Nettelblad

 

Allt går bra.
Jag skriver krönikor, skriver bok, forskar loss, ammar små barn. Bannar stora barn. Läser för barn. Läser för barn som självt håller på att lära sig bokstäver. Börjar gråta för att hon imponerar och fascinerar mig och är så stor och så liten på samma gång. Blir tröstad av små händer. Säger att jag gråter för att hon är så bra. Får ett skratt tillbaka - Men det är ju TOK, mamma! Då är du ju jätteglad! Inte gråta.
Arbetar på vänners jobb, i vänners hem - lyxen med att vi läser en forskningstermin nu. Att man kan träffas igen och jobba tillsammans, inte utspridda på olika kliniker.

Blir bjuden på kakor. Ger råd om formuleringar. Debatterar med min forskningshandledare och får intellektuell stimulans. Ser resultat i min forskning. Vågar inte tro på det. Men det finns där och är svårt att säga emot.

 

Bestämmer deadline med ett förlag för ett nytt utkast för ,min bok. Nu när jag alls kunnat börja skriva igen. När vi hämtat oss lite efter vårmånader som var en kris av sömnsvårigheter och en pojke som inte växt in i sig själv riktigt. 

Hänger mig åt det som så påtagligt är föräldraskapet: att när oron över ett barn är över kommer oron över ett annat. Accepterar det och njuter av det i någon mån. Det finns något befriande i att de här små, att få älska dem så villkorslöst och att lägga mina omsorger på dem. Jag är mätt på att bara ta hand om mig själv. Jag är mätt på min egen oro och mina fladdriga tankar. Med de här tre har jag blivit någon annan. Den som skapar ordninngen och stabiliteten i tillvaron och den som vet.
Det går bra. 

Jag gör det bra.

Det finns hela tiden saker att göra bättre och äntligen kan jag njuta i det. vila i det. Resan som ett mål i sig. Dagar av samvaro och kvällar av funderingar på vad vi kan lösa på ett bättre sätt. Att få hjälpa någon att lära sig att vara människa. Det är i högsta grad ett privilegium. 

 

Det tar min tid och det är bra så.
Allt är bra.
Tiden att skriva om det, prata om det, minnas det - den kommer. Sen.