36 veckor och en unge på tvären

 
 
Mina lördagskvällar består visst av sjukhusbesök nu. Och små överraskningar.
 
Imorgon är jag trettiosex fulla veckor gravidgången. Jag försöker få in det i min hjärna men i allt annat som händer tycks det omöjligt. Min mage är enorm men jag låtsas inte om den, den är elefanten i rummet som bara växer och växer. Missförstå mig rätt, det här är ett önskat och efterlängtat barn precis som de andra. Men det föds in i en verklighet som redan är full av liv och händelser. Hamnar mellan stolarna, den här lilla graviditeten och förlossningen jag tänkt mig. Stolar som är en morotsbit i någons lunga, en storflickas längtan efter farmor och farfar och mormor och morfar. Mittemellan allt som är vardagen: ett hett bad en regntyngd juliafton, jag och två små barn, vår lillpojke slänger ut nappen på badrumsgolvet gång på gång och hans syster förmanar honom och säger "Lilla du, var försiktig nu, det här är sista gången" och kliver sedan upp och hämtar den, gång på gång. Mina stunder av eget, när jag hoppar i en pool och svettas på en crosstrainer och gymmet inte är en plats för ångest eller kroppshat utan bara för en lugn stund där man kan göra en sak i taget alldeles för sig själv och ingen rycker i en och behöver all ens kärlek på en och samma gång.
Morgonsol i ansiktet på väg till jobbet, läpparna hos mannen man älskar, mörk choklad och vaniljte, mitt i alla guldstunder av vardagen, nog glömmer jag bort det där barnet i magen rätt mycket då.
Men ungen hittade sitt alldeles egna sätt att göra sig påmind.
 
Så på lördagskvällen en vecka efter morot-i-en-lunga-incidenten sitter jag på förlossningen med ett band över magen eftersom bebisen därinne har börjat röra sig annorlunda. Inte slutat helt, så jag är inte så orolig, jag vet åtminstone att någon lever därinne. Men annorlunda, många gånger färre på en dag, det har varit så hela veckan och jag vet efter alla kampanjer de senaste åren om minska fosterrörelser att de sparkarna kan bli svagare i slutet av graviditeten, men de ska inte bli färre.
Ändå säger magkänslan att allt är bra, det har varit så friskt hela tiden mitt lilla barn, alla mina graviditeter har varit så normala. Fina värden och ungar som kommer i lagom tid av lagom storlek, lägger sig med huvudet ned inför förlossningen och agerar som skolboksexempel i sin tillväxt.
Mycket riktigt ser CTG-kurvan som barnmorskan tar med det där bandet på min mage helt perfekt ut. Fin puls hos frisk liten bebs i en frisk liten mamma.
Det är först när hon ska lägga händerna på min mage som överraskingen kommer för oss båda.
Ungen i min mage har fattat. Ska man få plats i den här verkligheten, den här galna familjen den kommer till, gäller det att positionera sig.
 
En vecka tidigare låg mitt barn som de ska. Med huvudet nedåt, i startläge för att födas om några veckor.
Det händer ju att de lägger sig fel ibland, annars. Med rumpan ned. Det går att föda vaginalt då, ibland, men är svårare, eftersom man då har den största delen av kroppen kvar att krysta ut och risken finns att rumpan kommer ut men huvudet fastnar.

Sedan finns det också barn som lägger sig som min unge, fast det är betydligt ovanligare. Ännu ovanligare är att det plötsligt lägger sig så efter att ha legat fint och rätt.
Min buse i magen har nämligen lagt sig på tvären. Det vill säga, den har huvudet på min högra sida och rumpan på min vänstra och nere i bäckenet, där finns det ingenting.
Sådana barn föder man inte ut över huvud taget. Det går liksom inte att pressa ut dem på bredden.
Att jag känt mindre sparkar är inte heller något märkligt. De flesta sparkarna går in mot ryggen istället för ut mot magen, nuförtiden.
 
 
Så imorgon går jag in i vecka 37, och barnet har på sitt eget vis tagit precis den plats den förtjänar. Lägger den sig inte plötsligt rätt kommer jag att få göra ett så kallat vändningsförsök, där man liksom buffar utanpå magen och vrider och vänder tills ungen förhoppningsvis förstår order. Lyckas inte det finns det ju tack och lov ett annat sätt att få ut barn, så då blir det för skrutten i magen att födas precis som sin mamma - med ett kejsarsnitt.
Och tji fick jag, som trodde jag började ha koll på läget som gått igenom snart tre graviditeter. Rutinerad som få.
Plötsligt är allt nytt igen.
 
Fortsättning följer.
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar
emzi

ibland går inte det som man tänkt sig.