Vykort från Åland, september

 
Nu blåser det igen.
Den första hösten vi bodde här hände det att att jag vaknade på natten, trodde att vinden var någon som bankade på fönstren.
Väldiga vindar, den ständiga påminnelsen om att man bor på en ö. Havet så nära.
 
När man går jour på akuten står sökorsaken bredvid patienternas namn i journalsystemet. En sköterska fyller i det när de anmäler sig. Det kan stå bröstsmärta eller tungandning eller blodiga kräkningar. En gång stod det helt sonika blåst omkull.

Jag försöker minnas vad folk kom till akuten för i Umeå, jag tror inte att de blåste omkull lika mycket.
Men det var fler skoterolyckor.
 
 
Jag cyklar genom blåsten och försöker komma på vad jag ska bli när jag blir stor (större).
Lyssnar ständigt på Mix Megapol och varje gång en ny låt börjar vill jag vråla till någon MEN DET HÄR ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA LÅT JAG ÄLSKAR JU DEN HÄR LÅTEN! men det finns ingen att ropa till där i blåsten.
Kanske har alla redan blåst omkull och åkt till akuten.
 
I våras gick jag igenom alla inlägg i den här bloggen, rensade arkivet från sådant som inte kändes hemligt när jag var femton men kanske känns hemligt nu.
I all denna impulsiva massiva mängden text kunde jag urskilja tre teman:
1. Croissanter (så goda att äta, så goda att tänka på. Ibland, i februari, utbytt mot fantasier om semlor istället).
2. Alla låtarna på radion och hur jag älskar dem
3. Ett envist ältande av att nu är min ungdom över och vad har jag egentligen gjort med mitt liv (och det här ältandet har alltså pågått sedan typ fjorton års ålder).
 
Det kändes tryggt att veta att ingen upplevelse i mitt liv är ny under solen. Att tydligen har jag vandrat runt på olika platser i tio års tid och knaprat croissanter, krisat över tidens förgänglighet och skriksjungit till Shania Twain.
Och i slutändan, uppenbarligen, klarat mig alldeles utmärkt.
 
 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till Ytternäs skolas gymnastiksal för att träna med Ålands nystartade Friskis&Svettis.
Ligger på trägolvet, känner magmusklerna svida, ser mörkret sänka sig ovanför trädtopparna utanför gymnastiksalsfönstren, sådana där som sitter högt uppe vid taket.

Jag minns när jag såg ut genom fönstren till vattengympasalen på IKSU i Umeå, sommaren 2015, betraktade kallblåst duggregn medan vi trampade vatten till YMCA och min mage var enorm och jag kände mitt yngsta barns sparkar i magen och tänkte: det här är underbart, jag kan vara gravid för alltid.

Jag minns hur jag satt i bubbelpoolen på samma gym och såg snöstormen yra utanför fönstren bortom de öde simlängderna, dagen före julafton 2013, och min mage var enorm och min son rumlade runt i magen och jag tänkte kommer den här graviditeten aldrig att ta slut.

Jag minns hur jag var höggravid i december 2011 men då satt jag inte på något gym. Jag gick promenader längs Umeälven, lyssnade på radio, undrade hur många croissanter jag skulle kunna äta när jag ammade, såg ned på den enorma magen, tänkte: är min ungdom redan över.
 
Det känns som om det hände i ett annat liv.
Och ändå - det livet var också mitt. 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till stan, om helgen. Sitter på Café Bagarstugan, dricker kaffe med påtår, skriver krönikor.
Jag skriver om åländsk identitet för Nya Åland. Jag skriver om litteratur och autofiktion för Folkbladet Västerbotten. Jag skriver om samtalskonst för Läkartidningen.
Ibland flyter orden så jag får gåshud av mitt flow. Ibland blir texten bara duglig. Men jag tvivlar aldrig på textens tillräcklighet. Jag tvivlar aldrig på att jag kommer att få ihop något som fungerar.
Jag tänker ofta att om jag kunde vara lika förvissad över min egen tillräcklighet i resten av livet som jag är i mitt skrivande, då skulle det inte finnas någon oro kvar.

