Nettelblad

 

(naturlig och otvungen pose på sjukhustoalett. Dagens outfit kommer från Textilia. Utom kortet, det kommer från ID-foto, eller egentligen kanske Telia.)

 

Ny placering, nya osannolika uppgifter. Att jag klarar den här utbildningen egentligen, det är galet. Inte teoretiskt, jag har alltid löst det teoretiska, men praktiskt. Att byta arbetsplats typ var tredje vecka - hitta till nya lokaler, lära känna nya ansikten, ständigt le och mingla och komma ihåg koder till fikarum. Ta egna patienter där någon säger att man ska vara klar tjugo över två och en annan säger att man har till klockan tre (för fyrtio minuter hit eller dit har väl aldrig spelat någon roll). Lära sig hantera ett ögonmikroskop på några timmar, studera alla dessa mängder av strukturer som ska bedömas: hornhinnan, linsen, ögonbotten och gula fläcken (sjukt svårt!), och så dessutom mäta trycket i ögat. (En mycket surrealistisk och datorspelsliknande upplevelse där man ska titta i mikroskopet på några gula halvcirklar och sedan vrida på olika rattar tills de är lika stora och ligger precis i kant med varandra.

 

Vara på sjukhuset med patienter åtta till fem.

Förväntas plugga någonting därefter.

 

Jag pluggar inte därefter. Bara gör det inte. Istället frågar jag om allt jag kan när jag väl är där. Frågar lärare och frågar elever (för jag är omgiven av folk som går och pluggar när dagen är slut. Som alltid kommer att kunna mer än jag, för de lägger mer tid än vad jag någonsin är beredd att göra). Jag systematiserar, hittar på minnesregler så fort jag hör något nytt. Försöker repetera för mig själv på kvartspromenaden hem från skolan, kanske upprepar någonting i huvudet på lunchen.

 

Men mest av allt vilar jag i insikten att det får räcka såhär. Så mycket som jag gör det. Jag har klarat all examination. Jag lär mig nya saker varje dag. Jag kommer att lära mig nya saker varje dag i resten av ett helt yrkesliv.

 

Det finns ingen brådska.

Det enda som finns är knubbiga ben och blöta pussar och kärleksord som viskas i mitt öra när jag kommer hem.

Du min mamma, viskar hon och stryker mig över kinden, min treåring. Du min Ulrika.

Det får bli den starkaste identiteten.