Ögonblick i juli

 
Jag kommer hem från Helsingfors, går till frisören och ber henne att göra mitt långa mörka hår blont. Ibland behöver man lite happy, ibland behöver man bara något nytt.
 
Har inte varit hos frisören på sju år.
Jag får en latte och små godsaker på fatet.
Dricker lyxkaffet och tänker på att överlämna kroppen i någon annans händer.
Tuggar på en jordgubbe, tänker på hur en förändring i livet kan börja med ett hår. Hur man kan skrapa på ytan för att gräva sig mot djupet.
Smaskar på en chokladbit från Fazer, tänker på kemin i att bleka ett hårstrå. Hur man bleker och det blekta blir gult och hur man sedan tonar för att få det kallare. Spränga sönder pigment. Spränga fram något annat. 
 
Tänker på en novell jag tror mig ha läst i Joyce Carol Oates novellsamling Faithless - tales of transgression. Om blont hår. Några rader i den jag minns så tydligt. Men när jag bläddrar genom boken hittar jag dem aldrig. Kanske blandar jag ihop dem med något ur Blonde. Kanske blandar jag ihop det med något jag själv har skrivit, vid samma tidpunkt, det måste ha varit lika länge sedan som sist jag var hos en frisör.
 
Kanske har jag skrivit så mycket, läst så mycket att orden smälter samman.
Att de bildar ett eget universum av språk, en parallell värld av upplevelser som aldrig har skett.
 
Jag ser in i spegeln och mitt hår tar aldrig slut. Lager efter lager penslas i blå kräm och klappas in i aluminiumfolie.
Jag undrar om alla tänker såhär många tankar hos frisören.
Hur orkar man då gå oftare än vart sjunde år?
 
 
 
Lånar Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. 
Har inte läst den på femton år men minns den som hänförande.
 
Som barn tyckte jag inte om barnböcker.
Men Maria Gripe sa att hon inte skrev barnböcker, hon skrev böcker om barn för alla åldrar. Och den sortens litteratur har jag alltid älskat. Gripe, Fagerholm. Det finns en melankoli och ett mysterium i barndomens världar som bara vissa författare är kapabla att förmedla.
 
En litterär agent sa en gång att ett manus jag skrivit förde tankarna till en ny Monika Fagerholm.
Det är länge sedan nu och folk säger så många saker.
Men en del av alla saker folk säger kan man väl få spara, som skatter? 
 
 
 
 
 
Jag står med en snart-treåring i en lekpark. Min lilla Habanerobebis.
"Det är dags att gå hem", säger jag. "Vi ska äta middag."
"Nej", säger Habanero, med händerna i sidorna, "har inte tid. Inte tid att gå min pappas hus, inte tid att gå min mammas hus, inte tid" - och ett litet skratt, som för att understryka det bisarra i tanken - "äta en MIDDAG. Måste leka. Leka en dag, leka en natt."
Tropisk dallrande hetta kring våra kroppar. En kväll som alla andra kvällar. En dag kommer jag att ha glömt bort det här och sedan plötsligt känna en doft, en värme som påminner om denna, och alla minnen kommer att skölja över mig, rubba mig i sin intensitet.
"Det finns vattenmelon", säger jag.
Då fattar hon om min hand, utan ett ord, och vi vandrar hemåt längs asfaltsväg som luktar sommar. 
 
"Jag älskar dig", säger jag till Habanero.
"Okej okej", säger Habanero. "Och jag älskar vattenmelon."
 
 
 
 
Och andra kvällar cyklar vi till havet.
Lukten av salt och av tång. Solnedgångsvärme över min hud nakna hud. Vattenstänk från barnen när de rusar mot vågorna. Långgrunt till förbannelse,.
Ingen tid att passa, ingen vän att svara, inga liv att förbättra, bara våra minuter och våra timmar, tillsammans.
 
Det är så nära här, så enkelt här, så tryggt.
Så lätt att glömma bort det.
 
Trots allt har det aldrig funnits någon evolutionär fördel med att nöja sig. Vi är drivna av årtusendena till att sträva.
Men de här ögonblicken. Av att vara nöjd. Av att vara här. Av att vara nära.
Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.
 
 
 
Ny här?
 
Habanero Maria Gripe Monika Fagerholm Åland
4 kommentarer

Helsingforshistorier, del 1: Happy place

 
Mitt happy place är i hytten på en Finlandsfärja. Ni vet, om man mediterar. Man skaffar sig en plats i sin fantasi dit man kommer för att få lugn och ro. Så kan man meditera att man är där och på så sätt kan man meditera sig lycklig.
Blondinbella brukade ha ett rum med vita lädersoffor, högst upp i en skyskrapa. Jag låtsas att jag ligger i överslafen på en färjehytt. Det dova brummandet av motorerna. Lakan som doftar opersonligt rent. Havet som vaggar mig. Ingen täckning på mobilen, ett WiFi som jag aldrig aktiverar.
 
Jag behövde lite happy, jag behövde några dagar på ett annat place. Det blev jag och en vän och hennes barn och ett av mina. En hytt ombord färjan till Helsingfors. Och som alltid i rörelse började jag tänka större och friare tankar, som alltid i rörelse var det självklarare än någonsin att skriva ned dem.
 
Så jag låg där i överslafen, en måndagsnatt i juli, jag var exakt tjugofem år och sju månader gammal. Jag stirrade i taket och försökte fånga en tanke i taget.
Lyssnade till de sömntunga andetagen från en treåring, utslagen och nöjd efter att ha provat hyttelefonen, försökt städa toaletten med hjälp av bidén och tittat på bilder av färjans olika drinkar som kvällslektyr. Lyssnade till min väns bebis som inte ville sova.
Tänkte på alla platser som jag upplevt genom att vandra med en unge på kroppen. I sele, i sjal, i famn. På magen och på ryggen. Att vara nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra och alla gånger ha en unge under ett års ålder. Fram och tillbaka genom tågvagnar och upp och ned för båttrappor och runt runt runt i den där hyreslägenheten vi bodde i en gång i tiden, den som var som gjord för att röra sig i cirklar.
 
Hur ungar kan bli som en rytm i blodet, en vaggande gungning i rörelserna. Hur de sätter sig på kroppen som en andra kropp.
 
Jag tänker på hur vi har börjat röra oss in i en annan tid av livet. 
Fortfarande föräldrar, men en annan sorts. Barn som är sex, fyra, tre. Sakta börjar man göra andra saker. Köpa en fin säng, den sorten vuxna människor sover i tillsammans utan barn. Ha krukväxter på barnhöjd.
Inte ha näsan precis över vattenytan, ibland lyfta upp hela huvudet, blicka ut och se öppet hav. 
 
Tänker att kanske kommer jag aldrig igen att ha ett så litet liv så tätt inpå mig.
 
Tänker att kanske vaknar jag upp en dag och inser att jag måste ha, lite mer. Att jag bara måste få göra allt det där igen.
 
Tänker: än finns det tid, än finns det rum. Just nu måste jag inte veta. Just nu måste jag inte göra någonting särskilt alls.
För just nu är jag ju här.
Här är ju mitt happy place.
Finlandsfärja Helsingforsja
0 kommentarer