göra barn

 
 
(bild från en morgon i augusti, när min yngsta dotter var alldeles ny)
 
I förra veckan födde jag ett barn.
Nej, det är inte riktigt sant förstås. Med en sjumånaders här hemma vore det nästan fysiskt omöjligt att det skulle ha hänt. Men jag var på förlossningen i tretton timmar ända tills ett litet barn var ute. En omständlig liten unge, det där barnet som föddes den dagen. När hennes mamma kom in till förlossningen trodde nog både jag och barnmorskan jag gick med att nu jäklar skulle det bli bebis snart. Hon öppnade sig 6 centimeter på  deen timme och värkarna kom i ett. Men sedan låg bebisen på sniskan, inne i bäckenet. Hur barn ska ut genom ett bäcken är en magisk dans, de roterar för att hela tiden ha den minsta diametern på det minsta avståndet i bäckenet. Förutom vissa då.Som lägger sig lite lagom bekvämt på en position och stannar där.
Fast forward sisådär åtta timmar och busungen var fortarande inte ute och jag stod på op-sidan av ett grönt skynke och såg två kirurger få ut ett barn ur en buk.
 
Och tänkte:
herregud
hur kan någon någonsin vilja operera i en buk
utan att få dra ut ett barn.
 
Så tacksam att det finns kolrektalkirurger och övre-gastro-kirurger och allmänkirurger som skär ut små blindtarmar, fantastiskt att ni pallar, men hur kan ni.
Hur kan ni inte bara ha blivit gynekolog-obstretriker allihopa.
 
Men det jag egentligen tänkte berätta var det här:
hur fint det var. Det här paret och deras bebis och alla de där timmarna. Jag tror det var tufft för dem, jag vet förstås inte hur de känner när det börjar landa, men inte är det ju det man tänker sig. Flera aspekter av den där förlossningen - den började plötsigt, eskalerade snabbt, och så slutade den på ett annat sätt man föreställer sig. Det är klart att man inte räknar med att ha värkar en massa timmar och sedan bli opererad istället.
Men det var något visst, med kontakten mellan oss alla som var med, barnmorskorna och jag och de blivande föräldrarna.
 
Privilegiet att få närvara i en annan kvinnas värkarbete.
Stoltheten i att känna (och hoppas och tro att den känslan stämmer) att jag faktiskt kunde hjälpa och stötta.
Hjälpa henne att ta några värkar. Ge tips om hur man kan hitta avslappningen som gör smärtan lite mindre överväldigande. Förklara CTG-kurvan.
 
I ett rum på sjukhuset, som alla andra rum, en dag som alla andra.
Men inte alls en vanlig dag.
Till kvällen kom ju ett barn. 
Det var förtjusande.
 
Under min sterilrock reste sig håret på mina armar. 
1 kommentar

eat pray write

 
Hej.
Det här har jag tänkt mycket på den senaste tiden:
 
1. Framgång.
Och hur det är precis som alla säger - att det är inte i nivån av framgång känslan av otillräcklighet bestäms. Kan sitta i fikarum och vilja krypa under bordet för att jag inte vet hur jag ska hantera att människor blir imponerade av mig när de luskar ut hur gammal jag är och att jag har tre ungar. Och bara vilja skrika att men jag snubblar ju jämnt över mina egna skosnören och när jag äter mat äter jag upp allt som finns på tallriken oavsett om jag är mätt eller inte och jag glömmer jämnt att klippa mina tånaglar, hur kan ni ens få för er att jag skulle vara något slags övermänniska?
För att det här är grejen med framgång: man vaknar inte upp en dag och tror att man är bättre än alla andra, bara för att saker börjar gå bra. Även läkarkrönikörernas skit luktar bajs, även multimödrarnas tånaglar ser misskötta ut vid en viss längd.
 
 
2. Mediation.
Som i små meditationspodcasts från amerikanska healers.
Ungefär samtidigt som jag kom på att framgången inte kommer att vara det som grundar min lycka. Jag tar pauser mitt i vardagens stress, låser in mig på toaletten och lyssnar på guidade mediationer där jag badar jacuzzi eller kastar stenar i bergssjöar to acess that place of deeper calm and clarity. Tänker att jag kanske åldras vackrare om jag fyller mig själv med lite mer självhjälpslugn.
 
 
3. Att skriva.
Mer specifikt: hur himla mycket enklare det hade varit om jag kunnat låta bli.
Bara velat ägna mig åt endast det här underbara, mångfacetterande, stimulerande, självutvecklande yrket jag nu utbildat mig till. En passionerad läkare, en passionerad mamma, hade det inte kunnat räcka där?
Men jag vet ju hur det funkar. Jag kan ju inte låta bli. Varje gång jag slutar gror orden under huden på mig, bygger rötter och hela ekosystem som kräver att välla ut.
Det ligger en bok hos ett förlag igen, bollen ligger hos dem. Jag håller tummarna och snälla gör det ni också, men samtidigt vet jag ju vad som händer om de inte vill ge ut. Jag kommer att tänka att det här var sista gången jag försökte, i kanske en halv dag, och sedan gör jag om och gör igen. Att skriva skönlitteratur är som något slags tics; jag försöker vänja mig av med det men det är mitt självklara inprogrammerade mönster.
 
Och ni förresten, när det gäller att skriva.
Senaste krönikan för Läkartidningen är ute nu. En rekryteringssaga, kan man säga. Läs den HÄR och dela den på alla sociala medier och sånt ni ungdomar håller på med om ni gillar.
 
 
 
1 kommentar