Rödbetor

 
Jag bestämde mig för att lära mig att älska rödbetor, jag tänkte att det var dags.
Som jag har lärt mig att älska så många andra saker som jag en gång i tiden inte njöt av. Svart kaffe och armhävningar och avokado och iskalla duschar, mögelost och att sy i hud.
 
Man övar en liten stund i taget.
Man bygger sina övningsstunder till något njutbart.
Man skapar sig en ny värld i sin verklighet.
 
Jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag lånade en kokbok. Jag köpte dem och skar dem i bitar så att skärbrädan såg ut att blöda. Jag kokade dem i lättsaltat vatten. Jag tänkte att det finns något med det ordet, lättsaltat, jag tänkte jag vill vara en sådan människa som alltid kokar saker i lättsaltat vatten, en sådan med en självklar knyck på handen när man kryddar, en som aldrig råkar öppna ett saltkar i fel ände och bara se det vita guldet flöda -
 
så jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag blandade mina betor med crème fraîche och vitlök enligt kokbokens anvisningar, och rikligt med chili, med chilin fanns det inget lätt, då tappar man hela rättens tjusning -
 
och sedan honungsrostade jag kikärtorna och medan jag såg dem bli gyllene i stekpannan tänkte jag på den där andra gången jag skulle lära mig att älska rödbetor, det var snart nio år sedan, när jag precis var på väg att lära mig älska en annan människa
när jag precis blivit tillsammans med någon som inte bodde i samma stad och varje ögonblick var fyllt av längtan och allt jag behövde göra var att fylla mina dagar räkna ned sekunderna till nästa kontakt nästa sms nästa andetag i luren och jag tänkte att om det alltid kommer att kännas såhär att älska då kommer jag aldrig att våga älska igen
 
tänker på den gången för nio år sedan, hur jag försökte få tiden att gå, och hur jag började laga mat
och hur jag bestämde mig för att laga rödbetor
så jag ugnsrostade dem och medan jag skar dem i bitar kände jag det första magknipet, och jag tänkte: ens första kärlek är en värk i magen 
och medan jag gjorde fetaostsalladen jag skulle ha till kände jag den första vågen av illamående och jag tänkte: ens första kärlek är en sugande olust,
och när jag tagit mina första tuggor av de där knapersöta rödbetorna kände jag hur allting vällde upp som om min kropp vägrade älska några rödbetor
och sedan sprang jag till toaletten och kräktes upp
alltihop
 
efter det var jag magsjuk i en vecka och jag åt inte rödbetor igen på nio år.
 
 
... men nu bestämde jag mig för att lära mig att älska rödbetor. Mina kikärtor är honungsindränkt gyllene. Min kvällsmat är klar.
 
Jag äter första portionen med mina barn och den andra ensam i balkongsolnedgången.
 
Och det är nio år senare och jag befinner mig inte längre i min första kärlek, jag befinner mig i min andra, vi träffades ju senare det där året, det var han som lärde mig att äta avokado,
och jag behöver inte fundera om ont i magen är längtan eller magsjuka för han är ju alltid där.
 
Det finns inget av den där naggande känslan av att ha blivit lämnad ensam fast man är en del av ett tillsammans.
 
Och rödbetorna smakar som gud.
Mat
Kärlek
6 kommentarer

Vykort från Åland. Juni 2018

 

Här luktar hav och solvarmt trä från båtbryggorna. Här blåser vindarna genom mitt hår, över min hud. De är svala idag, åtminstone i skuggan. Jag värmer händerna kring mitt kaffe. Långt borta, mitt i tystnaden, hörs ett barn som skrattar. Ett par som grälar. Språk jag kan och sådana jag aldrig har behärskat.

 

Den här platsen har sin egen rytm. Vintrarna är ödsliga, ett hav som är väldigt och grått, en vind som kryper in under kläderna. Solen när den knappt når över horisonten. Dagar när himlen är evigt mulen.
Somrarna fylls av människor som bara är här på besök. En lördag på sommaren finns fler glasskiosker längs gatorna i centrum än vad det finns caféer som har öppet om vintern. Havet gnistrar blått som himlen. Nästan alla dagar är det sol.

 

Ålänningarna åker ut till sina stugor. Man är alltid på stugan så fort vädret tillåter. När min sexåring var mindre trodde hon att detta var en enda stor samlingsplats. Jag vill också åka till Påstugan, sa hon, alla andra tjejerna på gatan åker dit!

 

 

Jag är varken ålänning eller någon som är här på besök.
Jag är någon som har den här platsen som min, men på ett annat sätt än om jag fötts här. Jag lär känna den på samma sätt som jag har lärt känna alla andra platser där jag bott: jag hittar små hörn där jag kan sitta och betrakta vad som pågår. Hittar mina hörn där jag kan skriva.

