Ursystern och ursinnet

 
Kanske är det sista gången jag kan skriva om dig på det här sättet.
Du börjar bli för stor. Den här platsen är för liten. I något skede, och snart, måste dina berättelser få vara bara dina egna.
En nästan sexåring är så mycket en egen person, på väg bort från att vara det lilla barnet.

 

Du vandrar ifrån mig, bort till egna världar bortom min kontroll.
Och ändå är du min första lilla bebis, min största lilla bebis. För alltid och oavsett vad.

 

De kallar det lilla tonåren. Den här tiden, det här livet, i sexårsåldern. Jag vet, jag visste det redan innan vi kom hit. Jag har lyssnat på vartenda avsnitt av Kära barn-podcasten med Louise Hallin, med frågor och svar om barn och ungdomar. Jag lärde mig att sexårsåldern är en tid av explosionsartad utveckling, explosionsartade utbrott, explosionsartad vardag.
Jag gick in i det här som jag allra helst går in i saker: påläst och förberedd.
Men vad hjälper det när vi står där i hallen, min första bebis. När du är högröd i ansiktet och vild i blicken och väskan redan är packad. Du ska flytta till lekparken, säger du, du ska aldrig komma hem. För din mamma och pappa är de värsta någonsin i hela världen, i hela den här världen finns ingen som älskar dig.
För ni är DUMMISAR, säger du, och när du sagt det och tystnaden faller biter du dig i läppen, lite orolig, för kanske har du sagt det fulaste skällsord du över huvud taget kunde komma på.
Sedan öppnar du dörren.

 

Och sedan drar jag in dig i huset, och jag låser den, dörren.
Det är fördelen med lilla tonåren, jämfört med de stora.
Man kan hålla ungen kvar i huset och inom synhåll.

 

Du är på väg att växa i hjärnan så att du nästan spricker.
Ena stunden vill du hoppa från balkongen (fast imorgon, säger du efter att ha kikat på hur högt det är, imorgon ska jag hoppa, ja det ska jag). Andra stunden säger du snusförnuftigt Jag kan passa bebisarna, mamma och pappa, ni ser ut att behöva lägga er och vila en stund.
Du ligger på soffan och gråter för att du inte har några kompisar, sedan ringer det på dörren och du far kvittrande ut i villakvarterskvällen.
Du är rädd för monster under sängen, du vet tvärsäkert att inga monster finns. Att det är sådant som dummisar till mammor och pappor hittar på. 

 

Du längtar bort, du längtar hem, du längtar överallt på en och samma gång.

 

 

Och under all denna förvirrade ilska ser jag ju samma sak som alltid varit där.
Allt detta mjuka och varma och starka som är du.
Hur du kan gå fram till en förstagångspappa som förskräckt ser på sin skrikande ettåring i lekparken, le milt mot honom och säga Jag kan ta hand om det här, jag vet nog vad han vill. Hur du lockar med dig barnet till rutschkanan och får honom helt lugn.
Hur du blivit ursystern, urmodern, den största och första som dina syskon vänder sig till, som de litar mer på än sina egna föräldrar, som de kunnat följa blint vart som helst.
Hur du skaffar dig brokiga skaror av vänner, hjälper dem att lära känna varandra. Kompisar som är sinsemellan olika och där du blir deras gemensamma nämnare.

 

 

Första bebisen, nästan sexåringen. 
Du vet det inte när ursinnet och vansinnet rasar. Kanske vet jag det inte då heller.
Men under den där ilskan ligger allt som är du och gror. Det måste bara filtreras genom de här känslorna, komma ut mjukare och större på andra sidan.
Och utanför, på andra sidan, finns jag alltid kvar.

 
 *
 
Liknande inlägg:
1 kommentar

Kontrast

 
 
Jag ville skriva en text om döden och detaljerna.
Om läkaryrkets mörker. Att få veta verklighetens tyngsta hemligheter, och sedan bära dem i tysthet.
 
