Gräva guld i Mariehamn

 
 
Jag har några talanger som hjälpt mig genom livet. En av de viktigaste är att jag älskar alla låtarna de spelar på radion.
När jag är försenad till dagishämtningen, cyklar tills jag knappt hittar andan i bröstet. När jag är på väg till sjukhuset, behöver pigga upp mig inför ett kvällspass på akuten. När jag känner mig ensam, trots att dagen varit fylld av mänsklig närvaro, sådär omotiverat ensam som man kan känna sig om man är en melankoliker.
På med hörlurar, slår på radion, vrider upp volymen.
Livet kan alltid bli bättre med en redig dos Mix Megapol.
 
De spelar alltid min favoritlåt.
Jag skriker glädjetjut åt min man, om han finns i närheten.
Vilken TUR att jag slog på radion, just nu! De spelar en så bra låt, åh du måste höra, jag ÄLSKAR den här låten.
 
För jag älskar de där låtarna. De gamla och de nya. Jag älskar More than you know och jag älskar Wonderchild, jag älskar The Greatest och jag älskar Rhytm is the dancer, jag älskar Despacito och jag älskar När vi gräver guld i USA.
 
 
En annan av mina viktiga talanger - eller kanske är den orsaken till den första - är att jag tror att alla poplåtar handlar om mig.
Jag bygger en berättelse kring texten, använder den för att öka motivationen i min egen tillvaro.
Det är det bästa med reklamradiosångerna, att oftast handlar de inte så mycket om någonting.
Man kan fylla dem helt med sina egna historier.
 
Jag älskar den här låten, tjuter jag alltså till mannen, den handlar precis om mitt liv.
Och kanske frågar han då, med viss och berättigad skepsis, hur exempelvis  När vi gräver guld i USA handlar om mig.
Där kommer ytterligare en talang in. Jag har en viss förmåga att vrida och vända på orden.
 
Det handlar ju om när vi flyttade till Åland, förklarar jag. Man behöver bara ändra på några rader.
De sjunger till alla flickor vi har försakat och jag tänker på alla vänner jag inte hör av mig till som jag borde. För att jag alltid jobbar eller tänker på barnen eller skriver en krönika. För att jag är så dålig på att minnas människor när jag inte har dem precis intill, att jag alltid varit usel på distans
och till alla er som trott, på allting som vi gjort och jag tänker på alla ni som läst sådant jag skrivit länge, följt vad jag trott länge, på alla ni som hört av er med fina ord. Tänker på föräldrarna och svärföräldrarna. Som aldrig, när vi skaffat barn och studerat på löpande band, sagt det här kommer du aldrig att klara utan bara frågat: hur kan vi hjälpa dig så att du klarar det?
och vill ni följa med oss västerut? och jag tänker: det är ju bara att byta ut det mot österut, så är vi hemma.
 
Och ibland. På denna ö med sina korta arbetstider, minimala pendlingstider. Med dagis och skolor i toppkvalitet. Med soluppgångar i skärgården och trygghetens lugn.
Ibland känns det faktiskt som vi gräver guld.
 
Och när det känns tufft. Med en ny plats, ett nytt liv, ett nytt samhälle att försöka komma in i.
Då slår jag på radion.
 
 
 
 
Liknande inlägg:
Åland
1 kommentar

Blomma ut


Jag började prata när jag var nio månader. Senare började jag på dagis, jag var väl två och ett halvt, och var knäpptyst i ett halvårs tid.
Jag minns inte det här, men jag har fått det berättat för mig.
 
På dagis hade de något som hette "Dagens meteorolog". Varje dag skulle ett av barnen gå fram till fönstret, titta på vädret, och sätta upp små bilder i filttyg på en anslagstavla. En sol, ett moln, en regndroppe. Berätta för de andra barnen, samtidigt. Idag är det soligt, på himlen finns några moln.
Fröknarna undrade hur det skulle gå, sen när det var min tur. Om jag bara skulle stå där utan att säga ett ord.
 
Och när det var dags gjorde jag som jag alltid gör, som jag har gjort sedan dess.
Jag satsade på överraskningseffekten.
När det var min tur gick jag fram som om det inte vore någon sak i världen och berättade om det där vädret med en röst de aldrig hört. En klar stämma, tydligt och rent tal som om det aldrig varit några svårigheter.
Jag hade ju haft ett halvår av att iaktta de andra i lugn och ro. Jag visste precis hur det skulle göras.
 
Efter det fortsatte jag att prata. Jag berättade historier för fröknarna. Ritade en bild och berättade om den, men berättelsen blev alltid mycket större än teckningen, sagorna vecklade ut sig till hela världar.
 
