Spidermans illdåd

 

Du är tre och ett halvt år gammal, och hela ditt liv har du varit sparsam med orden. Som bebis satt du så tyst i vagnen. Betraktade världen med stora, mörka ögon. När du blev större fanns en tid då du behövde orden och inte hittade dem. När du inte kunde formulera vad du behövde.
Och sedan, när du lärde dig att säga det mesta, hittade man dig fortfarande ofta i ett hörn, under ett täcke, bakom en syster. Uppslukad av egen verksamhet. Sparsam med orden.
Och med samma ögon, de stora, mörka. Långa ögonfransar, kraftiga ögonbryn att rynka vid oförrätter, blicken som kan fyllas med melankoli.
En blick som bedårade vem som helst.

 

Men nu. Äntligen börjar meningarna flöda. Konversationerna som kommer på ditt initiativ, de egna berättelserna.
Det är fascinerande och välformulerat och ljuvligt.
Bara det att inte ett ord är sant.

 

”Har de varit snälla mot dig på dagiset idag?”, frågar jag dig kanske.
Melankolin i din blick. Hur en tre och ett halvtårings kropp kan kura ihop sig i lidande och sorg.
”Nej.”, säger du.
Hur ett mammahjärta kan skrumpna sönder av oro (det berättade de aldrig på läkarutbildningen).
”Men älskling, vem har varit dum?”
En hulkning.
”Spiderman.”
Hur en mammakropp kan vara nära att sprängas av undertryckt skratt när man ska ta en allvarlig unge på lika stort allvar.
”Men vad gjorde han?”
De djupa suckarna, de mörka ögonen, händerna som slår ut i en uppgiven gest. Intensiteten i blicken, som om detta är sanningens minut.
”Spiderman slår alla barn.”
”Ojdå. Men vad gör du då?”
Kroppen som lyfts, huvudet hålls stolt, för det är klimax på historien, deus ex machina och vändningen i ett grekiskt drama, det finns inget som är så starkt som slutet på en välberättad historia.
”Jag, jag flyger. Jag flyger HÖGT upp i luften. Jag flyger på Spiderman. Jag slår Spiderman i ansiktet.”



Superman och Hulken kastar boll i vårt kök. En röd gummybear serverar dig yoghurt och flingor. Dagisfröken har tagit med alla barnen i en båt, långt ut på stora vida havet. En brandbil körde iväg med dig om natten. 
Jag frågar dig:
”Men är det verkligen sant, allt det här du berättar?”
Du funderar. Tindrar i mörka ögonen. Ler så din enda skrattgrop djupnar.
”Kanske”, säger du, ”är det sant. Och kanske, det är lek.”

 

Och jag förstår ju, vännen. Jag vet ju precis. 
Hur roligt det är att leka berättelser.
Hur verklig fiktionen kan kännas.
Hur fiktiv verkligheten kan vara. 

1 kommentar

En vän om kvällen

 
Ljudet av en diskmaskin är en vän om kvällen.
När mat har lagats, barn har matats, kök har städats.
Och kvar är en soffa, en pocketbok, det där ljudet.
 
Det forsar som ett vattenfall i bakgrunden på yogamusik. Och blir som ett kvitto på att jag orkade med det där strävsamma förvaltandet av tillvaron, den här dagen också. Arbetade med något jag upplever som meningsfullt. Lagade middag till mina små. Matade dem och torkade dem och bannade dem och de fick lägga till ytterligare en dag på uppväxten.
Och sedan fyllde jag till och med diskmaskinen.
 
Året mellan ett och två, det har alltid varit det svåraste. Med alla tre barnen.
Ungarna har tillräckligt mycket styrsel i kroppen för att förflytta sig men alldeles för lite hjärna för att göra det med vett. De vill ha en så mycket att man iband undrar om de skulle vilja krypa in under ens skinn och in ens mage igen och otillräcklighetskänslan kan vara förlamande.
Kanske undrar man: kommer det alltid att vara såhär. 
Lägger sig som en klubbad säl på soffan, vilar några sekunder, innan en mellan ett-och-tvååring kastar sig över en igen, och allting börjar om.
Och disken får stå.
 
Hon fyller två år om tre veckor och tre dagar.
Hon kan dela leksaker med sina syskon och vänta på sin tur. 
Hon kan hoppa frivilligt ur min famn och springa bort ifrån mig utan att vända sig om.
Hon leker med sin syster och sin bror i lekrummet i en barnahög så vild att ingen vet vems fniss som är vems eller vems händer som kittlar vems hals.
 
Och jag ligger kvar på soffan. Lyssnar på porlet, på sorlet, och andas ut. 
0 kommentarer

Ett hörn i världen

 

Jag brukade tänka att jag inte borde fundera så mycket kring vad alla andra tänker om mig. Med största sannolikhet, intalade jag mig, tycker de ju inte särskilt mycket över huvud taget.
Folk är bra på att vara upptagna med sina egna liv.
Nu tänker jag att jag inte borde fundera så mycket kring vad alla andra tänker, för att det inte är någonting jag behöver veta.
När jag försöker göra saker som är meningsfulla i mitt liv. Som fyller min tid med värde och tar mig till platser jag vill. Inte behöver det väl då spela någon roll vad alla andra ska tänka om det.
Man undrar hur det kunde ta mig ett kvarts sekel att inse detta uppenbara.

 

Jag har ju gjort saker i fel ordning, på fel sätt, hela tiden. Kanske upprörde det någon. Kanske brydde sig ingen alls. Men jag minns att jag brukade skämmas över alltihop. Alla saker jag inte bara kunde göra som folk. Från att jag blev mamma när jag var nitton till att jag föredrar höstsemester framför juliledigt till att jag inte började använda skohorn förrän jag var tjugotre år gammal. (Och nu älskar jag skohorn. Det kan vara en av jordklotets mest geniala uppfinningar. Men det är en annan historia).
Man borde väl vara lite mer som folk, suckade jag åt mig själv, och fortsatte att göra tvärtom.
För att den sortens folk var jag visst aldrig.

 

Och nu.
Nu har jag mitt hörn i världen.
Ett Ulrikiskt underfundigt hörn. På balkongen när jag försöker skriva romaner medan barnen leker i trädgården och julikvällen är ljummen. På en undersökningsbrits på läkarexpeditionen på jobbet när jag ligger ned och mediterar en kvart på lunchen för att orka med efter en sömnbristande natt. Med radion skrålande i köket medan jag lagar fredagsmiddag och sippar på ett glas havtornsjuice som om det vore ett glas vin.
För att det är så man gör, i ett hörn av världen som är mitt.
Det har aldrig varit så trivsamt här som nu.    

0 kommentarer