Att vara färdig, att skämmas och att aldrig räcka till

 
Bilden ovan har inget med mitt skrivande att göra. Och samtidigt allting, för de där ungarna ger mig nya infall och vinklar varenda dag.
Hur som helst - jag skriver ju krönikor ibland, ni vet. Nu har jag glömt bort att länka till dem här på bloggen så här kommer tre stycken länkar på raken. Om ni gillar - dela gärna vidare på Facebook, eller släng mig en kommentar, eller ett mail med era egna berättelser. Det händer ibland att jag får sådant och varje gång uppväger det all kreativ ångest, all kritik, allt slit som det blir ibland. Ingenting är så magiskt som att få reda på att ens ord har spelat någon roll.
Klart slut här har ni läsning.
 
 
- Kring påsk skrev jag i Folkbladet om att längta bort och att vara klar. Att vara så färdig med en plats at man nästan spricker. Både den fysiska platsen och plats i livet. Ni hittar krönikan här.
 
- Och så var det en Läkartidningenkrönika, som jag i min planering hela tiden kallat för Skämskrönikan. Den handlar om att göra fel som läkare (vilket vi kommer att gra, hur mycket vi än önskar annorlunda). Om att skämmas över det, och vad man kan använda skammen till. En brasklapp bara - jag vet folk som blev så provocerade av inledningen att de nästan höll på att sluta läsa i ren upprördhet. Jag skildrar mig själv så osympatiskt jag bara kan. Det är medvetet. För att jag vet att vi är många som varit den osympatiska personen i någon situation. När man är pressad av belastning och av socialt tryck. Nåväl, nog babblat, krönikan hittar ni här.
 
- Och så igen Folkbladet. Om prestationsångest. Ett av mina största handikapp, mitt hat och en av de saker som är jobbigast med att vara min partner (det innebär också att leva med min ständiga oro över att inte räcka till). Det var så svårt att skriva om prestationsångesten att jag fick prestationsångest bara av det och blev sjukt missnöjd med krönikan. Men det är halva grejen för mig med att krönikera - att tvinga mig att leverera på givna datum, sätta punkt och låta det räcka där. Krönikan hittar ni här.
 
0 kommentarer

Komma ifrån

 
Våren kom och den känns. 
Jag känner alltid så förbannat mycket på våren. Ibland så mycket att jag inte vet hur jag ska formulera mig, jag som är besatt av det skrivna ordet, som lever och andas det skriva ordet.
Jag tappar mina meningar i maj lika snabbt som jag tappar mat på golvet när jag fumlar med mina klumpiga händer.
Men det går över. 
En sanning om så mycket i livet, en trösterik tanke när man är sorgsen: det går över. Varje ögonblick passerar och ersätts av ett annat och de nya ögonblicken bjuder på andra tider.
 
 
 
När jag inte hittar mina ord kan jag lyssna på mina ord. Jag kommer hem och slänger mig raklång på vardagsurmsmattan och sedan cirklar de runt mig, ungarna. Lägger sig på mig, plockar med mitt hår, viskar kärleksord i mitt öra (och kör bilar över min panna).
Och ibland får jag gåshud över allt de redan blivit.
Att det är det här vi har skapat. Hur ska man förstå något sådant?
 
"Mamma", säger min fyraåring T., min stora fina flicka, min första bebis. Som slutat vara en bebis och blivit så stor. "Mamma, hur blev det att ni ville kalla mig T.?"
Och jag berättar för henne om dagen vi bestämde hennes namn, och hon lyssnar hela tiden. Begrundar några minuter, plockar, pussar, sorterar leksaker. Och sedan kommer nästa fråga:
"Mamma. Var kommer jag ifrån?"
 
Jag betraktar den där människan som det sägs en gång var celler i min mage.
Och tänker att älsklingen.
Ibland händer det att jag undrar samma sak.
 
 
3 kommentarer