Förvånansvärt lite har hänt sedan jag var typ tre år.
Jag vill fortfarande stå och stirra i ett hörn ända tills jag kan, iaktta de andra tills jag lärt mig.
Jag är fortfarande alltid en överraskning.
Jag vet fortfarande att hittar man inget annat sätt, kan man alltid gömma sig bakom en god historia.
 
 
 
Det är lätt att avfärda människor som inte visar upp sitt fantastiska inre. På samma sätt som man avfärdar en växt som inte blommar. Den där busken är ju bara kala träpinnar, kanske man tänker. När den helt enkelt inte är i säsong.
Bedömningen kan man göra först när den har fått sin tid i solen.
Alla blir vackrare när man låter dem slå ut.
 
Jag tänker på det när jag lägger min son om kvällen. När han snirklar med fingrarna genom mitt hår och berättar sina sagor.
Hur oroliga vi var över allt han inte kunde säga. Hur fundersam jag var över all denna tystnad. Tills han en dag kunde säga jordärtskocka och gräsklippare som om han gjort det hela sitt liv.
Och nu berättar han sagor för mig. Om en krokodilpojke som bor i havet, det är lite synd om honom, hans mamma är död. Men hans pappa är så snäll, de äter kyckling till middag varje kväll. Och om dagarna simmar de i vågorna, det guppar så skönt.
 
Och jag ser på min pojke, i dunklet. På hans leende när han berättar, på skrattgropen, på hans glittrande ögon.
Fast det är mörkt är det som om han strålar i de starkaste färger.
 
 
*
 
 
 
 
1 kommentar

Början

 
Jag har försökt sluta så många gånger.
Frågan är inte längre varför jag skriver. Det är varför jag inte har lagt av.  Varifrån besattheten kommer.
Av detta egoistiska, olönsamma och krävande. 
Jag tänker på det, allt oftare. Hur bekvämt det hade varit att bara kunna låta bli.
 
Jag skrev ett bokmanus hösten innan jag började läkarprogrammet. Det är mitt sista försök att skriva större projekt, sa jag, man måste passa på. Sedan när man blir läkarstudent kommer man inte ha tid. 
Det blev refuserat av förlagen. Några skrev snälla saker. Jag sparade deras ord, deras uppmuntran, vissa formuleringar minns jag fortfarande utantill.
Och sedan skrev jag skrev ett till, sommaren året efter, när jag var gravid med mitt första barn.
Det är nog sista gången, sa jag, man måste ju passa på. Sedan när man får barn ändras prioriteringarna. Då gör man inte sådana saker.
Min bok refuserades, någon skrev några fina ord, sedan blev det höst, det var året när min största skulle fylla ett. Och plötsligt vann jag Lilla Augustpriset. Med en novell som var hämtad från en novellsamling jag börjat skriva på, i hemlighet, om kvällarna.
Jag skickade in den till några förlag. De sa några fina saker. Men det är så svårt med noveller, sa de. Nästan ingen som köper.
 
Sedan blev jag gravid med det andra barnet. Och en dag satt jag höggravid, det var hösten när min första skulle fylla två, och jag tänkte:
Okej då. Inte noveller. Men nu då.
Nu ska jag göra det. Men nu är det sista gången. Lovar och svär.
För när man blir tvåbarnsmamma, då har man inte tid. Då slutar man med sånt här, gör riktiga saker som vuxna gör.
 
Och så skrev jag en roman. 
Och förlagen skrev fina saker, finare än de gjort förut.
Och ett förlag sa det finns något i den här berättelsen. Det når inte hela vägen fram, i den här versionen. Men vi vill se vad det kan bli. 
Så jag arbetade om den där boken. Flera vändor fram och tillbaka med det där förlaget. Med långa pauser ibland i processen. Som månaderna när jag låg nygravid med mitt tredje barn och bara kräktes, som den där våren när min mellanunge bara skrek hela nätterna igenom. 
Till slut skickade jag in det sista och det bästa jag kunde göra av den där boken. 
Och:
Inte just den här berättelsen, trots allt, sa de. Den håller inte hela vägen.
Men vi tror på det du skriver. 
Vi skulle vilja se vad det kan bli om du skriver något annat än just det här.
 
Nu har jag något annat, i byrålådan och långt bak i huvudet.
Nu räknar jag ned dagarna.
Tills jag ska ge mig i kast med att skriva något långt, något nytt.
Det där som är något annat än just den där berättelsen som inte höll
 
Ännu en gång undrar jag om jag inte snart måste släppa det här. Nu när jag har ett riktigt jobb. Ett riktigt liv. En riktig liten familj som vill ha mig, så mycket det bara går.
Ännu en gång tänker jag:
men bara en gång till. 
2 kommentarer