 

Så platsen har sin egen rytm, och jag följer den. Genom att göra nästan samma sak men på olika sätt. Jag promenerar till stan en dag på helgen, det tar tjugo minuter. Jag sätter mig någonstans och dricker en kopp kaffe. Jag läser i en bok. Jag skriver litegrann. Jag promenerar hem.
Jag gör så året runt.
Allt annat i livet, allt som handlar om att göra saker för andra, går så mycket bättre om jag får den där timmen eller två som är för mig.

 

Jag promenerar till stan när vinden blåser duggregn i mitt ansikte. Sitter på ett nästan tomt bibliotek och blickar ut över ett stormande hav. Och jag skriver.
Går till Bagel Bee för att det är ett av de två söndagsöppna caféerna, en dag när snön virvlar utanför fönstret och det drar in isande vindar varje gång dörrarna öppnas. Och jag skriver.
Sitter på Bagarstugans innergård i lummig grönska med en kopp te och lyssnar på en grupp finska män som diskuterar gårdagens alkoholfyllda bravader. Och jag skriver.
Sitter på en bänk en dag när solen aldrig slutar lysa och bryggorna doftar trä men vindarna är svala i skuggan och havet brer ut sig framför mig.
Och skriver.

 

Och den här platsen – den här stunden – blir min.

 

 
 
Åland
4 kommentarer

ta det inte som en utmaning

 

”Du får inte ta det här som en utmaning nu”, säger hon. ”Men jag tror inte att du kan sluta skriva.”
Hon tar en klunk av sin öl. Doppar en sötpotatispommesfrites i tryffelmajonäsen.
Jag tänker att hennes hår är så fint. Varje gång vi träffas blir det så, först. Att jag tänker på henne som om vi fortfarande var typ tio år.

 

Kanske har ingen (utom mamma och pappa) kunnat mig så utan och innan under så lång tid som hon.
Och ingen (utom mamma och pappa) följt mitt skrivande under så lång tid som hon.
Och ingen (utom ovanstående) skrattat så hjärtligt igenkännande åt det min fröken på dagis sa om mig på ett utvecklingssamtal en gång: Sätter man Ulrika i bäcken så flyter hon motströms.

 

Hettan drar in genom dörren till restaurangen. Ljummen luft som doftar förväntan. Jag är i Uppsala bara en kväll och en dag. På en kurs. Stan är fylld av minnen. Det blir så med en plats där man tillbringat ändlösa tonårstimmar men aldrig levt som en vuxen människa. 
Jag har sällan åkt hem, fick så många barn så tidigt i livet. Det blev enklare att få besök än att åka hem.

 

Jag vill inte hålla på med nåt som inte blir nåt.”
Såklart att du inte vill”, säger hon.
Hon biter av en pommes frite och jag tänker: varför har jag aldrig sett sådär världsvan ut när jag äter.
Jag skulle ju ändå klottra ned grejer i mariginalen. Skriva bloggen. Jag skulle inte sluta helt.”
Klart du inte skulle.”
Jag vill bara få göra nåt slags offentligt uttalande, ja inte för att nån över huvud taget bryr sig, men du vet. Att jag inte skriver skönlitterärt längre. Att jag inte har några ambitioner att göra det mer. Så ingen tror att jag försöker. Med nåt som inte blir nåt”
Och hon ser upp på mig. Ser igenom mig. Och ler.
Det är klart att du vill.”

 

Det är ett negativt besked från ett förlag. Det är tröttheten efter läggningar när barnen aldrig somnar. Det är doften av syrener i fuktig hetta, smaken av pistageglass, iskallt hav kring avklädd hud, det är tanken att all denna världens ljuvlighet borde vara tillräcklig.
A
tt nu borde jag nöja mig.
Att kanske missar jag all denna ljuvlighet om jag inte nöjer mig.

 

Jag trodde hon skulle säga att det här är ett klokt beslut.
Och istället sitter hon här och säger att säkert är det genomtänkt, men det spelar ingen roll.
Jag kommer ändå inte klara att låta bli.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet börjar jag skriva på det där blogginlägget.
Det som skulle handla om att inte skriva fiktiva berättelser mer. Det där inlägget som inte skulle spela roll för någon annan, men som skulle innebära ett avgörande ögonblick för mig.
Men jag hittar inte orden.

 

Jag går fram till panoramafönstret. Drar undan gardinerna. Utsikt över centralstationen. Långt där nere ser jag människorna stiga av och på tågen, jag ser dem kyssas och gråta och skynda och strosa och över allting faller solnedgångens sista värmande gyllene sken.
Och jag blir stående och betraktar dem. Människorna. Deras rörelser. Deras liv.
Medan mina tankar, obönhörligt, börjar väva samman berättelser.

 

 

 

 

Mer om att skriva:

Mina bästa inlägg om skrivande

Skrivande
5 kommentarer