Ljudet, ljuset, smaken, tanken

 
 
Ljudet är barnens röster från lekrummet medan jag ligger på soffan i vardagsrummet.
Sexåringen som talar med en generals stämma till småyskonen. Ikväll kallar hon dem tydligen för Baby One (det är fyraåringen) och Baby Two (hon som är två och ett halvt).
Baby One!”, mässar sexåringen. ”VILL du få sova med din lilla syster i sängen?”
Ja, det vill ju jag”, säger Baby One med rösten full av drömsk längtan.
Då måste du städa vårt rum.”
Men det vill jag ju INTE”, säger Baby One, med rösten full av den där komma-i-klämmigheten som mellanbarn kan drabbas av. 
Jag hör på hans röst hur djup rynkan mellan hans ögonbryn är nu. 
Jag hade kunnat bli blind i morgon och ändå alltid veta vilket ansiktsuttryck de här ungarna har när de talar.
Men VILL du sova med din lilla syster i sängen? Med Baby Two?”
Ja jag vill, jag vill.”
Då måste du städa vårt rum, bädda din säng och göra dig vacker.”


Ljuset
är det som väller in genom de stora fönstren i vardagsrummet, väller mot mig när jag ligger här i soffan. Dagens sista sol. Att det fortfarande kan vara ljust den här tiden.
En föraning som suger till i maggropen, skvallrar om att snart är aprilkvällarna här, snart huttrar man på balkongen och luften doftar rök när någon bränner fjolårslöv och kvällspromenaderna är uppfyllda av nostalgiskt melankoliska förhoppningar.



Smaken är vaniljte och bitter mörk choklad.

 

Tanken handlar om inledningsscenen till mitt bokprojekt. Hur jag putsade och ansade och pyntade och liksom målade den häromdagen. Som om alla scener jag skrivit hittills är väggarna i ett hus och nu har jag åtminstone ett rum där jag satt upp alla tapeter och ställt in alla möbler och är klar.
Och det blev precis som jag ville ha det.

Jag har haft en vision om hur jag ville att meningarna skulle flyta, hur samtidshistorien skulle smälta in i berättelserna, hur miljöerna skulle vara lika hypnotiska som förälskelsen jag vill skildra.
Jag läser de där första sidorna och tänker: H
är händer min vision. Här blir det som jag ville ha det.
Det är den sällsammaste av njutningar.

Det blir en känsla som stannar i mig, följer mig genom mina dagar, som en förälskelse, en värme att finna ro i när jag är fast i helt andra sysslor.
Som att städa mitt rum.
Bädda min säng.
Göra mig vacker.

 


(Bild från Unsplash)
Att skriva med små barn Mörk kärlekshistoria Roman Samtidsskildring Syskonbråk Syskonkärlek Tre barn tätt Trebarnsmamma
1 kommentar
Em

Ditt sätt att hantera orden - magiskt!

Svar: TUSEN TACK! <3
Ulrika Nettelblad