Köpa tid

 

Jag har köpt mig den här tiden, ändå tvivlar jag på att den är min.
Genom sena kvällar på akuten har jag köpt mig den här tiden.
Genom att ta ut jourtid och övertid i just tid istället för pengar har jag köpt den här tiden.
Genom att prioritera bort – vänner jag inte träffar, mat jag inte lagar, teveserier jag aldrig ser – har jag köpt mig den här tiden. 
Och ändå undrar jag: är den verkligen min att använda.

Totalt har jag fyra veckor ren skrivtid. Två i september, två i oktober, däremellan en veckas kurs i  Uppsala, obligatorisk för det jag tänker på som mitt andra jobb. Som mugglarpremiärministern tänker på trollkarlspremiärministern i den sjätte Harry Potter-boken: den andra ministern.
Läkarjobbet, alltså. Jag respekterar det så mycket, men mitt i alla ord, i dagar och timmar av ord, känns det avlägset, som något som hände för mycket länge sedan.
Det kommer att kännas riktigt nog när det kör igång igen, det är jag övertygad om.

 


Jag skriver på en roman om dagarna och jag skriver den såhär: jag sätter mig vid datorn. Jag slår på en timer på tjugofem minuter. Jag skriver på min bok. Jag tar fem minuters paus. Jag skriver igen. Jag tar fem minuters paus. Jag skriver på min bok, jag känner mig trött i huvudet, jag tar femton minuters paus.
Sedan börjar jag om igen.

 Vissa dagar börjar jag med att skriva en krönika. Någon dag lagar jag mat mitt på dagen, andra dagar äter jag rester. Ibland går jag ned till biblioteket för att skriva, sitter vid något av borden vid fönstret och ser på det oroliga havet därutanför medan orden flödar tills timern larmar. (Jag har den på datorn och jag har hörlurar, ingen behöver störas av ljudet).
Ibland sitter jag på café. Men tiderna, fokuset, upprepningen – alltid detsamma.

Inom ramen för detta monotona malande rymmer sig hela världar. 
En vecka kan kännas som ett år. Genom min text har jag hunnit resa genom så många händelser mellan en måndag och en fredag.

 

 

Jag har köpt mig tiden, och ändå finns det i bakhuvudet att jag borde använt den annorlunda.
Måste det inte, undrar den där näsvisa rösten, måste det inte finnas mer prioriterade saker att använda sin tid till?
Den kommer med exempel. Om städning och barn, om böcker att läsa för läkaryrkets räkning, om bekantskaper som borde upprätthållas.
Ju längre in i mitt skrivande jag kommer, desto mindre lyssnar jag på den rösten.
Ju äldre jag har blivit, desto mindre lyssnar jag på den rösten. 
Det finns en befrielse i att mogna, att börja respektera sina beslut och sina behov.

Jag vet ju att jag redan har försökt att sluta med det här. Det gick inte.
Då får jag väl anta att det är viktigt för mig.
Då får jag väl låta det fortgå.
Hör du det, näsvisa rösten.

Och de här dagarna, den här tiden – hur jag behöver dem.
För små saker. 
Som att jag brukade behöva ha en podcast eller ljudbok att lyssna på i alla stunder jag kunde bli ensam med mina snurrande tankar. Inte för att jag var orolig, egentligen – men hjärnan kunde tänka så många virriga tankar så snabbt om den lämnades ensam. Hastigt kunde jag jaga upp mig över små vardagssaker som inte var någon verklig fara.
Nu går jag ofta i tystnad. Hjärnan fantiserar fram nästa del av min bok. Jag är lugn.

För det att jag blir mer observant på omgivningen när jag är mitt i en skrivprocess. Att jag bottnar i dagarnas små detaljer. De gulnande löven, en gråmulen himmel, doften av fuktig jord. Ljudet av teskedar mot kaffekoppar en eftermiddag på café. Den skarpa smaken av minttuggummina jag tuggar medan jag funderar på nästa mening. Mustigt svart kaffe.

För den här lättade lyckan. När orden har fått forsa ur en.
Samma lättade lycka som om man varit riktigt nödig och sen får kissa. Den totala avslappningen. 
Och kanske den roade genansen: att man är så mycket människa, bara, att man är en sådan slav under sina behov.

 

För det stora, hela: att det här är vad jag verkligen vill göra.
Att jag inte vill sitta en dag och säga: jag hade en dröm en gång. Och en fin chans att uppfylla den. Men sedan var det något i mig som sa: ska du inte göra något riktigt istället. Det måste väl finnas förnuftigare sysselsättningar.

Det här är min tid, jag har betalat för den.
Och nu är tjugofem minuter slut.

 
 
2 kommentarer

Gräva guld i Mariehamn

 
 
Jag har några talanger som hjälpt mig genom livet. En av de viktigaste är att jag älskar alla låtarna de spelar på radion.
När jag är försenad till dagishämtningen, cyklar tills jag knappt hittar andan i bröstet. När jag är på väg till sjukhuset, behöver pigga upp mig inför ett kvällspass på akuten. När jag känner mig ensam, trots att dagen varit fylld av mänsklig närvaro, sådär omotiverat ensam som man kan känna sig om man är en melankoliker.
På med hörlurar, slår på radion, vrider upp volymen.
Livet kan alltid bli bättre med en redig dos Mix Megapol.
 