Jag ville skriva en text om döden, jag ville skriva en text om detaljerna som är fyllda av liv.
Jag ville skriva om hur glad jag har lärt mig att bli också av de mest banala saker.
Hur glad jag kan bli av en kvarglömd morot i min lunchlåda en övertidseftermiddag när hungern molar.
Hur jag älskar när That don't impress me much med Shania Twain kommer på radion i hörlurarna medan jag vandrar genom kulverterna.
Hur högt jag kan få skratta åt mig själv när jag försöker äta en morot och dansa till Shania Twain och gå samtidigt och råkar frusta ut morotssmulor på golvet i mitt engagerande mimande.
Jag ville skriva att om döden andas en i nacken, dominerar ens arbetsdagar, bygger bilder på ens näthinna.
Då är man nog alltid värd ett morotsgnag och lite
oh-oh you think you are special,
oh-oh you think you're something else.
 
Och jag ville skriva en text om livets humor men också om dess intensitet. Jag ville skriva om tvååringars pussmunnar och sexåringars kärlekshemligheter. Jag ville skriva om kolaglass på balkongen i skymningen och tryggheten i ett äktenskap när man känner varandra så väl att man på ett sätt är samma varelse.
Jag ville skriva om att vardagen kan vara så mörk och att den kan vara så ljus. Att den kan vara båda två samtidigt och att det är okej, att man kan leva så.
 
Sedan, kvällen innan jag skulle börja skriva.
Då kom det igen, Facebookuppdateringarna om att vara i säkerhet. Bilder från en stad jag kände så väl. Från ett Åbo, nu, där jag gjorde utbyte en sommar, där jag promenerade förbi Salutorget om kvällarna, där jag har förankrat så många minnen av att vara ung och längtansfylld, kanske de mest ungdomsfyllda minnen jag har, jag som blev gammal i huvudet snabbt.
Jag har lärt mig att inte drabbas lika hårt av det som ligger långt ifrån. Men jag har inte lärt mig att stänga av sådant som ligger nära intill.
 
Och när jag satte mig att försöka skriva tappade jag sugen, tappade jag orden.
Glömde jag alldeles bort vad jag över huvud taget försökte säga.
1 kommentar

Ålandseffekten

 
Kanske kunde man kalla det Ålandseffekten. Kanske är det hur blir på alla platser med mindre befolkning, där man är tillräckligt få för att kunna upptäcka varandra. Jag vet inte. Jag har bott mitt liv i städer med en annan dynamik. Den sorten där somrarna är ödsliga när studenterna flyr, inte massiva av turisterna som väller in. Där folk flyttar in och folk flyttar bort, ett ständigt myller i jämförelse.
 
Men effekten.
En ålänning förklarade den för mig först. Hon sa ungefär såhär: Det är enkelt att nå ut med grejer här. Om det är vad man vill.
Ger du ut en bok säljer du de första tusen exemplaren i ett nafs till ålänningar.
Håll en releasefest här och ålänningarna vallfärdar.
Kanske visste hon inte att en genomsnittlig skönlitterär debutant säljer typ femhundra ex av sin bok.
Eller kanske är det jag som underskattar Ålandseffektens styrka.
 
Men effekten, mer på allvar, jag märker ju av den, den är såhär:
det är så mycket lättare att få spridning när bruset inte är lika stort.
Och:
det finns en lojalitet och generositet hos den lilla platsen. Folk lyfter sådant de tycker om. De sprider det vidare.
 
Det syns tydligt, jag kan mäta det i siffror. I besöksstatistik och likes och ökad räckvidd och alla de där måtten man kan följa när man skriver på en sådan här plats. För att se vilka inlägg som går bra. För att se en utveckling över tid.
 
Men det mesta kan jag ju inte mäta, bara känna.
Hur glad jag blir för alla ni människor som läser nuförtiden.
Ålänningar eller ej. Från studentstaden eller litenplatsen.
Vad roligt att ni är här och kikar.
Ni är alla så välkomna hit.
 
 
1 kommentar