Balkongtankar

 
 
Klara höga sensommardagar i hörnet på min balkong. Utsikt över min trädgård. Långa stunder när barnen leker med varandra, när min tid är utan avbrott. Dricker te som smakar tryffel säger de på förpackningen och inte vet jag om det smakar tryffel och i så fall vilket slag, sånt som svinen bökar upp ur jorden eller den där krämiga sortens chokladnjutning, men det är dovt och mustigt och hett.
Det smakar som en omfamning av någon som vill en väl.
 
Ovanför mig flyger sjukhushelikoptern och när jag hör ljudet är den första tanken samma som alltid: jag undrar vem som har jouren på akuten, undrar om det är mycket idag.
 
Det är lätt att ha en känsla av att sitta ihop med sjukhuset även när man är ledig. Jag kan uppleva ansvar även när ansvaret inte är mitt och på vissa sätt kanske det är ofrånkomligt. Läkaryrket handlar på så många sätt om att ta det yttersta ansvaret.
 
 
 
Det är många dagar på balkongen när helikoptern far där ovanför som jag tänker på det. Mitt läkaryrke. Det är ett jobb där stegen i karriären kan verka oerhört utstakade. Först blir man klar på universitetet. Sedan arbetar man som AT-läkare, enligt en viss mall med tydliga steg för hur många månader man ska vara på olika kliniker. Därefter förväntas man specialisera sig, också det enligt utstakade mallar beroende på vilken specialitet man väljer.
 
Men för varje steg kommer nya frihetsgrader. Allt handlar om hur långt från den väg alla andra går man vågar sträcka sig. Med det här yrket i botten har jag många friheter och snart är det dags för mig att välja riktning igen. När hösten övergår i vinter kan jag på allvar designa hur jag vill att den här tillvaron ska se ut egentligen. Hur jag vill jobba och hur jag vill vara ledig och vilket innehåll jag vill fylla min tid med.
På balkongen med mitt tryffelte planerar jag det där. Gör listor och beräkningar och tänker tusen tankar klart.
 
 
En dag börjar Storasystern skolan. Också ett nytt steg i mitt liv. 
Ryggsäcken på och stadiga steg, matteläxa vid köksbordet om kvällen. Fåordigheten när jag vill veta allt om hennes dag och hon bara vill rusa vidare till en kompis. Litenheten de gånger allt stort och duktigt rasar och hon vill vara en liten flicka i en mammas famn. Insikten om att de tillfällena kommer att komma mer och mer sällan.
 
På sådana saker tänker jag också, när jag blåser hettan av tevattnet och försöker tänka färdigt alla tankar. 
Att jag vill bygga mitt liv så att jag kan vänta ut henne, när det behövs. Nu när hon inte längre är någon småunge som berättar alla hjärtats hemligheter så fort man bara tittar på henne.
Vill bygga mitt liv så att jag har tiden att stå och pyssla med något bredvid henne, där vid köksbordet och matteläxan, tills hon inser att det finns sånt hon vill berätta.
Bygga livet så att jag har energin att lyssna noga på orden när de kommer.
 
Om sådana saker handlar tankarna, sensommardagar på balkongen, om sådant handlar mina beräkningar.
Om bara några månader är det inte tankar, bara handling. 
 
 
 
 
3 kommentarer

Dagar, nätter

 
Jag är inte tyst för att jag inte har någonting att säga. Har bara många jourpass att dra på en och samma gång. Det lugnar sig.
De flesta saker i livet lugnar sig om man ger dem tid till det.
 
Om någon vecka har jag tid för det mesta igen.
Om några månader har jag massa tid, för massa saker. Men mer om det, en annan dag, när jag börjar få allt jag vill på plats.
 
Men medan tiden är knapp är allt jag hinner med när jag inte syr ihop sår eller skriver ut hostmedicin är att drömma om en sommar som var, längta efter en vinter som kommer, läsa böcker, pussa barn, koka spagetti, känna ljummet regn i mitt ansikte, höra åskan gå och vinden vina genom rutorna, springa tills jag tappar andan med musiken på högsta volym, somna i nytvättade lakan ibland.
Och det går ju inte av för hackor, även om det inte är att skriva.

Vi hörs snart.
 
1 kommentar

Juliberättelser

 
 
Juli tog slut, det gjorde min semester också, sakta trevar en vardag igång. En vardag som är bättre än innan jag var ledig, för det finns saker som är så bra i livet på ett sätt det inte var alldeles nyss.
Att barnen som tagit språng i sin utveckling på ett sätt som fått så många käppar att dras ur hjulen.
Att jag tränar mig andfådd och lycklig tre gånger per vecka.
Att andra saker lagt sig på plats, skapat ordning där det tidigare fanns kaos.
 
Men juli. I juli läser folk så lite bloggar, jag ser ju det, jag vet ju det. Ändå skrev jag mycket. Det fanns så mycket att skriva om, och tiden att göra det. Så här får ni alla inlägg från juli på ett bräde. Små berättelser som kan få dröja kvar även när hettan och torkan och julinätterna sedan länge är borta.
 
 
ALLA MINA INLÄGG FRÅN JULI
 
 
Helsingforshistorier, del 1: Happy Place. Än finns det tid, än finns det rum.
 
 
- Ögonblick i juli. Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.  
 
 
- Helsingforshistorier, del 2: Mormor Nettelblad. Ofta talar vi. Ofta är vi tysta. Och jag blir mormor Nettelblad.
 
 
- Vykort från Åland, juli. En berättelse jag trodde var död. Mitt i torkan börjar den att gro. 
 
 
- Skuggan över Stenbänken (en recension). Jag har saknat det här. Jag märker det på första sidan.
 
 
- Helsingforshistorier del 3: Vilsenheten. Att leva på en plats där ingenting någonsin tar slut.
 
 
StorasysternFör det blir ju så, med storasystrar: man lyssnar på vad de har bestämt.
 
 
 
Och nu är det augusti.
Och jag har planer för den här hösten, och jag har planer för den här platsen, men det får ta sin tid.
Än finns det tid, än finns det rum.
 
2 kommentarer