Reträtt

Äsch, tyckte visst min unge i magen om att ligga i tvärläge. Det var ju bara en simpel provokation.
Så nu ligger den beskedligt med huvudet ned igen, och har lyckats med att bevisa sin totala opålitlighet innan den ens är född.
Vi får väl se hur den går. Ut kommer den väl på något vis, någon gång.
1 kommentar

36 veckor och en unge på tvären

 
 
Mina lördagskvällar består visst av sjukhusbesök nu. Och små överraskningar.
 
Imorgon är jag trettiosex fulla veckor gravidgången. Jag försöker få in det i min hjärna men i allt annat som händer tycks det omöjligt. Min mage är enorm men jag låtsas inte om den, den är elefanten i rummet som bara växer och växer. Missförstå mig rätt, det här är ett önskat och efterlängtat barn precis som de andra. Men det föds in i en verklighet som redan är full av liv och händelser. Hamnar mellan stolarna, den här lilla graviditeten och förlossningen jag tänkt mig. Stolar som är en morotsbit i någons lunga, en storflickas längtan efter farmor och farfar och mormor och morfar. Mittemellan allt som är vardagen: ett hett bad en regntyngd juliafton, jag och två små barn, vår lillpojke slänger ut nappen på badrumsgolvet gång på gång och hans syster förmanar honom och säger "Lilla du, var försiktig nu, det här är sista gången" och kliver sedan upp och hämtar den, gång på gång. Mina stunder av eget, när jag hoppar i en pool och svettas på en crosstrainer och gymmet inte är en plats för ångest eller kroppshat utan bara för en lugn stund där man kan göra en sak i taget alldeles för sig själv och ingen rycker i en och behöver all ens kärlek på en och samma gång.
Morgonsol i ansiktet på väg till jobbet, läpparna hos mannen man älskar, mörk choklad och vaniljte, mitt i alla guldstunder av vardagen, nog glömmer jag bort det där barnet i magen rätt mycket då.
Men ungen hittade sitt alldeles egna sätt att göra sig påmind.
 
Så på lördagskvällen en vecka efter morot-i-en-lunga-incidenten sitter jag på förlossningen med ett band över magen eftersom bebisen därinne har börjat röra sig annorlunda. Inte slutat helt, så jag är inte så orolig, jag vet åtminstone att någon lever därinne. Men annorlunda, många gånger färre på en dag, det har varit så hela veckan och jag vet efter alla kampanjer de senaste åren om minska fosterrörelser att de sparkarna kan bli svagare i slutet av graviditeten, men de ska inte bli färre.
Ändå säger magkänslan att allt är bra, det har varit så friskt hela tiden mitt lilla barn, alla mina graviditeter har varit så normala. Fina värden och ungar som kommer i lagom tid av lagom storlek, lägger sig med huvudet ned inför förlossningen och agerar som skolboksexempel i sin tillväxt.
Mycket riktigt ser CTG-kurvan som barnmorskan tar med det där bandet på min mage helt perfekt ut. Fin puls hos frisk liten bebs i en frisk liten mamma.
Det är först när hon ska lägga händerna på min mage som överraskingen kommer för oss båda.
Ungen i min mage har fattat. Ska man få plats i den här verkligheten, den här galna familjen den kommer till, gäller det att positionera sig.
 
En vecka tidigare låg mitt barn som de ska. Med huvudet nedåt, i startläge för att födas om några veckor.
Det händer ju att de lägger sig fel ibland, annars. Med rumpan ned. Det går att föda vaginalt då, ibland, men är svårare, eftersom man då har den största delen av kroppen kvar att krysta ut och risken finns att rumpan kommer ut men huvudet fastnar.

Sedan finns det också barn som lägger sig som min unge, fast det är betydligt ovanligare. Ännu ovanligare är att det plötsligt lägger sig så efter att ha legat fint och rätt.
Min buse i magen har nämligen lagt sig på tvären. Det vill säga, den har huvudet på min högra sida och rumpan på min vänstra och nere i bäckenet, där finns det ingenting.
Sådana barn föder man inte ut över huvud taget. Det går liksom inte att pressa ut dem på bredden.
Att jag känt mindre sparkar är inte heller något märkligt. De flesta sparkarna går in mot ryggen istället för ut mot magen, nuförtiden.
 
 
Så imorgon går jag in i vecka 37, och barnet har på sitt eget vis tagit precis den plats den förtjänar. Lägger den sig inte plötsligt rätt kommer jag att få göra ett så kallat vändningsförsök, där man liksom buffar utanpå magen och vrider och vänder tills ungen förhoppningsvis förstår order. Lyckas inte det finns det ju tack och lov ett annat sätt att få ut barn, så då blir det för skrutten i magen att födas precis som sin mamma - med ett kejsarsnitt.
Och tji fick jag, som trodde jag började ha koll på läget som gått igenom snart tre graviditeter. Rutinerad som få.
Plötsligt är allt nytt igen.
 
Fortsättning följer.
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar

Trettiofem veckor och främmande kroppar

 
Förra lördagen skulle jag ha skrivit om att snart vara trettiofem fulla veckor gravid. Istället fick jag ett barn.Inte mitt tredje, det skvalpar fortfarande kvar i mage, ska stanna där minst en månad till. Utan mitt andra. Fast en gång till. Lite större nu, lite stadigare, och samtidigt: fortfarande bara min lilla bebis.
Under mitt beskydd.
Kommer alltid att vara det.
 
