I am Poopie

 
Vilken tur att just hon skulle bli vår gladaste bebis.
En som beter sig som om livet bara är kakor som väntar på att ätas, föräldraargument som väntar på att bekämpas, äventyr som väntar på att levas.
 
Att just hon.
Som jag träffade första gången flera timmar efter att hon fötts.
Som kastades in i en familj i en tid av vårt liv när jag var tvungen att göra så många kompromisser. Inte kunde göra allt för henne som jag borde, för att det fanns annat som jag måste.
 
Som fått se så mycket youtubeklipp för barn med sina syskon att de alla springer runt och gastar försök till engelska konversationer med varandra och varje gång kniper det lite i föräldrahjärtat för det var väl aldrig mitt mål.
Att hon skulle lära sig om livet genom filmer av kinderägg som sakta öppnas. Att hennes mantra hon muttrar medan hon traskar genom huset skulle vara open, ooopen, ooooopen SURPRISE!
 
Men vilken tur - just hon - för det är så lätt att jaga samband. Jaga orsak och verkan.
Allt sorgesamt i den där ungen skulle jag trott berodde på hur dramatiskt det var, precis när hon kom.
Men jag hittar ju ingen sorg i ungen. Jag har ju letat.
 
 
 
Och har bara hittat detta:
hur allting i livet kan vara en sång. Tvätta händerna, borsta tänderna, gå och sova, slå sin bror.
Det är klart att vi lever i en musikal.
Det är klart att den musikalen mestadels sjungs till Finger-Family-melodin.

hur man hittar sitt sätt att ta plats, även om man var sisten in och det redan var rätt trångt. Genom att lära sig att chocka sina syskon, till exempel. Att göra det rebelliska de inte hade vågat.
Som när vi ligger i sängen om kvällen, alla ungar ska sova, och var och en i familjen får berätta om sin dag. Sexåringen pratar om kompisar och vad man ska göra om det kommer tjuvar till huset (man måste ringa 112, säga ursäkta vi har en tjuv i vårt hus!). Fyraåringen berättar om motorcyklar, leksaksaffärsrån och andra saker som över huvud taget aldrig har hänt.
 
Och det blir minstaungens tur och hon ska toppa detta. 
Satsar på kombinationen av etablissemangstrotsande och kunskaper i främmande språk och gör det med framgång.
"I am poopie", säger hon. "Poooooopie, I am."
Och syskonen skrattar över detta tilltag, de skrattar så att skrattet aldrig dör ut, när någon slutar börjar någon annan, ingenting vi vuxna säger hade kunnat ha en liknande effekt.
 
 
Kanske är det bara hur tvååringar är, tänker jag, kanske är alla tvååringar sådana under av lycka.
Men sedan minns jag så snabbt den tvååring jag en gång hade som inte var sådan.
Han som inte kom till världen med dunder och brak, som anlände under helt ordinära former. Som var världens enklaste bebis men blev vårt huvudbry till barn.
Som var en tvååring som vi var så oroliga över för allt han inte kunde säga, som var så frustrerad av sin egen oförmåga att kommunicera. 

Som kanske är ytterligare ett tecken på något jag famlar efter i de här reflektionerna: att ibland kanske det inte spelar så stor roll vad man gör med sina ungar. Att allt vi gör kanske inte är det som skapar ungarna. Att de har något inneboende som finns där och som man får möta.

Att de blir mest som de blir oavsett vad jag gör (så länge det jag gör är med kärlek och rimlighet).
Att detta med att vara förälder handlar inte så mycket om att faktiskt skapa en människa. Att det mycket om att förvalta precis den unge man fått.
 
Och i kvällens mörker, när tystnaden äntligen lagt sig, lägger han sig närmre sin lillasyster.
Han, som vi oroade och oroar oss så mycket för.
Mumlar i hennes öra, rösten darrig av undertryckt skratt:
"Vem är du?"
Konstpaus.
"I am Poopie."
Och när rummet fylls av skrattsalvor som inte klingar av tänker jag, att kanske behöver man knappt ens ta hand om de ungar man fått.
De sköter ju varandra.
 
 
Fyraåring Graviditetskomplikationer Kejsarsnitt Sexåring Tre barn tätt Trebarnsmamma Tvååring tredje barnet
0 kommentarer

Eldflugan

 
 
 
Titta, är det eldflugor?
Det har jag aldrig sett förut, aldrig i verkligheten.
Kom! Vi smyger närmre.
 
Det är för några år sedan, på en ö i södra Tyskland. Jag är tjugoett år gammal. Hemma har jag två små barn. Sommarnatten här är ovan, som den alltid är söderut för en en svensk. Becksvart men varm. Jag är här på en konferens. 
Om kvällarna försöker jag skriva klart det andra utkastet på en bok. Ett förlag hörde av sig om det första, de ville se vad det kunde bli om jag arbetade om det. Jag har försökt hela sommaren. 
Det känns som om jag går i cirklar. I mitt skrivande. På den här ön. Man kan gå runt den på en kvart.
 
Ibland sitter jag i fönstret till mitt rum, i skymningen, har det på glänt, drar in doften av gräs, låter solnedgångens sista strålar värma fötterna, och undrar vad jag ska göra av mitt liv.
Senare ska jag förstå att det är en del av att vara sådär ung. Att förvirringen och den där jakten efter riktning kan komma oavsett vad man åstadkommit. Att även om man travat framåt i stadig hastig riktning får man känna sig vilsen.
Men det vet jag inte i det tyska sommarnattsmörkret. Jag skäms över att inte vara stolt över allt jag har.
 
 
Sedan, en annan kväll, ser vi eldflugan.
På kvällspromenad, jag och några andra av konferensdeltgarna, vi traskar den där kvarten runt ön, och plötsligt är det där.
Ljuset som strömmar genom ett hål i ryggstödet på en bänk. Gäckande. Glimrande. 
Något filmiskt i den heta sommarnatten, det kittlar till i maggropen, en känsla av äventyr.

Vi hyssjar till varandra och smyger oss närmre. Ljudlösa steg i sammetsmjukt gräs. Ingen av oss har någonsin sett eldflugor i verkligheten. Det flyttar sig inte, ljuset, bara millimeterrörelser, det är enkelt att följa.

Vi är mindre än en halvmeter från bänkens ryggstöd innan vi förstår att här finns ingen eldfluga.
Bara en turist som ligger på bänken och surfar på sin smartphone. Ljuset från telefonen dansar genom natten och vi kväver våra fnitter för att han inte ska märka hur fem personer tassat till bänken där han ligger.

Men sedan, när vi smugit iväg igen, skrattar vi. Den sortens förlösande skratt som kommer efter en anspänning. Det som tinar upp sådant i kroppen som varit oroligt och fruset.
Den sortens skratt som gör sommarnatten enkel.

Och jag tänker att rätt som det är, mitt i mörkret, hittar man till ljuset.
Det kanske inte är i den form man trodde att det skulle vara, men visst finns det där.
Strålar med det klaraste av sken.
 
 
 
 
Allt som svider Bokmanus Ensamhet Förlagskontakt Ljus Skrivande Skrivkramp Tyskland Ö
0 kommentarer