Honeymoon child
(Ungefär så där såg jag ut när jag insåg hur det faktiskt låg till).
Kära alla människor, nu ska jag berätta något fint för er.
Det bor en bebis i min mage, igen.
Det är nog en av de mer chockartade och överraskande planerade graviditeterna genom världshistorien. Få befruktningar har väl trots allt föregåtts av att en läkare bara några dagar innan tittat på ens livmoder och äggstockar med ultraljud och sagt att här ser han att inget ägg kommer att lossa på ett bra tag, och livmoderslemhinnan är minsann inte så tjock att något ägg skulle ta och implantera här. En dag kanske jag berättar hela historien om hur och varför jag gick och ältade att mina förbannade hormonella obalanser säkert skulle göra att det aldrig blev någon mer bebis och hur jag planerade en massa saker jag skulle göra när jag väntade på att få bli gravid och hur jag började gå på någon lågkolhydratkost för att justerade insulinnivåer skulle kunna göra att jag lättare fick ägglossning och hur jag inte kunde fatta att jag blev så hungrig av den där lågkolhydratkosten, jag slutade liksom aldrig äta, men det var ju för att jag i själva verket var alldeles nygravid och den där glupande aptiten är ett av mina kardinaltecken på begynnande graviditet.
I alla fall. Såhär är det. Det bor en bebis i min mage, jag är gravid i vecka tretton. Om allting vill sig väl, om allting ser okej ut på ultraljudet, om den stannar i min mage precis så länge som en bebis ska, så kommer det en liten unge lagom till jul ungefär. Jag kan fortfarande inte tro på att det finns något därinne. Jag undrar mest bara varför inga kläder passar och det bara är min mage och ingen annan del av min kropp som har blivit tjock. Det finns en gnagande oro som är starkare den här gången än förra, en övertygelse att det helt enkelt inte kan gå att jag ska kunna få ett till barn.
Men jag hoppas verkligen att allt går bra.
Nu vet ni, i alla fall.
Återkomsten
Varit bortrest några dagar. Åbo och Helsingfors. Besökt vänner, promenerat i regn, finslipat språkkunskaper, legat bredvid min make i bäddsoffor om kvällarna och smitt stora planer. (Vi har varit barnfria några dagar, det är en utmärkt miljö för att smida stora planer då).
Nu far jag tillbaka till Sverige igen, färja om bara ett litet tag. Bara jag, för karln min kommer senare, så jag ska äta buffé och dricka te och försöka skriva någonting i dryga tio timmar. Kanske lyckas jag inte med alla dessa uppgifter, men jag hoppa åtminstone klara av bufféätandet och tedrickandet någotsånär.
Hejhej.
Knark
Igår tror jag att jag fick det där de kallar för runner's high. Fast kanske hade walkers high varit en bättre benämning, med tanke på att det skedde under ett Indoor Walking-pass.
Det var fyra minuters technotranceremix av någon dålig plastpoplåt och mellan basen och pling-plong-spraket hittade jag krafter jag inte visste att jag hade och plötsligt var jag inte en del av min kropp eller kanske var det min kropp jag var mer än något annat och det kan ha funnits mjölksyra men jag kände det inte och mitt hjärta dunkade men det kunde lika gärna ha stått still och tiden gick snabbspolat och i slow motion samtidigt.
Och jag blundade, utan att märka det, och tänkte att det här kunde jag fortsätta med hur länge som helst. Fem pass till och inget kunde besegra mig, jag skulle aldrig kunna stanna den här superkroppen jag begåvats med.
Sedan tog låten slut och jag öppnade förvirrat mina ögon och jag förstod att det var de här ögonblicken man ständigt ska hoppas på att få uppleva när man går och tränar, ungefär som man längtar efter den där miljonvinsten när man skrapar triss.
Efteråt var jag tvungen att konsumera stora mängder bananmuffins för att ens halvt om halvt kunna hämta mig från upplevelsen.
Sommarlov!
Jomen jomen den där tentan gick både snabbt och fint, tror jag. Jag hade tur, eller en oanad skicklighet. Folk säger ju att man inte ska ta ut i förväg hur det gick på tentan men jag tänker ta ut i förväg att det gick finemang tills motsatsen är bevisad. Livet blir så mycket roligare då.
Efter tentan blev det lunchdejt med min make på stan. Och sedan kastade jag mig på soffan, låg med en tekopp på bordet och en liten röd Moleskin-anteckningsbok i handen óch skissade på skrivprojekt som inte hunnits med, men som kanske kan få bli snart, nu, när det är sommar.
Sommarlov.
