Skrivet

 
 
 
 
 
Jag skriver mest på saker jag inte vill prata om just nu.
Hittar nya spår jag inte trodde, lösningar i ett projekt som legat nere medan livet rasat omkring mig, sånt.
Och så har jag febriga snart tvååriga pojkar i min famn och instruerar en fyraåring från soffan medan jag ammar om hur man brer smörgåsar.
 
Men ibland dyker det upp krönikor också, förstås.
I er eviga abstinens efter mitt skrivande förstår jag att ni jublar av lycka. Okej, kanske inte riktigt, men ett litet leende kan ni väl uppbringa i alla fall.
 
 
När jag var yngre och drömde om att bli publicerad, någonstans över huvud taget, trodde jag att jag skulle känna mig så himla häftig och självsäker och cool när jag väl blev det.
Den känslan väntar jag fortfarande på. Eller, jag väntar väl inte längre. Jag tror inte att den kommer.
 
Men om ni gillar något jag gör, visa det gärna. Antingen genom en kommentar eller bara genom att dela det på Facebook. Dels får det spridning, dels kan ju jag sitta och kika hur många delningar jag har fått. Dessutom kan de som ger mig uppdrag kika hur många delningar jag ha fått och då kan jag visa det för att få andra skrivuppdrag eller ha saker i mitt CV eller vad som helst. Titta jag gör grejer som de här sociala-media-kidsen gillar, liksom.
 
I alla fall, här har ni:
 
- En krönika för Folkbladet om den underbara ensamheten. Om alla vi introverter som också finns här och att vi är helt okej folk vi med.
 
- En krönika för Läkartidningen om en generation som inte vill jobba. Aktuellt för hela nittiotalistgenerationen tror jag, men funkar det egentligen ihop med ett yrke som många anser ska vara ett kall? Och hej framtida arbetsgivare om ni läser det här - jag har försökt fånga en tidsanda och ett paradigmskifte. Det betyder inte att JAG inte vill jobba. Jag gillar att jobba. Helt ärligt älskar jag att jobba, så mycket att jag skaffade ett gäng barn (men en hemmafruman som kan ta hand om dem) för att hindra mig själv från att bli en sådan som bara jobbar-jobbar-jobbar tills jag går sönder för att jag inte har någon spärr som hindrar mig från att gå hem.
 
kyssar&kärlek på er allihopa.
 
 
0 kommentarer

Livstecken (eller: Tre barn och en äter hela tiden och de andra två går dagis 15 timmar per vecka men inget mer)

Vi lever. Allihopa.
Så att det räcker och blir över.
Här är bevis.
 
 
 
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och i övrigt:
Vår minibebis blev en månad i lördags.
I en månads tid har jag tänkt att jag ska skriva ett inlägg om den där dagen då hon föddes. Inte som terapi, för det var aldrig traumatiskt, utan för att det är en alldeles egen liten berättelse.
Jag tänker fortfarande skriva om det, om det och en massa andra saker. En dag om säkert mycket längre tid än vad jag tror gör jag mig påmind här igen.
För ni vet... är det något jag gör bra, så är det banne mig berättelser.
 
 
kyssar&kärlek.
 
 
2 kommentarer