34 veckor

På måndag har jag gått trettiofyra hela veckor. Då stoppar de inte förlossningen om den kommer igång för tidigt. Barnet kan andas med bara sina egna lungor utanför livmodern. Inte för att jag tror att det är ett barn på väg den närmaste tiden. Mina barn kommer 40+6, nästan en vecka efter beräknat förlossningsdatum, det har de gjort båda gångerna.
Det känns inte som att det spelar så stor roll den här gången.
Kanske har jag blivit lite mindre otålig med åldern. Kanske är det sommarljuset och mildheten i luften. Eller kanske är jag bara inte tillräckligt höggravid än för att ha tröttnat.
Här är min mage, en måndagsmorgon på mitt forskningsjobb. Jag dricker inte kaffe för den här graviditeten är jag så koffeinkänslig att varje kopp låter mig betala med en sömnstörd natt, och det förtar något av tjusningen.
Istället dricker jag blåbärs/vaniljte (roiboos, från Friggs). Hela mitt lilla kontor doftar sött av det, nästan orientaliskt.
Jag drack litervis av det där teet i början av graviditeten också. När jag tentapluggade och kräktes om vartannat och gjorde praktiskt prov med en kräkpåse gömd i sjukhusklädesfickan bara för säkerhets skull. Att jag fortfarande älskar att dricka det är väl således ett mirakel, men jag ska erkänna en anledning för er (om ni inte lätt blir äcklade, då skippar ni det): det är ett av få livsmedel som smakade likadant på vägen upp som på vägen ner. Dessutom luktade kräkset inte kräks, utan blåbär. Och vanilj. Och var alldeles rött, som de eldigaste tonerna i en solnedgång.
Kunde inte låta bli att älska en sådan grej.
 
Annat jag gjort under veckan är:
att sitta såhär och tänka, tänka, tänka.
Försöka programmera litegrann. Få hjälp med det. Lagt fram förslag, fått dem ratade eller godkända. Slagits med min egen prestationsångest. Vunnit så mycket att jag åtminstone motat in den i ett litet hörn av hjärnan, där den inte får göra mig handlingsförlamad.
 
Suttit på en lekplats och fått skräpbitar som presenter med motiveringen du är en väldigt vacker mamma du SKA få den här tårtan.
Läst Den tomma stolen av J.K Rowling och blivit imponerad. Det är sällan jag får den där riktiga läsupplevelsen, när annat bleknar. Framförallt nuförtiden, när jag hela tiden ser tekniken bakom orden, studerar hantverket och tappar magin.
Men i det här sögs jag verkligen in. Sedan grät jag ett hav när jag läste ut den, nyttiga tårar, sådana som behövde komma ut. I fosterställning på sängen, förbannad över världens orättvisor, och att en bok väckte sådant engagemang hos mig gjorde mig inte mindre imponerad.
 
 
Hängt med coolaste kidsen i stan. Givetvis.
(Eget val av skor, kan tilläggas, ingen någon förfäras över unga föräldrars fattigdom/slarv/bristande färgseende).
 
 
Gravid Graviditet Vecka 34 tredje barnet
0 kommentarer