Jag cyklar hem genom blåsten till hud och skratt och stök.
Det räcker med att vara borta en timme för att få komma hem igen som en kunglighet. Kramar till alla ungar och skvaller om vad syskonen gjort för bus när jag var borta och någon som slagit ett ben och någon som byggt en stridsvagn i Duplo som måste inspekteras och någon som formulerat en fråga kring livet som måste besvaras och inte gör jag det alltid så bra som jag borde, men jag tänker: det här måste också vara tillräckligt.
Det här jag gör, så gott det går, det måste också få duga.
 
Den här tiden. Det här livet.
I slutändan kommer jag ju, uppenbarligen, att klara det alldeles utmärkt.
6 kommentarer

Lyssna, läsa, laga

 
Det blir glesare med orden här nu, det har ni redan märkt. Fram till slutet av november, sedan händer det grejer. En jäkla massa grejer. Vi tar det när det kommer.
Tills dess skriver jag mer sällan här. Följ Facebooksidan eller via Bloglovin' om ni inte vill missa när något dyker upp.
 
I varje-veckas-Nettelblad-inlägg-abstinensen kanske ni behöver något annat att sysselsätta er med. Så jag tänkte ge er tipsen om sådant jag sysselsätter mig med, när jag inte skriver här.
 
Varsågod, här har ni saker att lyssna på, läsa och laga i september:


 
 
Att lyssna på
 
- Förlagspodden är en vän om natten, det bästa jag vet att lyssna på när jag inte kan sova. Två insiders i förlagsbranschen pratar böcker och läsande, ganska lite skrivande, ganska mycket bokbransch. Lugna röster och ärligt bildade samtal och jag älskar att det handlar om böcker men inte om att skriva dem. För att det gör det intressant, men ändå prestationsångestbefriat för en skrivande människa som just nu inte skriver.
 
- Den här låten (det är Flickers med Son Lux), helst medan man dricker smultronte på balkongen under en filt när det är duggregn i luften och man fogar samman ord till text som en gång kanske kommer att bli något långt och väldigt och banbrytande.
Men som ännu är just bara ord.
 
 
 
Att läsa
 
- Den här artikeln från Tidningen Vi, om livet efter en gastric-bypass-operation. Välskriven, utan färdiga svar men med förmåga att väcka många tankar. Men ja, jag ska vara ärlig, jag är arbetsskadad: jag tänker framförallt på att det är skickligt genomfört skrivande.
 
- Det här inlägget om livspussel, hos Den där om Jenny. Varmt och på något sätt betryggande, som en kompis som ger en råd. Och med bra tips - jag kör också på det där med podcasts vid evighetsläggning. Och tycker hon definitivt slår huvudet på den där spiken när hon skriver: "Jag gör ofta så mycket jag orkar. Aldrig så gott jag kan, för då skulle jag vara utmattad."
 
Boken Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm.  En essäsamling av en finlandssvensk förläggare och filmkritiker, skriven under ett år i Rom. Började läsa den rätt mycket av en slump och blev snabbt betagen av de skarpa formuleringarna, det belästa som hör essän till, variationen i teman. Här ryms föräldraskap, skrivande, läsande och en inblick i finlandssvensk identitet som känns exotisk för mig som aldrig haft den typen av upplevelser. Kommer en recension så småningom men rekommenderar den varmt och särskilt om man har knappt om tid - essäerna kan ju läsas en i taget, som lyxiga praliner någon gång nu och då.
 
(Bild från Vegokäk)
 
Att laga
 
- Den här vegetariska linsstroganoffen äter hela familjen till middag minst en gång i veckan. Hoppa inte över någon ingrediens! Soltorkade tomaterna ger sältan, rivna morötterna ger krispet, tillsammans blir de helheten som gojsar ihop sig till ljuvlighet.
 
- Den här feta-och-spenatpastan lagade jag en gång när min man råkat köpa en kruka färsk dill istället för persilja som jag skrivit på inköpslistan. Det misstaget visade sig vara vägen in i en favoriträtt. Barnen är inte lika begeistrade och någon vän av ordning skulle säkert kunna anmärka att detta väl är mer av en sommarrätt. Jag köper dill från frysdisken och lagar detta långt in i september. Tycker man blir så glad av detta? Som en stråle solsken fast infångat i en tallrik.


Klart slut, trevlig höst, kyssar&kärlek, tack för allt fint ni skriver till mig här, vi hörs när vi hörs!
 
 
 
5 kommentarer