Vardagen och det högst extraordinära
Hej. Snart har jag gått arton fulla veckor i min graviditet (av fyrtio). Om jag ville skulle jag knappa in det på någon graviditetsuträknare på nätet och få läsa allt om vad som händer i den här veckan och hur många hela och tiondels procent jag gått och hur många dagar jag har kvar.
Jag har inte den tiden.
Dagar fyllda av studier och aftnar fyllda av barn. Som busar, skrattar, skriker, blir sjuka. Som bildar gemenskap med varandra och gaddar ihop sig mot föräldrarna. Som slår armarn aom varandra och pussas. Som berättar sagor om rymdskepp och alla de tio bebisarna som bor i mammas mage.
Jag har inget emot studierna, de är hänförande på sitt sätt, och inget emot barnen, de är ju hänförande på ett annat. Det jobbiga är allt det andra med livet, det som kommer däremellan. Den här rotlösheten som kandidat, man har aldrig en fast punkt, aldrig någon som håller en i handen och guidar en dit man ska. Bara nytt, nytt, nytt, var tredje vecka. Planera morgnarna utifrån att hitta till ett nytt ställe på sjukhuset. Komma ihåg att boka biljetter för utlokaliserade praktiker. Planera frånvaro från föreläsningar, mixtra med onödiga obligatoriska moment, rucka i rigida scheman och ständigt vara trevlig.
Man är aldrig på samma ställe tillräckligt länge för att kunna sluta vara trevlig ens för en sekund. Man har inte det utrymmet.
Men snart märker jag mitt ständiga sällskap. Jag minns hur det brukar vara, även om känslan är en överraskning varje gång. När sparkarna kommer igång, eskalerar, till slut finns där som ständiga bakgrundsbuffar för att jag inte för en sekund ska tro att jag bara är jag.
Dessa barn, från start har de ju bara ett enda mål i sin kommunikation, frammejslat av en mördande hård evolutionär konkurrens: att se till att mamma och pappa aldrig glömmer att de finns.
Mitt lillla barn, du i magen, jag glömmer inte att du finns. Även om jag inte följer en enda gravidapp. Bara låter vecka efter vecka matas på.
Men du tror mig förstås inte. Du kan inte lita på att jag ska minnas din existens.
Kanske var det därför du buffade så hårt någonstans höger om naveln igår. Men du får allt buffa lite hårdare, lite oftare, för att jag ska tro på vad jag känner.
Snart är ni tre och jag fattar fortfarande inte hur en växande mage kan representera ett helt nytt liv.
Hej, någon gång för inte så länge sedan snubblade jag in på din blogg när jag desperat försökte hitta någon som går igenom/har gått igenom/har en åsikt om hur i hela friden man ska kombinera läkarprogrammet med drömmen om en familj. Jag har inte börjat studera till läkare än men jag vill, vill, vill så hemskt gärna. Drömmar om medicin och människor upptar tankarna varje dag och samtidigt som detta försiggår även en parallell dröm om bebis och gravidmage och familj. Jag vill bli mamma, inte om 10 år utan kanske 2. Frågan om det är möjligt att klara av både och blir lite lättare att svara på efter att jag läst din blogg. Det känns inte längre som att jag MÅSTE välja det ena eller det andra (det andra är då att läsa klart läkare och bilda familj om ca. 10år...). Tack för inspirationen och hoppet!