräck i blodet.
Och solen förvånar mig, som varje år. Lika överraskad blir jag när den kommer tillbaka som när den försvinner om hösten.
 
Nästa gång solen försvinner igen har jag nytt litet barn.
Nästa gång den försvinner är det min sista höst på hela den här utbildningen. Vår sista höst i den här staden.
Sedan tar andra äventyr vid.
 
Tiden, den rusar förbi mig.
Sekunderna, de rasar och just de här dagarna är jag för trött för att fånga dem.
 
Ett sådant privilegium, sådana dagar, att vara omgiven av de där små.
Att fånga bråkdelarna av varje ögonblick är lika självklart för dem som existensen själv.
 
https://cdn2.cdnme.se/371417/7-3/img_2035_514472779606ee40efbc7b5b.jpg
1 kommentar
Sandra Lundin

Du skriver så fint, så fint!
Är glad att det finns ny text att läsa igen när jag kikar in här :)