konsten att vara evigt ung

Om ni tror man måste växa upp för att vara förälder så är det banne mig inte sant. Åtminstone om man gör som jag, och blir förstagångsgravid som artonåring.
För såhär: mina graviditeter är som att bli tonåring igen. Minus att vara ung och snygg och eftertraktad ni vet. (Fast det var jag inte när jag var tonåring heller, hehe, jag var mest en ilsken liberal vegan och arbetsnarkoman med galna visioner, trasiga relationer och kompromisslösa krav på min omgivnings moral. Ni som var med kanske minns...) 
Men med känslorna. Känslorna. När jag är ute ur första tre månadernas dimtrötta illamående kollaps är känslorna överallt.
De vill smälla i dörrar när jag stormar hemifrån kränkt över att mitt sätt att ställa en tallrik på köksbänken (vinglande på tusen andra saker så att den nästan trillar ned) har kritiserats. Känslorna vill låsa in sig i badrummet och ligga i hett bad i timmar och dricka rödvin och kedjeröka när jag kommer hem efter en stressig skoldag. (Obs är alltså nykterist och har aldrig rökt, gjorde inte ens detta som riktig tonåring. Men känslorna har visioner, de har liten koppling till verkligheten.)
Känslorna möter min blick i spegeln på morgonen och är så trötta på att leva med tjejen i spegeln att de vill krypa ur skinnet på henne. En hälsning till känslorna är att det är helt okej, de får gärna dra sin väg.
 
Men alltså. Sedan jag var arton har jag varit gravid i ungefär tjugotvå månader. Mina tonår har förlängts med nästan två år! Inte har jag gått och blivit vuxen. Jag har bara blivit ett hormonmonster.
Tack och lov är övriga tre familjemedlemmar synnerligen stabila och välfungerande varelser. Även om det svider ibland för stoltheten att bli överträffad i emotionell kompetens av en treåring.
0 kommentarer