Ambitioner

 
 
Jag vill bli uppslukad av böckerna igen. Fastna i andra världar i stället för jämförelsen med andra. Längta efter en bok när jag inte läser den.
Jag vill läsa om böcker med en tydlig ton, som låtit mina tankar formas av någon annas språk: Fyrväktaren av Jeanette Winterson. Diva av Monika Fagerholm. Jag vet allt det här av Annika Paldanius. Alltings början av Karolina Ramqvist. Blonde av Joyce Carol Oates. Schopenhauer's telescope av Gerard Donovan.
 
Jag vill hitta nya berättelser som ger mig samma sak.
 
 
 
 
 
Jag vill vara den mamma jag borde vara och inte den jag är.
Den som alla dessa fina ungar förtjänar.
Stadig och enkel, självuppoffrande men aldrig självömkande.
Den som aldrig skulle strunta i att torka smulorna från bordet för att hinna skriva en text.
 
Den som aldrig har tankarna på annat håll för att tankar flyger i tusen riktningar bara man släpper dem fria,
den som är scenbakgrunden för barnens föreställning, inte en egen himla show.
Någon som alltid håller handen och lyssnar med hela sin varelse
som aldrig glömmer
att packa mössan
till dagis.
 
 
 
Jag vill skriva.
För att det är vad jag alltid gjorde, vad jag alltid har gjort -
i bilen på bussen om natten om somrarna långa ändlösa julidagar på altanen i mitt barndomshem när jag försökte skriva romaner medan mina jämnåriga upptäckte ungdomen
 
för att det gick månader ibland, en gång ett år, när jag inte skrev.
Och när orden väl kom ut var de en explosion. Stjärnfall och kometer och raketer och evigheter, det var klyschor på hög, berättelserna stockade sig, kom ut i fragment, de ville välla ut allihop på en och samma gång.
Det var dåliga texter, för orden var famlande och ovana, och varje gång tänkte jag:
nästa gång väntar jag inte så länge igen.
 
 
 
Och jag vill känna att det är tillräckligt.
Att det räcker med viljan och ambitionen.
Att man kan få sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna utan att känna att det är en raket som kraschat.
 
Att få strunta i det där de säger, att nära skjuter ingen hare,
få tänka att
kanske måste haren inte dö.
Acceptans Ambitioner Femåring Nära skjuter ingen hare Prestationsångest Skrivande Syskon Tjugofemårskris Tre barn tätt Trebarnsmamma Treåring Tvååring
3 kommentarer

Liv


 
Jag minns hur överraskad jag blev av hennes hud mot min, hennes tag kring bröstet, ljudet av hennes andning. De där dagarna på BB i slutet av december 2011. När jag nyss hade fyllt nitton år. När jag fick mitt första lilla barn.
 
Jag visste väl ingenting, jag hade väl ingen aning.
Det tafatta fumlet med fingrarna över hennes kropp. Hur hudlös jag var. Men lättad.
 
Graviditeten som var så mycket ensamhet. Alla andra omkring som levde ett annat liv. Jag med min stora tunga mage.
så hennes kropp i min famn, hennes susande andning, det var början på något annat.
Tillsammans.
 
 
 
Jag minns hur han låg i sin pappas famn när han just hade fötts. Den där gången, en gång i slutet av december 2013.
Hur han låg hud mot hud och letade efter ett bröst, vilket som helst, hittade pappas bröstvårta, sög tag.
 
Hur vi skrattade, mitt i allt detta nya och sköra.
Kanske var det samtidigt någon av oss som grät.
 
Han hade så långa naglar, redan när han kom, han fick röda strimmor i ansiktet när han drog händerna i ansiktet när han sov, vi fick riva bort dem på BB.
 
När han snarkade lät det som en vibrerande mobil, alla hans sovstunder som spädbarn, jag rusade runt i huset och undrade vem det var som ringde.
 
Hans syster kallade honom för bessi för hon kunde inte säga bebis. Vi gjorde likadant, i flera år.
Som man gör i kärlek. Bygger egna språk.
 
 
 
Och jag minns - kroppen som överraskade
en klåda om nätterna och blodprover som gick åt fel håll
en bebis som måste ut snabbare än tänkt
den där gången, en gång i augusti 2015.
 
 
Att försöka sätta igång en förlossning med läkemedel
timmarna av väntan, en påse med lösgodis, en sjukhussäng
en kurva med bebishjärtljud som rörde sig för lite
en insikt om att det här barnet måste ut, inte nu på minuten, men några timmar och sedan är det nog
 
Planering för ett kejsarsnitt
en lokalbedövning som inte tog
det dåsigt behagliga i att bli sövd
lite skamfyllt skönt för en blivande mamma som sovit för lite
 
och jag minns -
att vakna upp och de säger att jag har fått en dotter
att bli körd till henne, genom natten, där hon ligger på avdelning med andningsunderstöd
masken över hennes ansikte som fick henne att se sjuk ut
allt runt och pösigt bebishull som fick henne att kännas frisk
 
jag minns -
hur de lade henne vid mitt bröst,
hur hon vaknade till, buffade med lilla huvudet, hur de sa:
ska vi prova att ta bort andningsmasken lite, jag tror hon redan vill försöka amma
 
Hur hon grep tag om mig,
dockade hos mig,
högg sig fast.
 
Och jag såg att här är den ju, all livskraft i världen, här är ju vårt nya lilla liv, precis som alla andra gånger.
Det tog sig bara ut på ett annorlunda sätt.
 
 
https://cdn1.cdnme.se/371417/9-3/blogg2_567164ca9606ee3832353c33.jpg
 
1 kommentar

Vykort

 
 
Plötsligt blev det tyst.
En gång i veckan har jag lämnat avtryck här men nu gick det inte.
Den oroliga kan jag lugna med att det inte rör sig om någon större dramatik.
Bara en kurs, en helgjour, en till kurs. 
 
Däremellan livet. Barnen. Utspridda fragment mellan dessa intensiva dagar. Hur jag kan bli knäsvag av min dotters röst i bakgrunden när jag sitter på ett hotellrum på andra sidan havet och pratar i telefon med min man. Hur min kropp känns halv och tom utan fingrarna i håret, läpparna mot kinden, fnissen i örat på kvällen när ingen vill sova.
 
 
 
 
Hur det känns som att någon har suddat ut ens konturer.
Att vandra runt i en främmande stad utan att någon väntar på att man ska komma hem.
Att man hade kunnat göra vad som helst, var som helst, att ingenting håller en bunden. 
 
 
Hur nattsömnen kan vara så god och lakanen dofta så rent men hur de doftar ensamhet.
 
Får lära mig så intressanta saker om ett yrke jag älskar.
Men det här handlar inte om hjärnan, det handlar inte om något slags intellektuell stimulans.
Det handlar om kroppen som saknar det som en gång var en del av den, det som klängt och hängt på den, det som på så många sätt fortfarande tillhör den.
 
Så.
Det var några rader, från ett hotellrum i Uppsala, en kväll när jag längtar, en kväll när jag saknar, en kväll när jag tänker att kanske ska det inte bli något större av mig än att vara just mamma till just de där ungarna, kanske hade jag kunnat ge upp varenda dröm i kroppen för just det.
 
Imorgon åker jag hem.
Sedan ska jag skriva här på riktigt igen.
 
När jag har kramats klart.
 
 
 
 
AT-läkare Trebarnsmamma Uppsala Åland
1 kommentar