Melankolikerna

 

Vår familj är byggd på två motpoler: melankoliker och solstrålar.
Melankolikerna är i minoritet. Det är jag och min son. Vi ser allt livets mörker med en gråtonad realism. En dag såg min son en bild på ett traktorhjul i en pekbok om fordon. Åh nej, kved han med sorg i blicken, sönder!
För ser man ett ensamt hjul, betyder det givetvis att någonstans kör en desperat traktor som bara har tre. 

När han var mindre, fortfarande sov om dagen, började han alltid gråta när han vaknade igen.
Herregud. Hur många morgnar hade man inte velat göra samma sak.

Solstrålarna skrattar sig genom dagarna. De vaknar med känslan av att livet är ett äventyr, skuttar ur sängen och rusar rakt mot det. Varje främling är en vän man ännu inte mött, varje dag en upptäcktsfärd i en vidunderlig verklighet.
En melankoliker frågar sig varje morgon: vad kommer jag egentligen att göra för den här världen.
Mina solstrålar frågar sig: vad kommer den här lustiga världen att göra för mig?

Jag är så glad idag, säger femåringen om morgnarna, glad glad!, ekar tvååringen och tjuter av skratt vid åsynen av sin storasyster.
Sonen betraktar dem med mörka ögon, pannan rynkad, ögonen tårade över någon oförrätt som vi andra inte ens förstår att vi begått.
Och sedan mjukar de upp honom. Så vackert det är när de mjukar upp honom. Att se hur även den mörkaste melankoliker kan smälta under solens värme.

Kanske är min känslighet och min ledsenhet samma sak, kanske är det därför jag ibland lyckas skriva något som berör.
Kanske är det helt separata fenomen – att det enda som skapat mitt skrivande är tiotusen timmar av fanatism och passion. Alla hundratusentals ord jag skrivit på alla platser jag befunnit mig. Baksätet i en bil i Sydeuropa, ett hotellrum i Beijing, biblioteket i Mariehamn med havsutsikten framför mig. Pennan mot pappret och fingrarna mot tangenterna, kanske var det den hängivenheten som lade grunden för allt jag skriver.
Inte alls min håglösa längtan. Inte suget efter någonting som känns, ångesten över när det känns för mycket.

Kanske är melankolin lika användbar som ett återkommande eksem.
Man lever igenom det, ibland bleknar det, ibland blossar det upp igen.
Allt som gör ont måste inte ha en funktion. Man kan leva igenom det ändå.

Vi har sådan tur, vi melankoliker i familjen. 
Min son, att han fick just sådana systrar. Som drar honom på äventyr. Fyller hans hem med nya vänner. Älskar honom med den kärlek de är så till brädden fyllda av att den svämmar över.
Jag, att jag fick just en sådan man.
Som kittlar mig under hakan när jag sitter med rynkad panna begravd i mina egna funderingar.
Kanske säger han: lighten up babe, varför så dyster? 
och kanske svarar jag men känner du inte bara ibland att det är så mörkt, så svårt, så ohanterligt komplicerat, bara det här med livet?
Och han plirar på mig några sekunder. Flinar tills skrattgroparna djupnar.
Brister ut i gapskratt, och säger:
”Nej. Aldrig någonsin.”

2 kommentarer

Recap.

 
Det finns ett filmklipp på nätet av en trafikolycka i Ryssland. En motorcykel kör rakt in i en bil. Den färdas fort, motorcykeln, det är full fart rakt framåt. Föraren slungas upp i luften med vidunderlig kraft. Man tror att man vet hur filmen kommer att sluta. Det finns berättelser man har hört så många gånger, att man tror att man alltid vet hur de slutar.
Men han landar på bilens tak, föraren, stabilt. Med båda fötterna nedåt. Han landar som de säger att katter landar. Kanske har han också nio liv. Och filmen, händelsen, det är en på miljarden, all världens slump som slumpat sig meningsfull, en miljonvinst på lotto. 


På sistone har jag tänkt mycket på mitt liv, på mitt unga vuxenliv, på mitt vuxenblivandeliv. På vad som blev av det, blev av mig.
Det blev väl som för MC-föraren. Full fart framåt, vinden vinande i öronen. Alla som såg på trodde att de visste hur det skulle sluta. Det var den sortens berättelse man alltid vet hur den slutar.
Men jag blev undantaget, lottovinsten, fötterna stabilt på taket. Svajar en aning, adrenalinet pumpande, tänker: vad fan var det som hände?

