Retreat

 
Hej.

Just nu behöver jag tid.
Tid till att skriva andra saker än de här inläggen. Längre saker.

Och till att laga lasagne, dra in doften av vårkvällarna, pussa småbarnskalufser tills de (och deras tillhörande barnakroppar) skrikfnissande sliter sig ur min famn.

Så jag tänkte låta det bli tyst här. Några veckor, kanske till och med  en månad eller två.

Följ mig, om ni vill, på bloglovin eller Facebook eller så.
Så har ni lättare att hitta hit igen när jag börjar skriva här igen.
För det kommer jag ju att göra. Plötsligt en dag, när ni minst anar det.
 
Kyssar&kärlek till er alla, så länge.
 
 
 
(foto av Ferdinand Stöhr på Unsplash)
 
1 kommentar

Smältning

 
 
Samma scen igen. Den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Jag skriver det här på en Ålandsfärja. Utanför ligger isen i uppspruckna ojämna flak. Ibland så tätt att de nästan smälter samman. Ibland med stora hålrum emellan.
Den ser så tunn ut.

Skriver för hand. Bläck och block.
Alltid glömmer jag hur få eluttag det finns på de här båtarna.

Detta att vara i rörelse.
Hur mina ord ändå håller mig stabil och stilla.

Pennan som rör sig, musiken i hörlurarna, mina ord, och här smälter alla mina verkligheter samman:

jag är åtta år, jag är tolv år, jag skriver i baksätet när vi bilar genom Europa, jag skriver på hotellbalkonger i solvarm skymning som luktar cigarettrök från gästerna under oss

jag är femton år gammal och sitter i ett nedsläckt hotellrum i Beijing och allt som finns här är datorskärmens sken och de blå neonljusen utanför och smattret från mina fingrar mot tangenterna medan mina föräldrar och mina syskon är borta och badar i hotellpoolen men jag -

jag är sjutton år gammal och åker mellan Uppsala och Umeå om och om igen för jag har träffat kärleken däruppe och sista sträckan är det buss jag köper kaffe av tågvärdinnan, kaffe och nötter, jag sätter mig längst fram på andra våningen för att få se världen bre ut sig framför mig även om världen bara är norrländsk motorväg och fram med blocket ned med orden för jag -
 
jag är tjugo år gammal och jag sitter på ett hotellrum i Stockholm och knattrar på en novellsamling och det fladdrar i magen för dagen därpå kommer jag att vinna Lilla Augustpriset men det vet jag inte säkert än och -

jag är tjugotvå år gammal och jag sitter på en färja mellan Umeå och Vasa och min son är i bärsele på min mage och medan han sover skriver jag, alltid medan de här barnen sover har jag skrivit och -
 
jag är tjugofem år gammal på Eckerölinjens båt en grå afton i februari, när jag lämnat ett barn hos sin mormor och morfar och jag åker ensam hem och jag äter köttbullar i restaurangen och folk talar högt omkring mig tills jag kör in musik i öronen för att inte få huvudvärk
och jag skriver.

Och nästa gång jag ser upp är isflaken borta.
Allt jag ser är öppet vatten.
 
(Bild av Hoach le Dinh på Unsplash)
Beijing Eckerölinjen Eluttag Skriva en bok Skriva en novellsamling Skriva en roman Skrivande Åland
2 kommentarer

En torsdagslista, om tid


Den här bloggen får allt mer en tydlig form för varje dag som går.
En tanke bakom inläggen, en noga känsla för vad jag vill förmedla. Läsa om texter. Plocka bland orden.
En gång var det bara lösa tankar, det finns en charm i det också, men jag vill tänka dem någon annanstans.
Här vill jag berätta historier.
 
Men det ni verkar älska mest, ni som läser, det är undantagen som bekräftar regeln.
Aldrig trycker ni hjärtan som när det genomtänkta, producerade, rymmer ur sin form. Blir något annat.
Ni älskar tydligen när jag gör listor.

Så vi kör väl på en sådan då. För att ni är så fina. Lämnar avtryck med vackra kommentarer, mail, ett litet hjärttryck i förbifarten.

Det här är en lista om tid, den har funnits på många bloggar, jag hittade den en gång hos Sandra Beijer.
 