De spelar alltid min favoritlåt.
Jag skriker glädjetjut åt min man, om han finns i närheten.
Vilken TUR att jag slog på radion, just nu! De spelar en så bra låt, åh du måste höra, jag ÄLSKAR den här låten.
 
För jag älskar de där låtarna. De gamla och de nya. Jag älskar More than you know och jag älskar Wonderchild, jag älskar The Greatest och jag älskar Rhytm is the dancer, jag älskar Despacito och jag älskar När vi gräver guld i USA.
 
 
En annan av mina viktiga talanger - eller kanske är den orsaken till den första - är att jag tror att alla poplåtar handlar om mig.
Jag bygger en berättelse kring texten, använder den för att öka motivationen i min egen tillvaro.
Det är det bästa med reklamradiosångerna, att oftast handlar de inte så mycket om någonting.
Man kan fylla dem helt med sina egna historier.
 
Jag älskar den här låten, tjuter jag alltså till mannen, den handlar precis om mitt liv.
Och kanske frågar han då, med viss och berättigad skepsis, hur exempelvis  När vi gräver guld i USA handlar om mig.
Där kommer ytterligare en talang in. Jag har en viss förmåga att vrida och vända på orden.
 
Det handlar ju om när vi flyttade till Åland, förklarar jag. Man behöver bara ändra på några rader.
De sjunger till alla flickor vi har försakat och jag tänker på alla vänner jag inte hör av mig till som jag borde. För att jag alltid jobbar eller tänker på barnen eller skriver en krönika. För att jag är så dålig på att minnas människor när jag inte har dem precis intill, att jag alltid varit usel på distans
och till alla er som trott, på allting som vi gjort och jag tänker på alla ni som läst sådant jag skrivit länge, följt vad jag trott länge, på alla ni som hört av er med fina ord. Tänker på föräldrarna och svärföräldrarna. Som aldrig, när vi skaffat barn och studerat på löpande band, sagt det här kommer du aldrig att klara utan bara frågat: hur kan vi hjälpa dig så att du klarar det?
och vill ni följa med oss västerut? och jag tänker: det är ju bara att byta ut det mot österut, så är vi hemma.
 
Och ibland. På denna ö med sina korta arbetstider, minimala pendlingstider. Med dagis och skolor i toppkvalitet. Med soluppgångar i skärgården och trygghetens lugn.
Ibland känns det faktiskt som vi gräver guld.
 
Och när det känns tufft. Med en ny plats, ett nytt liv, ett nytt samhälle att försöka komma in i.
Då slår jag på radion.
 
 
 
 
Liknande inlägg:
Åland
1 kommentar

Blomma ut


Jag började prata när jag var nio månader. Senare började jag på dagis, jag var väl två och ett halvt, och var knäpptyst i ett halvårs tid.
Jag minns inte det här, men jag har fått det berättat för mig.
 
På dagis hade de något som hette "Dagens meteorolog". Varje dag skulle ett av barnen gå fram till fönstret, titta på vädret, och sätta upp små bilder i filttyg på en anslagstavla. En sol, ett moln, en regndroppe. Berätta för de andra barnen, samtidigt. Idag är det soligt, på himlen finns några moln.
Fröknarna undrade hur det skulle gå, sen när det var min tur. Om jag bara skulle stå där utan att säga ett ord.
 
Och när det var dags gjorde jag som jag alltid gör, som jag har gjort sedan dess.
Jag satsade på överraskningseffekten.
När det var min tur gick jag fram som om det inte vore någon sak i världen och berättade om det där vädret med en röst de aldrig hört. En klar stämma, tydligt och rent tal som om det aldrig varit några svårigheter.
Jag hade ju haft ett halvår av att iaktta de andra i lugn och ro. Jag visste precis hur det skulle göras.
 
Efter det fortsatte jag att prata. Jag berättade historier för fröknarna. Ritade en bild och berättade om den, men berättelsen blev alltid mycket större än teckningen, sagorna vecklade ut sig till hela världar.
 
Förvånansvärt lite har hänt sedan jag var typ tre år.
Jag vill fortfarande stå och stirra i ett hörn ända tills jag kan, iaktta de andra tills jag lärt mig.
Jag är fortfarande alltid en överraskning.
Jag vet fortfarande att hittar man inget annat sätt, kan man alltid gömma sig bakom en god historia.
 
 
 
Det är lätt att avfärda människor som inte visar upp sitt fantastiska inre. På samma sätt som man avfärdar en växt som inte blommar. Den där busken är ju bara kala träpinnar, kanske man tänker. När den helt enkelt inte är i säsong.
Bedömningen kan man göra först när den har fått sin tid i solen.
Alla blir vackrare när man låter dem slå ut.
 
Jag tänker på det när jag lägger min son om kvällen. När han snirklar med fingrarna genom mitt hår och berättar sina sagor.
Hur oroliga vi var över allt han inte kunde säga. Hur fundersam jag var över all denna tystnad. Tills han en dag kunde säga jordärtskocka och gräsklippare som om han gjort det hela sitt liv.
Och nu berättar han sagor för mig. Om en krokodilpojke som bor i havet, det är lite synd om honom, hans mamma är död. Men hans pappa är så snäll, de äter kyckling till middag varje kväll. Och om dagarna simmar de i vågorna, det guppar så skönt.
 
Och jag ser på min pojke, i dunklet. På hans leende när han berättar, på skrattgropen, på hans glittrande ögon.
Fast det är mörkt är det som om han strålar i de starkaste färger.
 
 
*
 
 
 
 
1 kommentar