Storasystern

 
Plötsligt står hon i dörröppningen och gäspar. Sommarnatten är fuktig genom det öppna fönstret. Hennes småsyskon ålar och fnissar i sina sängar. Någon kryper över till någon annans säng och det var alltid den andras fel.
 
"Jag är trött", säger hon i dörren. Stora storasyster. Alltings ursprung.
När hon talar lystrar syskonen. Något förhäxande för dem med någon som också är ett barn men ändå så oändligt mycket större.
"Men gå och lägg dig i ditt rum", säger jag, "så kommer jag sen och stoppar om dig."
"Nej tack", säger Storasystern, med det där förfinat hövliga hon tycker om att lägga sig till med ibland, "jag vill stanna här och lägga bebisarna. Även om jag är trött. Det är viktigt. Att jag och bebisarna får lite tid tillsammans."
Och sedan, med rösten plötsligt i barnpratarfalsett:
"Visst vill ni det, BEBISAR? Ha er STORASYSTER här hos er?"
Och uppståndelse och eufori utbryter.
 
 
Jag ville ge henne ett eget namn, här på bloggen. Som de andra fick bli Lilla Gubben och Habanero.
För att låta deras googleträffar vara deras egna att skapa.
För att skapa en tydlighet, kanske främst inför mig själv, om att berättelserna jag skriver är mina, inte deras.
 
En dag kommer de att kunna berätta sina egna historier om det här livet vi levde och säkert kommer de att låta annorlunda.
Så jag ville ge henne ett namn. Men jag visste inte vad jag skulle kalla henne.
 
Och där i rummet, om kvällen:
skymningen lägger sig och "bebisarna" lugnar sig och doften av regnvåt asfalt strömmar in i rummet och storasystern stryker deras kinder när de somnat, säger godnatt till mig och travar stadigt iväg till sitt eget rum.
Och jag blir liggande kvar och lyssnar till ljudet av de andras andetag och tänker att det är klart att hon är Storasystern.
Klok och välordnad men med beredskap för det oväntade. En organisatör och en ledare. Någon som kan samla in de mest spretiga och oförutsägbara element till en helhet - föra samman oroliga och vilda själar till tryggheten i sin stora famn.
 
Men jag undrar också, där jag ligger.
Hur det blir att vara den som alltid tar om hand, den som förväntas veta bäst, kunna mest, sköta sig.
 
 
Jag går in till henne, där hon sitter på sängen i sitt rum. Ordnar sina dockor i rader, munnen lite öppen när hon koncentrerar sig som mest.
"Du vet att man inte måste vara stor", säger jag. "Du är störst av alla barnen men du är ändå ett barn. Vår lilla bebis, vår första lilla bebis som -"
Hon rycker på axlarna, allt jag säger är gamla nyheter, hon säger:
"Ja mamma. Jag vet."
Stryker håret rätt på den sista dockan, vänder sig mot mig, möter min blick med den där självklarheten hon har och gäspar igen.
"Men nu mamma är det dags att vi sover. Annars kanske vi blir trötta imorgon."
Och då gör vi så, för det blir ju så, med storasystrar:
man lyssnar på vad de har bestämt.
 
 
5 kommentarer

Helsingforshistorier, del 3: Vilsenheten

 
 
Jag undrar om det är lättare att dölja en känsla av tomhetsjakt och meningslöshet om man bor i en storstad, tänker jag när jag går vilse på ett K-market någonstans i Helsingfors.
När det känns som om hyllorna aldrig tar slut.

K-market är som en finsk motsvarighet till ICA, fast fulare, för alla finska matbutiker är fulare. Det sägs ju att det finns ett särskilt varv som alla handlare planerar matbutiker utifrån för att man ska gå på det mest lönsamma sättet - mjölken längst in så man måste passera alla varor i butiken, godiset vid kassorna. Men jag undrar om finska matbutiker följer det. Plötsligt hittar man bara lastpallar med extraprisvaror mitt i en gång, eller långa hyllor med ost där intuitionen säger att det borde finnas barnmat.
Och det är väl därför jag inte hittar tillbaka, när jag ska gå till min vän och barnen igen efter att rusat tillbaka till frukten och tagit några bananer. Fastnar vid långa rader av ost. Hur kan det finnas så många sorters ost?
 
 
Det känns som fusk.
Lättnaden jag känner, i insikten, mitt här, vilse under lysrören och bland cheddar och chilicheddar och härifrån och därifrån och alla andra tusen sorters ost.
Det här borde ha varit mitt liv. Att vandra runt, runt, runt bland olika varor och försöka förstå vad meningen med alltihop var. Det känns som om jag hade tur, gled av stigen, och undvek en tillvaro som inte var gjord för mig men som hade varit den logiska konsekvensen av bakgrund, umgänge, tidsanda.
 
