Upptakten

 
Det var bilbälten som skulle spännas och barn som skulle bäras, det var tassande fötter om natten.
Kvällar på akuten när huvudet aldrig hann tänka en onödig tanke, kvällar när jag satt med min tekopp och min kunskap och väntade på sådant som aldrig hände.
 
Det var fradgan på havsvågorna jag såg under mina kvällspromenader och solnedgångarnas gyllenhet och hur jag längtade efter tid att fånga in allt vackert i sinnet utan att känna att jag var på väg någon annanstans.
 
Det var mina ord som jag inte längre visste vad jag ville göra något med, det var bokidéerna som jag stoppade undan och långt bort i väntan på andra tider.
Det var att skriva på den här platsen och plötsligt få se den blomma ut till något större än vad jag någonsin förväntat mig.
 
Det var att springa tills andan inte längre fick plats i halsen och att göra armhävningar på gräsmattan, det var att läsa böcker igen och tänka: det här är också ett sätt att närma sig ord.
Orden måste inte alltid vara ens egna.
 
Och det var kyssarna i förbifarten, någons hand i ryggslutet, skaldjurspasta på balkongen och chili över allt jag åt och vispgrädde i kaffet en vanlig måndagsmorgon
det var ungar i famnen på ryggen i handen det var kroppsvärme så nära min att jag somnade av välbehag fast det bara var ett barn som skulle läggas,
det var allt som var viktigt i den gråaste vardag, allt som var ljuvligt i den gråaste vardag,
allt som gav den gråaste vardag färg
 
 
Och sedan - äntligen! - var det sommarlov.
 
 
 
 
 
Liknande inlägg:
Hänt
 
 
4 kommentarer

Midsommarafton (och alla andra aftnar)

 
 
Här skulle det ha kommit ett annat inlägg. Om helt andra saker. Att vara mamma till ett nästan-skolbarn och om tid och otillräcklighet.
Sedan kom jag på att det är midsommar. En sällsamt dålig dag för att skriva en text om man vill att den ska bli läst.
 
Och i stället mindes jag en tid när jag aldrig tänkte på de där dagarna. På röda dagar, helger, högtider.
För att jag ändå alltid ville göra samma saker. Vilken tid, vilken dag det än var. Drivkraften till att gör sådant större än min förmåga till anpassning.
 
Allt jag gjorde, alla dagar: skriva text. Studera sådant som intresserade mig. Fastna i en konversation med någon, men bara den sortens konversationer som var så intensiva att det kändes som om de aldrig hade en början eller slut, bara ett pågående flöde.
 
Jag minns en julafton när jag var sexton och satt och skrev på ett romanprojekt tills paketöppningen. Jag minns lördagskvällarna när jag brukade slå på förfestspecial på Rix FM för att det var musik jag älskade att plugga matte och ryska till. Jag minns juliförmiddagar, hur jag gick upp om morgnarna trots sommarlovet, luften fortfarande sval ute på altanen, morgonteet starkt och varmt.
Och hur jag skrev.
 
Jag minns att jag njöt av att låta all min tid smälta samman, jag minns att jag led av det.
För jag undrade nog varför jag inte bara kunde bete mig som folk.
Varför jag så obstinat måste konstruera min verklighet utifrån en alldeles egen ordning.
 
Så jag tänker på det, tusen år senare eller åtminstone tio.
När jag har tre barn och ett jobb och en lunk jag aldrig hade vågat drömma om.
Medan jag handlar midsommarmat. Medan jag städar. Medan jag betraktar det yrande iskalla duggregnet som viner i min alldeles egna trädgård, utanför fönstret i mitt alldeles egna hus.
 
Jag tänker på alla de som inte firar den här dagen som man tror att man borde.
På att det kan vara alldeles utmärkt, det också.
Tänker på alla de som inte firar som man borde men drömmer om någonting annat. Som undrar om det kan bli något annat än det här.
 
Jag vill hälsa dem att man aldrig har någon aning om vilka överraskningar som väntar runt hörnet.
Hälsa dem att allting är föränderligt.
Att den enda livskonstanten, det är det dåliga midsommarvädret.
 
 
3 kommentarer

Rödbetor

 
Jag bestämde mig för att lära mig att älska rödbetor, jag tänkte att det var dags.
Som jag har lärt mig att älska så många andra saker som jag en gång i tiden inte njöt av. Svart kaffe och armhävningar och avokado och iskalla duschar, mögelost och att sy i hud.
 
Man övar en liten stund i taget.
Man bygger sina övningsstunder till något njutbart.
Man skapar sig en ny värld i sin verklighet.
 
Jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag lånade en kokbok. Jag köpte dem och skar dem i bitar så att skärbrädan såg ut att blöda. Jag kokade dem i lättsaltat vatten. Jag tänkte att det finns något med det ordet, lättsaltat, jag tänkte jag vill vara en sådan människa som alltid kokar saker i lättsaltat vatten, en sådan med en självklar knyck på handen när man kryddar, en som aldrig råkar öppna ett saltkar i fel ände och bara se det vita guldet flöda -
 
så jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag blandade mina betor med crème fraîche och vitlök enligt kokbokens anvisningar, och rikligt med chili, med chilin fanns det inget lätt, då tappar man hela rättens tjusning -
 
och sedan honungsrostade jag kikärtorna och medan jag såg dem bli gyllene i stekpannan tänkte jag på den där andra gången jag skulle lära mig att älska rödbetor, det var snart nio år sedan, när jag precis var på väg att lära mig älska en annan människa
när jag precis blivit tillsammans med någon som inte bodde i samma stad och varje ögonblick var fyllt av längtan och allt jag behövde göra var att fylla mina dagar räkna ned sekunderna till nästa kontakt nästa sms nästa andetag i luren och jag tänkte att om det alltid kommer att kännas såhär att älska då kommer jag aldrig att våga älska igen
 
tänker på den gången för nio år sedan, hur jag försökte få tiden att gå, och hur jag började laga mat
och hur jag bestämde mig för att laga rödbetor
så jag ugnsrostade dem och medan jag skar dem i bitar kände jag det första magknipet, och jag tänkte: ens första kärlek är en värk i magen 
och medan jag gjorde fetaostsalladen jag skulle ha till kände jag den första vågen av illamående och jag tänkte: ens första kärlek är en sugande olust,
och när jag tagit mina första tuggor av de där knapersöta rödbetorna kände jag hur allting vällde upp som om min kropp vägrade älska några rödbetor
och sedan sprang jag till toaletten och kräktes upp
alltihop
 
efter det var jag magsjuk i en vecka och jag åt inte rödbetor igen på nio år.
 
 
... men nu bestämde jag mig för att lära mig att älska rödbetor. Mina kikärtor är honungsindränkt gyllene. Min kvällsmat är klar.
 
Jag äter första portionen med mina barn och den andra ensam i balkongsolnedgången.
 
Och det är nio år senare och jag befinner mig inte längre i min första kärlek, jag befinner mig i min andra, vi träffades ju senare det där året, det var han som lärde mig att äta avokado,
och jag behöver inte fundera om ont i magen är längtan eller magsjuka för han är ju alltid där.
 
Det finns inget av den där naggande känslan av att ha blivit lämnad ensam fast man är en del av ett tillsammans.
 
Och rödbetorna smakar som gud.
Mat
Kärlek
6 kommentarer