För en lördagskväll gnager min son på en morot. Med engagemang och intensitet, som i allt han gör. Sedan börjar han hosta. Och hosta. Och hosta. Med en rynka mellan ögonbrynen och en ilska i blicken över olägenheten, men utan att ha svårt att andas, behöver inga ryggdunk, behöver knappt en mammakram.
Men jag har just läst termin nio och haft öron-näsa-hals-delen på läkarprogrammet. Ända sedan vi hade föreläsningen om främmande kropp i luftvägarna, alltså föremål som inte ska vara där, och jag insåg att saker kan fastna längre ner i luftvägarna så att man inte får andningsstopp men ändå har något som inte ska vara där, ända sedan dess har jag tänkt: det där vore så typiskt honom. Den lille vildingen, vore det någon som skulle göra en sådan grej är det han.

Så jag lyssnar med spetsade öron, jag släpper honom inte med uppmärksamheten. Ett av tecknen på främmande kropp är just massiv hosta i samband med att man ätit föremålet. Och snart hör jag det, svagt men omisskänligt, ett litet pipljud när han andas. In, ut, in, ut, pip.
 
Sedan följer: primärvårdsjouren, som skickar oss tillbarnjouren på akuten, som säger: det blir inläggning och röntgen och imorgon bronkoskopi.
Och trots att jag vet att det är handläggningen, att man går ned med en grej i luftstrupen för att se om man kan hitta föremålet i luftvägarna och plocka bort det, att man söver barnen när man gör det, att man måste stanna på sjukhus för det där. Trots att jag vet det har jag inte ens packat en väska med saker åt oss.
Jag tänkte bara att vi skulle gå till primärvårdsjouren och få höra att jag oroade mig för mycket och sedan gå hem och äta glass tillsammans.
Jag undrar hur många gånger det misstaget görs. Hur många väskor som aldrig packas för sjukhusvistelser för det är klart att man inte tänker sig att stanna.
 
Vid midnatt ser jag min son ligga på en brits vid en röntgenapparat och den första undersökningen sover han sig igenom men under den andra vaknar han och jag står inte bredvid honom för jag får inte vara där med min mage och barnet som ligger i den och han gråter och skriker så att hjärtat går sönder, inte hans men mitt. Men snart är jag där, han sitter i min famn med min mage som stöd under blöjrumpan och händerna går genom mitt hår, det han älskar. Drar och sliter och klamrar sig fast som om han vill hålla mig hårt så att jag aldrig kan lämna honom och mitt bland alla dessa apparater blir hans sårbarhet så påtaglig.
Ändå - jag känner mig så hemma här, i den här miljön. Världen utanför sjukhus är oförutsägbar och kaotisk, på sjukhuset vet jag precis vad man gör. Röntgenläkaren känner igen mig, frågar om han inte undervisat mig förut. Jag nickar och försöker tolka min egen sons röntgenbilder. Jag påminner mig själv att jag inte är läkare nu, bara en mamma.
Dessutom kan jag för lite om barnens anatomi.
 
Vi blir inlagda på barnavdelningen i sjukhusets nybyggda del, samma del som inhyser förlossningen och BB. Alla rummen ser ut som på BB och allting luktar som på BB och jag ligger om natten och kan inte sova för dagen därpå ska de söva min son och fast riskerna är minimala är de inte nonexistenta och jag kommer inte att få vara med under själva ingreppet och det stör mitt kontrollbehov trots att jag inget skulle kunna göra.
I en spjälsäng bredvid mig ligger ett barn och sover. Mina fingertoppar smeker hans hår, hans små händer.
I gränslandet mellan sömn och vakenhet kan jag för några ögonblick tro att jag är nyförlöst. Allting luktar så, jag har ett barn bredvid mig, jag var ju nyss gravid.
Det blev en pojke och han är perfekt i varje millimeter.
 
Dagen efter plockar de ut en morotsbit ur min sons lunga. Den är stor som min tumnagel ungefär och hade den legat kvar hade han kunnat få en stadig lunginflammation. Nu är han bara hes, och groggy av sövningen ett par timmar. Hans syster och pappa kommer på besök. Ett par kompisar kommer också, de har med sig vattenmelon. Vi sitter i lekrummet på barnavdelningen och ser min dotter och min son leka med låtsasmuffins och tågbanor och äter på melonen och mitt i dessa intensiva dygn står tiden på något vis stilla några ögonblick.
 
Morgonen därpå åker vi hem. Vi äter chèvrepizza och min son älskar som vanligt exklusiva ostar medan hans syster rycker av dem från sin bit och stoppar i hans mun istället. Det spills vatten och smulas ned bord och när jag ska lägga mig på kvällen hittar jag en duplobil nogsamt instoppad i örngottet.
Allt är vardag, allt är vanligt.
 
Fast jag fick mitt barn, en gång till, och i det finns förstås inget vanligt alls.
 
 
Andra barnet Gravid Graviditet NUS son tredje barnet
0 kommentarer