33 veckor
Juni är över och värmeböljan är här och jag har snart gått trettiotre fulla graviditetsveckor med mitt tredje barn. De säger att det är så hemskt att vara gravid på sommaren, folk ömkar mig så när de får veta att jag har nästan två månader kvar. Men jag, som för första gången av tre faktiskt planerat vilken tid på året jag ville att ungen skulle komma, njuter i fulla drag. Jag älskar att sista trimestern inte utgörs av långa klinikdagar i allt trängre sjukhuskläder. Att jag inte kommer att skriva någon tenta bara veckor inna eller efter att bebisen är beräknad. Och jag älskar att inte behöva klä på mig tjocka vinterkläder så fort jag ska gå ut. Att inte behöva klä på de andra barnen en massa kläder när vi går ut tillsammans.
Dagarna är sällsamt lugna. Morgnarna och kvällarna juliljumma. Om kvällarna går jag och barnen till en inhägnad lekpark precis där vi bor och jag får en aning om hur det måste vara att bo i hus, i trädgård med staket, att bara kunna släppa ut dem på sin egen tomt utan att ständigt behöva vaka efter bilar eller oroa sig för rymningsförsök. Jag ligger i gräset med en bok och världen doftar sommarlov. Boksidor och grässtrån och sand och något sött och fuktigt i luften som bara uppstår sådana milda aftnar som nu. Luften fylls av mina barns kiknande skratt när de jagar varandra och av gitarrspel som strömmar från ett öppet fönster i en studentlägenhet strax intill.
Och solen tycks aldrig gå ned.
Och solen tycks aldrig gå ned.
Min son sover om natten. Efter många månader av önskningar och oro och förhoppningar och förskräckelse.
När dammet väl börjar lägga sig efter det race som varit den här terminen, inser jag vissa saker, sådär med eftertankens kranka blekhet:
1. Om man tittar på arbetsbelastningen, på allt tufft och svårt som hände på en gång, borde det ha varit en av de tyngsta perioderna i mitt liv. Men det var det inte. Inte på långa vägar. De värsta tider jag har varit med om har präglats av meningslösht och av hopplöshet, och den här gången upplevde jag ingetdera. Jag tuffade hela tiden på i förvissnngen om att en dag skulle vi vakna upp och allting skulle vara lättare. Och nu är det plötsligt en annan dag och vi vaknar under den ständiga julisolen och allting är lättare.
1. Om man tittar på arbetsbelastningen, på allt tufft och svårt som hände på en gång, borde det ha varit en av de tyngsta perioderna i mitt liv. Men det var det inte. Inte på långa vägar. De värsta tider jag har varit med om har präglats av meningslösht och av hopplöshet, och den här gången upplevde jag ingetdera. Jag tuffade hela tiden på i förvissnngen om att en dag skulle vi vakna upp och allting skulle vara lättare. Och nu är det plötsligt en annan dag och vi vaknar under den ständiga julisolen och allting är lättare.
2. Jag fixar alltid allt i slutändan. Det börjar bli story of my life nu, så det är dags att sluta oroa sig.
Och min lilla son... han som äntligen sover.
För varje dag som går ser jag allt fler sätt han är lik mig på. På ett helt annat sätt än sin syster, som i så många drag är en liten pappas flicka. (En bra anledning att skaffa barn med folk man älskar. Finns liksom inga garantier på att barnen bara blir som man själv, så det gäller att man älskar dragen de ärver).
Bara arton månader, men man anar redan den där känsligheten, känslosamheten, intensiteten som är som jag. Blandat med det introvert filosoferande. Han vill vara nära-nära-nära, han har tusen olika nyanser av varje känsla och han kan ta åtsägelser som en närmast personlig markering. (Precis som sin mor). Man säger, ganska milt, nej dra inte i håret det gör ont och han backar bak en meter, stirrar på en med en blick som om man sagt att det är dags att han flyttar hemifrån och fixar sin egen försörjning. Och sedan lägger han sig i en dramatisk hög på golvet och gnäller aj, aj, aj med en sorgesam längtansfull stämma, som om all hans själsliga smärta ska ut i detta ajande.
Hej! Jag ville bara titta förbi här och säga just det, hej. :) Jag är ny här, har precis börjat läsa din blogg, men jag tror att jag kommer trivas. Tycker om din berättarton!