Liv


 
Jag minns hur överraskad jag blev av hennes hud mot min, hennes tag kring bröstet, ljudet av hennes andning. De där dagarna på BB i slutet av december 2011. När jag nyss hade fyllt nitton år. När jag fick mitt första lilla barn.
 
Jag visste väl ingenting, jag hade väl ingen aning.
Det tafatta fumlet med fingrarna över hennes kropp. Hur hudlös jag var. Men lättad.
 
Graviditeten som var så mycket ensamhet. Alla andra omkring som levde ett annat liv. Jag med min stora tunga mage.
så hennes kropp i min famn, hennes susande andning, det var början på något annat.
Tillsammans.
 
 
 
Jag minns hur han låg i sin pappas famn när han just hade fötts. Den där gången, en gång i slutet av december 2013.
Hur han låg hud mot hud och letade efter ett bröst, vilket som helst, hittade pappas bröstvårta, sög tag.
 
Hur vi skrattade, mitt i allt detta nya och sköra.
Kanske var det samtidigt någon av oss som grät.
 
Han hade så långa naglar, redan när han kom, han fick röda strimmor i ansiktet när han drog händerna i ansiktet när han sov, vi fick riva bort dem på BB.
 
När han snarkade lät det som en vibrerande mobil, alla hans sovstunder som spädbarn, jag rusade runt i huset och undrade vem det var som ringde.
 
Hans syster kallade honom för bessi för hon kunde inte säga bebis. Vi gjorde likadant, i flera år.
Som man gör i kärlek. Bygger egna språk.
 
 
 
Och jag minns - kroppen som överraskade
en klåda om nätterna och blodprover som gick åt fel håll
en bebis som måste ut snabbare än tänkt
den där gången, en gång i augusti 2015.
 
 
Att försöka sätta igång en förlossning med läkemedel
timmarna av väntan, en påse med lösgodis, en sjukhussäng
en kurva med bebishjärtljud som rörde sig för lite
en insikt om att det här barnet måste ut, inte nu på minuten, men några timmar och sedan är det nog
 
Planering för ett kejsarsnitt
en lokalbedövning som inte tog
det dåsigt behagliga i att bli sövd
lite skamfyllt skönt för en blivande mamma som sovit för lite
 
och jag minns -
att vakna upp och de säger att jag har fått en dotter
att bli körd till henne, genom natten, där hon ligger på avdelning med andningsunderstöd
masken över hennes ansikte som fick henne att se sjuk ut
allt runt och pösigt bebishull som fick henne att kännas frisk
 
jag minns -
hur de lade henne vid mitt bröst,
hur hon vaknade till, buffade med lilla huvudet, hur de sa:
ska vi prova att ta bort andningsmasken lite, jag tror hon redan vill försöka amma
 
Hur hon grep tag om mig,
dockade hos mig,
högg sig fast.
 
Och jag såg att här är den ju, all livskraft i världen, här är ju vårt nya lilla liv, precis som alla andra gånger.
Det tog sig bara ut på ett annorlunda sätt.
 
 
https://cdn1.cdnme.se/371417/9-3/blogg2_567164ca9606ee3832353c33.jpg
 
0 kommentarer

Vykort

 
 
Plötsligt blev det tyst.
En gång i veckan har jag lämnat avtryck här men nu gick det inte.
Den oroliga kan jag lugna med att det inte rör sig om någon större dramatik.
Bara en kurs, en helgjour, en till kurs. 
 
Däremellan livet. Barnen. Utspridda fragment mellan dessa intensiva dagar. Hur jag kan bli knäsvag av min dotters röst i bakgrunden när jag sitter på ett hotellrum på andra sidan havet och pratar i telefon med min man. Hur min kropp känns halv och tom utan fingrarna i håret, läpparna mot kinden, fnissen i örat på kvällen när ingen vill sova.
 
 
 
 
Hur det känns som att någon har suddat ut ens konturer.
Att vandra runt i en främmande stad utan att någon väntar på att man ska komma hem.
Att man hade kunnat göra vad som helst, var som helst, att ingenting håller en bunden. 
 
 
Hur nattsömnen kan vara så god och lakanen dofta så rent men hur de doftar ensamhet.
 
Får lära mig så intressanta saker om ett yrke jag älskar.
Men det här handlar inte om hjärnan, det handlar inte om något slags intellektuell stimulans.
Det handlar om kroppen som saknar det som en gång var en del av den, det som klängt och hängt på den, det som på så många sätt fortfarande tillhör den.
 
Så.
Det var några rader, från ett hotellrum i Uppsala, en kväll när jag längtar, en kväll när jag saknar, en kväll när jag tänker att kanske ska det inte bli något större av mig än att vara just mamma till just de där ungarna, kanske hade jag kunnat ge upp varenda dröm i kroppen för just det.
 
Imorgon åker jag hem.
Sedan ska jag skriva här på riktigt igen.
 