Med forskning i neurofysiologi (om vi kan dumb it down lite handlar det typ om: lite om hur hjärnan får signaler som berättar för den var olika delar av kroppen befinner sig och hur de befinner sig i förhållande till varandra, blablabla, väldigt roligt hursomhelst), i juli och augusti, men annars allra mest... SOMMARLOV.
Te i gräset och kakor på fat. Kvällspromenader i doften av syrener och nätter som aldrig blir mörka. Allt det där. Hurra.
I väntan på eskort
Om några minuter dyker en ung dam upp utanför min dörr och därefter blir det promenad till tentabyggnaden Östra Pavilongen. Det här är den tenta jag förtjänar att kugga mest av alla tentor jag någonsin skrivit. Kan inte minnas när jag senast la så lite tid och tankekraft/engagemang på något relaterat till mina studier. Ettan-tvåan på gymnasiet? Högstadiet?
Tre delar har tentan och alla måste klaras med 60%. Två av delarna har typ bara två-tre frågor vardera, så har man otur med frågorna är man körd. Underbart, tycker jag - om jag kuggar kommer jag enbart beskylla tentans upplägg, och sedan sitta och småfnysa medan jag omtentapluggar någon gång i augusti.
Annat underbart med tenta är förstås att man får ha med sig choklad och god mat. En ren fest, med andra ord.
Lilla glaset
Jag dricker ju inte alkohol, men efter en lång dag då man mest bara velat sova tycker jag det är skönt att ta sig ett glas, sådär för att slappna av och njuta lite. För att det är så gott. Men då snackar vi inte rödvin utan en riktigt god juice. Apelsinjuice, eller om man är rik kanske något exklusivare som mandarin eller blodgrape. Helst ekologisk. Gärna i vinglas. Jag dricker i små, små smuttande tag och känner den sträva sötman leka på tungan, och njuter av att ingen dotter är vaken och drar i kjoltyget och kräver att få smaka. Sitter där med mitt glas, länge. I fåtöljen med en god bok, eller kanske sitter jag bara och stirrar ut i junikvällen, betraktar grönskan och det mjuka sommarregnet som glider nerför fönstren.
Det är då livskvalitet så att det förslår.
Det hårda slitet
Tentaplugg i all ära, men nog finns det sådant som är betydligt viktigare.
Som att lägga sig ned i sängen med öppet fönster och lyssna på när löven blåser, till exempel.
Apropå...
Apropå det där med barn, förresten.
Jag kan inte förstå att jag en gång i min ungdom faktiskt såg ut sådär. Då, precis kring det att jag fyllde nitton. Är det ens möjligt att gå runt med en sådan där mage utan att trilla åt alla håll och kanter? Hur kunde jag över huvud taget sova om nätterna? Och skriva en tenta? (Fast jag minns att det var lite lurigt med plugget, där på slutet. Mina armar nådde inte riktigt fram till bordet om jag satte stolen så långt bort från det att magen fick plats. Man skulle haft ett specialdesignat skrivbord för det där).
Och jag var så nervös för hur allting skulle gå. De där sista skälvande veckorna, och allting var hormoner och förvirring och en undran om jag var helt galen som trodde att jag skulle klara en bebis.
Man klarar mycket mer än vad man tror, det är faktiskt så. Både stormagar, döttrar och hela det där pusslet som kallas livet.
På något vis reder det ut sig, om man bara ger det lite tid.
Hemmafronten
Sista dagen på vårdcentralspraktiken är gjord (snyft!) och istället är det dags för lite tentaplugg. Ja, jag bryter mot mina principer och kommer att göra det förfärliga: plugga på en helg. Med tanke på att tentan är tisdag morgon och jag knappt orkat titta på det vi ska kunna än (det är en ganska liten tenta, inte en sådan här monstergrej för hela terminens kunskaper) känns det som något nödvändigt.
Tur då att jag inte måste oroa mig något för att mitt hem sköts väl, när jag inte kan vara där och leka hemmafru. Jag har ju ett team på hela två personer som finns där för att hålla det välskött. Framförallt den yngre är riktigt service-minded och ställer om lägenheten till ett riktigt lyx-resort: hon fixar och donar så att det ska finnas kuddar, och leksaker i precis alla rum, inklusive badrummet. Städar gör hon också, drar ut sopskyffeln och glider över golven med den. Jag känner mig sjukt nöjd med hela det här barnkonceptet, alltså. Det är ju outsorcing av högsta kvalitet.
Senaste...
Senaste krönikan publicerades förresten idag i VF. Handlar om ouppfostrade studenter och att vara mamma vid fel ålder, fel plats, fel tillfälle i alla andras ögon.
Ni hittar den här.