Att leva på en plats där ingenting någonsin tar slut:
osthyllorna
de möjliga relationerna till andra människor
där nätterna aldrig, dagarna aldrig, transportsträckorna mellan kickarna och kickarna i sig
aldrig
tar 
slut.
 
Men där utbudets oändlighet skulle skapat en känsla av meningslöshet för mig,
en känsla av att vad spelar någonting för roll,
om det ändå alltid kan komma något nytt.
 
Min vän finns vid barnmaten. Jag lyckas hitta dit genom att passera ett oändlighetsutbud av charkuterier.
Habanero sitter i vagnen och skrålar en sång om bananer med en självsäkerhet i de spruckna tonerna som nog bara kan uppbådas av just en treåring.
 
Och när vi går mot kassorna tänker jag att staden och dess oändlighet, det hade jag väl egentligen kunnat klara av. 
Men bara så länge jag har just detta: ett ankare. Gränser, och begränsningar. 
Frihet under ansvar och bara vilsenhet om det finns någon jag har förirrat mig ifrån.
Bara vilsenhet om jag vet vad det är jag vill hitta tillbaka till.
 
 
 
Mer Helsingforshistorier:
3 kommentarer

Skuggan över stenbänken (en recension)

 
Jag har saknat det här. Jag märker det redan på första sidan.
Den här våren, när jag hittade tillbaka till mitt läsande igen, började jag med att läsa ikapp sådant jag hört att jag borde tycka om. Nya svenska böcker. Jag läste Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Läste Tove Folkessons trilogi: Kalmars Jägarinnor och Sund och Ölandssången.
Jag såg språket göra hänförande krumbukter och tog del av samtidsskildringar som var bra på att göra just det: skildra vår tid.
 
Sedan blev jag mätt. På att läsa något träffande om samtiden, att ta del av sådant där en del av behållningen är att man kan känna igen sig, den där känslan av att det-kunde-nästan-ha-varit-jag-för-jag-rörde-mig-vid-samma-platser-vid-samma-tidpunkt.
 
Och plötsligt, samtidigt som jag började känna mig mätt, började jag höra överallt om Maria Gripe igen.
Jag hade nästan glömt bort henne.
Kanske är det för att Skuggan-böckerna har kommit i en nyutgåva. Kanske är det för att man sällan är särskilt unik och när språket och det tidstypiskt träffande tagit plats en tid svänger väl  pendeln efter det, man vill drömma sig bort igen, inte märkligare än att folk börjar ha höga jeans efter att de varit rumpskårelåga. 
 
Kanske just Gripe, också, för att vi är många som minns hennes böcker från barndomen på samma sätt. Något kittlande i maggropen vid tanken, att man kom åt någonting som på ytan handlade om barn och tonår men på djupet rymde mycket mer än annan litteratur vi kom i kontakt med i den åldern.
 
Jag kunde inte minnas detaljerna i handlingen, men jag mindes känslan. Och vemodet. Och att de där böckerna påverkade mitt skrivande för lång tid framöver.
 
Skuggan över Stenbänken är alltså inledningen på en serie om fyra böcker. De utspelar sig i början av 1900-talet och rymmer både familjedrama och mystiska inslag. Grundhandlingen i boken är enkel (om än inte simpel). Huvudpersonen Berta är fjorton år och lever i en välbärgad familj. En ny jungfru kommer till familjen - Caroline. Hon är karismatisk men med ett mystiskt förflutet. Berta blir allt mer konfunderad över vem hon egentligen är.
 
Under ytan av denna raka handling ryms mycket mer. Psykologiska spänningar inom familjen, bihandlingar som sakta vecklar ut sig, filosofi och mystik (även om det inslaget förstärks ännu mer i senare böcker i serien). 
 
Och här finns också en skildring av en tid.
Samtidhistorien kring bokens gestalter vävs in med sådan självklarhet, i allt från reaktioner på Titanic-katastrofen till diskussioner om kvinnlig rösträtt.
Jag ser fram emot att läsa vidare i serien och se Gripe hantera kommande stora händelser under 1900-talets början (det finns ett första världskrig att vänta, exempelvis).
 
För den skrivande människan rekommenderar jag Skuggan över stenbänken för att studera karaktärsskildring och konsten att bygga skarp intrig med både huvud- och bihandlingar.
 
För den läsande människan rekommenderar jag den till alla som längtar efter det jag saknat.
Att få uppslukas av en annan verklighet. Få besöka en annan tillvaro. 
Och inte kunna sluta vända blad.
Maria Gripe Skuggan över stenbänken Skuggan-serien
2 kommentarer