När jag har kramats klart.
 
 
 
 
AT-läkare Trebarnsmamma Uppsala Åland
1 kommentar

Min helg. nettelblad edition

 
 
Min helg. Som den där SvD-serien om folks lyckliga liv.
Fast utan den där lyckat-lycklig-illusionen, det har aldrig varit min bästa gren.
 
Fredag och jag hämtar barnen vid dagiset med vår lådcykel (ni vet en sådan här). Det är barn och vantar och dagisvästar in till två olika avdelningar och plötsligt en tvååring som slänger sig på golvet i en sjuttonkilosklump som vägrar allt.
Det är mutor och trix, någon på höften, någon i handen, hjälmar som ska knäppas under runda hakor utan att huden kläms och -
plötsligt, från en mellanbarnspojke, ett litet mummel utan egentligt sammanhang:
Åh mamma. Du är bäst.
 
Genom andfåddhet och mjölksyra hemåt, vi möter solnedgången, luften är råkall men jag är svettig.
Och jag tänker på detta märkliga i föräldraskapet, att helheten inte liknar beståndsdelarna.
Att man bygger en uppväxt genom detta tålmodiga gnatande, detta repetitiva och simpla.
Att det kan bygga en vidsträckt helhet av existens.
 
 
 
 
Och fredag kväll och mannen är på after work,
vi äter pizza och jag borde städa.
Fyller en dismaskin, dricker lightläsk med jordgubbssmak, slösurfar på internet, jag googlar:
tips för ensamstående mammor
Det är väl ett slags eskapism jag ägnar mig åt, kanske är det orespektfullt? I så fall var det aldrig min mening, det är ju bara lek
att låtsas att de här kvällarna när jag sköter allt själv är representativa för hela min tillvaro
för att först då kan jag släppa lite på kraven, tänka att jag är good enough
var rädd om dig själv, du måste ju också hålla
står det på en av alla hemsidorna jag hittar.
 
 
 
 
Lördag går jag jour (och söndag också), 9-12, ett av de lugnaste jourpassen jag vet, geriatrikjourerna.
Går till geriatriska kliniken, ordnar akuta ärenden på avdelningarna. Små ärenden som blandas med berättelser om smärta och förgänglighet.
En av avdelningarna är inriktad mot palliativ vård. Man lär sig om de hyss kroppen kan spela mot en när den är under attack, överbelastad. Lär sig vilka medel som finns för att lindra.
 
Jag dricker kaffe, höjer kanske några morfindoser, man måste ha tungan rätt i mun, inte räkna fel, man ska räkna dygnsdosen och vilken dos det ska vara vid behov.
Det är meditativt, detta med siffrorna. Inte svårt, man måste vara noggrann bara, kan inte låta sina tankar fara åt alla håll.
 
På vägen hem krasar löven under mina fötter,
jag tänker på alla drömmar man måste hinna fånga innan det är för sent,
tänker på nästa gång jag ska ta ut komptid för att skriva.
 
 
 
 
Efter jouren har vi vänner på besök.
Jag panikstädar sista timmen för att omvandla hemmet från skitigt till bara stökigt. Gränsen för min värdighet går väl någonstans där.
Jag tänker på att någon sa, var det i en podcast? att när de bjöd hem någon och de inte hade städat
då var det som att ge bort en gåva
man raserar lite av murarna vi bygger mellan varandra i en jakt på att imponera, det där som gör oss så ensamma
 
Jag lånar ut en bärsjal och luktar på någons bebis
och undrar om jag någon gång kommer att skaffa fler barn.
Det är ett eget universum av tankespår, jag kan stanna där länge.
 
 
 
 
Och sedan är det söndag, men ingen söndagsångest. Kanske bara lite lebensangst, vem ska man bli, vad ska bli av ens tid.
Jag jourar och dricker kaffe och ordinerar morfin. Sedan promenerar jag till Nabben, det är stranden kanske två kilometer hemifrån, den är långgrund så man bottnar för alltid, de har simskola där om somrarna. En lagom promenadsträcka, fram och tillbaka, jag brukar titta på havet, hur det växlar i färg över årstiderna, lyssna på ljudet, smaka på lukten
och jag blir stående länge idag.
 
Skorna nedsjunkna i fuktig sandstrand, jag tänker på hur det var att stå där för ett år sedan
vem hon var, hon som stod där för ett år sedan
hur omtumlande alla stora saker i livet kan vara,
hur naggande ihållande de små kan bli
 
hur jag ömmar för henne
hur jag glömmer henne
hur nya tider sköljer undan gamla, som nya vågor tränger bort gammalt vatten, som varje ny tanke sköljer undan den jag tänkte
alldeles
nyss.
 
 
AT-läkare Arbeta som läkare Geriatrik Lådcykel Nabben Tre barn tätt Trebarnsmamma Åland Ålandshöst
2 kommentarer