Gåvan
Imorgon går jag min sista dag på vårdcentralen och jag längtar redan tillbaka. Som tur var har vi VUS, alltså vård utanför sjukhus, som en strimma som kommer tillbaka på fler terminer. Har jag tur kan jag alltså återvända både termin åtta och termin elva.
Så många fina minnen har jag fått med mig från den här veckan. Från känslan av att klara saker själv - sticka sitt första venprov på patient utan problem, sätta EKG:n och mäta resturin med ultraljud - till alla möten jag har fått se, fascinerande berättelser jag har fått höra. Föräldrar på BVC som berättar om precis sitt barns små vanor och tokiga beteenden med typisk stothet, kärlek, glädje. Kvinnan som satte sig i undersökningsrummet och började storgråta, hon var mitt i en livskris.
Och så den tacksamma familjen som gått igenom så mycket och känt sig så väl hjälpta och stöttade av min handledare, att de ville ge henne en present. Så när vi hämtade dem från väntrummet bar de på en gigantisk melon.
"Till dig", sa de när de kom in i undersökningsrummet och lade den stora melonen på vår handledares skrivbord. "Vi tänkte köpa blommor, men så insåg vi att det är ju sommar, och då behöver man faktiskt en melon."
Och nog smakade den ljuvligt i värmen.
På riktigt
Nu är jag på vårdcentralspraktik och är positivt överraskad till tusen. Stämningen här är fantastisk, handledaren min en otroligt duktig läkare men också minst lika duktig på att förmedla sina kunskaper. På att pusha en att testa att göra saker men aldrig så att man känner sig utslängd i något utan stöd eller hjälp.
Variationen i problematik och personlighet hos patienterna är oerhört stimulerande. Här hanteras allt från depressioner till småbarnsastma, från småoperationer till BVC-kontroller. Unga och gamla och mittemellan springer runt här och ibland får man gratis mat, när det är möten eller när läkemedelsbolag kommer förbi.
För varje liten uppgift jag utför växer jag några centimeter, så snart är jag väl två meter lång. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna klara sådana här saker. Oron fanns hela tiden att fem terminers prekliniska studier skulle vara allt det fick bli, sedan skulle det avslöjas att jag ju egentligen inte alls klarar sådant här. Det är så tryggt att sitta på biblioteket och läsa böcker och försöka få höga procent på sina tentor, men till min förvåning inser jag att det är ju bra mycket roligare att rusa runt på en hälsocentral och träffa massa folk.
Ord som inte kommer och muffinssmulor på alla möjliga platser
Det har gått dåligt med skrivandet på sistone. Med bloggen, med de skönlitterära projekten, med krönikor. Har tänkt att de är bra att mina krönikor ska publiceras sporadiskt och inte på veckobasis, fast sedan har jag insett att egentligen hade det varit bättre om jag bara var tvungen att leverera en krönika varje vecka, att uppdraget såg ut så punkt slut. Då hade det inte funnits så många alternativ till att producera. Och varje gång jag skrivit en mindre bra krönika kunde jag tänka att jomen jag fick ju i alla fall fram något den här veckan, det är ju bra.
För jag köper inte riktigt att allt jag skriver just nu blir skit. Det verkar helt enkelt inte sannolikt att jag skulle gått från att skriva helt okej saker ("prisbelönta alster" som jag säger till mig själv när jag kör interna peptalks, man måste veta hur man formulerar sig snofsigt för att motivera sig själv!), till att bara producera grejer som bara duger som dasspapper. Med tanke på att jag inte vad jag vet drabbas av neurodegeneration, cerebrovaskulär sjukdom eller trauma mot huvudet känns det inte som att min förmåga plötsligt skulle försvinna.
Däremot har jag haft tid för självreflektion.
På Ulrika-språk betyder det att jag inte har lyckats med något extraordinärt på sistone - jag har inte vunnit några pris, inte skrivit höga poäng på några tentor, och faktiskt inte heller räddat hela världen från undergång - och dessutom har schemat inte varit särskilt späckat. Jag har legat i en soffa och läst tre Liza Marklund-deckare på en vecka och ätit omotiverade mängder muffins. Att en sådan ostrukturerad och icke-ambitiös ung kvinna skulle ha något intressant att säga omvärlden har inte känts realistiskt.
En dag ska jag lära mig att tycka att jag är ganska fantastisk, även när min största bedrift om dagarna är att städa biblioteksböcker från muffins-smulor.
Tills dess vet jag att det tyvärr bara finns ett sätt att dra sig ur den där toxiska, segdragna skrivkrampen: producera text.
Med en extra kopp kaffe i handen och
den här låten på repeat hoppa jag att det ska kunna gå vägen.