 
 

Vad är ditt förhållande till tid? 
Kanske är jag född nostalgiker.
En fladdrande känsla av att tiden rinner ifrån mig, som sand mellan mina fingrar.
På samma gång känns tiden så intensiv, allt känns så länge sedan fast det var nyss.
När det är fredag känns onsdagen som att det hände för flera veckor sedan.

Vilken tid på dygnet gillar du bäst? 
Morgnar. Inte innan jag är på jobbet, för morgonrutinerna är stressiga, att minnas alla vantar till alla barn och parera syskonbråk och minnas att själv få med sig allt man behöver.
Men sedan, när dagen precis kör igång.
Allt kan ännu hända. Den här dagen är ännu ett oskrivet blad där stordåd kan ske. 

Vilken är det bästa veckodagen? 
Hata mig inte, men: måndagar.
För se ovan och applicera det på veckodagar: ännu är den här veckan ny, ännu vet vi inte vad det ska bli av den. 

När går tiden som snabbast? 
När jag sätter mig framför datorn efter en sen kvällsjour för att "varva ned" men är för trött för att ta mig i kragen och gå därifrån sen.

När går tiden som långsammast? 
När jag är för kallt klädd i kyligt väder och behöver promenera mellan platser i blåsten.
När jag väntar på att kunna ringa tillbaka till någon upptagen kollega om ett brådskande fall.
När barnen verkar vilja vara vakna längre än jag själv.

Hur länge tar det för dig att sminka dig? 
Fem minuter de dagar det händer.

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett denna? 
Alla mina bilder av tidsepoker är uppfyllda av folk jag hört skildra dem.
Följaktligen tror jag att om jag hade varit ung på nittiotalet hade jag festat i coola Stockholmskretsar som i Hannah&Amandas anekdoter i Fredagspodden eller som huvudpersonen i Alltings Början av Karolina Ramqvist.
Och hade jag varit ung på 50-talet hade jag bott i USA och sett ut som Marilyn Monroe.
Men i alla tidsepoker hade jag ju bara varit jag.
Det hade ju varit ganska mycket samma sak som nu. 

Äter du fort eller sakta? 
Nå ganska mittemellan.



Vad gillar du mest att lägga ner tid på? 
Barnen. Skriva. Laga mat. Gå jourer för att bli duktigare eller åtminstone hålla kompetenser vid liv. Träna i mitt garage. Läsa böcker.

Vad gillar du minst att lägga tid på? 
Slösurfa när jag skjuter upp saker. Allt blir större i huvudet om man skjuter upp det.

När brukar du går upp och lägga dig på vardagar? 
21.30 om barnen tillåter.

Ditt längsta förhållande? 
Ja detta dårå. Vi har varit tillsammans i åtta år, det blir nio i år.

Vad är den längsta perioden du varit singel? 
Ja hela livet fram tills sexton år, därefter blev jag seriemonogam med en relation på sex månader och sedan den jag är i nu.

Vad skulle du gärna haft mer tid till?
Jag upplever inte tidsbrist som det största problemet. Det är mer att fylla tiden med energi som kan vara svårt.

Vad gjorde du för tre timmar sedan?
Dikterade journalanteckningar.

Vad gör du om tre timmar? 
Sover.

Var ser du dig själv om tio år? 
Jag är trettiofem. Barnen är tonåringar. Jag skriver någonting. Kanske inte professionellt. Kanske fortfarande en blogg. Kanske bara klotter på servetter på caféer. Kanske skriver jag berättelser i imman som bildas på duschkabinen som jag gjorde när jag var liten.
Jag är läkare på något sätt.

Egentligen är det ganska lite som jag vet om det där livet om tio år.
Jag tänkte på det häromdagen. Hur jag när jag var yngre brukade gå ut på promenad när jag reste, och alltid travade i snabb takt oavsett om jag visste vart jag skulle eller inte, bara rakt fram, har alltid tyckt om att gå snabbt.

Det var ett garanterat sätt att gå vilse. Plötsligt var jag någonstans och visste inte riktigt hur jag kom dit.
Så jag tänker att nu räcker det kanske med att trava rakt fram, snabbt.
Att det här kommande tio åren kan få gå mer i njutningsfyllda kringelikrokar.

 

(Bilder från Unsplash)

Tidigare listor:
2017
En lista en söndag

3 kommentarer