Innehållet i mitt liv är till stor del en konsekvens av överilade beslut, passionerade beslut, och naiva beslut. Oftast en kombination av alla tre.
Att jag flyttade till Umeå som sjuttonåring för att jag var så desperat förälskad. Sökte in på läkarprogrammet utan en aning om vad jag gav mig in på. Att jag blev gravid som artonåring för att jag fortfarande var så desperat förälskad. Hon var ett kärleksbarn. Jag och hennes pappa hade bara bott ihop ett halvår. Jag hade gått tre månader på min utbildning.
Alla trodde att de visste hur den här berättelsen skulle sluta.
Jag körde på, full fart framåt, utan att lyssna på vad de sa.

Tre barn på tre och ett halvt år. Jag var trebarnsmamma innan jag ens hade fyllt tjugotre. Det kändes aldrig som att allt hände på så kort tid. Barnen, utbildningen, min hjärnas kaotiska tempo. Nittonåringen som födde sitt första barn och tjugotvååringen som fick sitt tredje kändes som helt olika människor.
Och nu, nu är jag ytterligare någon annan.

Att jag flyttade till Åland. Till solnedgångar i havet och novemberblåst som kryper under skinnet. Till en plats där de kallar kola för kinuski och det finns två stadsbusslinjer: Norrut och Söderut. En plats där det blir en tidningsnyhet att någon ryckt i bildörrar. Polisen går ut med rekommendationer om att låsa bilen – åtminstone i området där dörryckandet sker.
Där mina barn är trygga och gatan fylld av lek. Men där jag är så ny. Har rivit upp mig själv med rötterna ytterligare en gång i mitt liv.

De säger att hjärnan växer färdigt först när man är tjugofem. Att innan det har man inte fullt konsekvenstänkande. Jag brukade skämta om det när folk blev chockerade över hur ung jag var. Min hjärna är ju inte vuxen än, snart kanske den är klar. En morgon vaknar jag med ett konsekvenstänkande och inser: herregud, vad har jag gjort?

Nu är jag tjugofyra år och fyra månader. Kanske är det därför jag summerar så mycket. Sprattlande växer hjärnan färdigt och förfasas över vart mina impulser drev mig innan den hade chans att sätta stopp.
Allt det här är en sammanfattning av det som blev. Som trots allt blev så bra.
Och nu står jag med båda fötterna stabilt på biltaket.
Blickar ut över vad som kan bli.

 
 

 

1 kommentar

Svärta

 
Det är mycket mörker nu.
Allvarlig sjukdom i omgivningen, inte den närmaste men tillräckligt nära för att det ska vara omöjligt att inte bli berörd. Akutstress, de där kvällarna när alla verkar vilja söka vård på precis samma gång. En sådan kväll ett terrordåd som flimrar förbi på teven i akutens fikarum, omöjligt att ta in, inte kan det vara terrordåd i Stockholm just nu, jag har ju inte tid att begripa det, jag är ju mitt i jobbet.
 
En annan dag en trafikolycka, mitt första traumalarm, och jag har inte lärt mig att stänga av tankarna ännu. I stunden, visst, man gör vad man måste göra, stabiliserar vad som måste stabiliseras, och den största oron blir att vara otillräcklig, att glömma något, att missa något avgörande.
Det själsliga kommer efteråt. Bilderna i skallen. Det här yrket gör att man får se saker man aldrig glömmer.
Och vilken tur man har.
Varje dag man lever, utan att det händer något särskilt, vilken jävla tur man har.
 
Den där känslan när man hör sirener. Och man själv är hemma och mannen och barnen är någon annanstans.
Minuterna när man tänker: vad blir det av mig nu om jag får ett samtal och det har hänt dem någonting. Vad gör jag av mig själv då.
Lättnaden när dörren öppnas, hallen stormas, nappar kastas på golvet, bebisar skriker, någon bråkar, någon skrattar, någon springer, någon sjunger, någon pussas, någon fångas upp i min famn och kommer inte därifrån.
 
Det här önskar jag mig:
en påskledighet som är fullkomligt vardagligt banal.
 
0 kommentarer