De där kvällarna
Min man har haft huvudansvaret för vår dotter på dagar och nätter sedan hon var några veckor gammal, jag gick ju tillbaka till studierna ganska snabbt. Inte var jag i skolan 8-17 varje dag för det, oftast satt ju hemma och pluggade om eftermiddagarna (med mjölkpumpen i ena handen och pennan i den andra, hon drack en liter bröstmjölk om dagen den tösen så det gällde att ligga i om man skulle producera), men självklart gjorde han som var pappaledig mer bebisskötarjobb än jag som studerade. (Eller, det är ju tydligen inte så självklart, med tanke på att jag gång på gång fick reaktionen "Jaha, han hjälper till ibland, vad snällt" när jag förklarade för folk att jag kunde fortsätta plugga eftersom min kille vara hemma med barnet. Och gång på gång förtydligade så vänligt jag kunde att jag tror inte att jag hade orkat plugga om min kille bara "hjälpt till ibland".)
Hur som helst. När man har haft det upplagt på det där sättet är det ju så lätt att det blir föräldern som varit hemma som tar barnet om kvällarna när det kommer hem från dagis, även fortsättningsvis. För i trötthet efter studier eller jobb och pussel att få fram mat och slappna av och sköta ett barn är det så smidigt att den som har mest erfarenhet bara gör allt. Så redan sedan hon var liten har jag försökt se till att det några gånger i veckan ska vara tid då det bara är jag och dottern, utan pardon. Mannen skickas iväg på träning eller umgänge och jag är den som fixar mat och lek, som tröstar och busar, och lägger henne om kvällen.
De där kvällarna är magiska. Det är som med många andra saker man borde göra, vill göra, men prioriterar bort så lätt i stressen (träning, äta bra, avslappning), jag glömmer bort från gång till gång hur fint det kan vara. Förvisso hårt jobb. När man står med en fröken med havregrynsgröt i håret som faller i pannan, hallonsmulor i nacklockarna och grus och damm över hela armarna, och försöker duscha av henne inför läggning fast allt hon vill är att ge sig ut på en lekplats hon är alldeles för trött förr, då är det hårt. Rent fysiskt. Sextonkilosklump till attack i ett hårt badkar kräver sin kvinna. Men mitt i allt sånt där kommer alltid något annat. Man tappar en hal tvål i golvet och skrattet som porlar ur ens unge i förtjusning över att tvålen hamnat fel dröjer kvar länge i bakhuvudet.
Man ligger bredvid varandra i sängen och ger välling och napp och sång och någon rullar in mot ens bröstkorg, kilar in sig där och buffar ens kropp till perfekt passform, och slår ut armen över en för att hindra en från att någonsin gå därifrån. Stora gröna ögon som möter ens egna (gröna de också) och tindrar, innan de faller ihop.
De där kvällarna, jag tänker också att en dag, om många år, kommer det ha skett ett skifte hela de här vara förälder-grejen. Från att handla om att mest tillfredsställa de basala behoven, hungern och sömnen och allt det där, till att hjälpa med helt andra saker i livet. Och jag tänker mig att det är svårt att den dagen plötsligt bli någon man vill anförtro sig för, ty sig till, om man inte investerat något tidigare i relationen. Allting kostar, oftast kostar det tid. För henne känns det som att jag skulle kunna betala all tid i världen.
Soppa, linser, mums och så vidare
Jag tycker så mycket om mat. Bara jag inte är alltför stressad (någon gång under patologikursen var till och med äta mat alltför utmattande) är något av det bästa jag vet att bara sitta och äta goda saker. Det måste inte vara glass, choklad och galna pastarätter hela dagarna, även om det också har sin plats ibland i en Nettelbladsk diet. Den bästa maten jag vet är den man kan äta mängder av, utan att bli alltför mätt, den där man kan ta skål efter skål och känna hur kroppen liksom myser av all näring man stoppar i den. Samtidigt som det blir varmt och mysigt i magen.
Helt enkelt: linssoppa, mina vänner. Det är banne mig det ljuva livet. Kan varieras i oändlighet, ätas i timtal och göra en flicka alldeles salig.
Ibland är det bra härligt att leva.
Livet man lever
Slutet av maj är en drömsk tid, den känns in riktigt verklig. Kanske är jag lite tilltufsad och tovig, inuti och utanpå. Jag brukar vara det när våren kommer, blinkar yrvaken mot solen och försöker krypa in i mitt ide igen. Det ger sig. Det gör det varje år.
Jag håller mitt görande av saker till ett minimum och försöker leva ganska gott ändå. Kaffe i solskenet en förmiddag på uteplatsen, citronmuffins till, doften av gräs, ljudet av cykelhjul mot grus när studenter ger sig av mot universitetet.
En dotter i ett koppel (det är vår bästa investering, hon är så vild och vägrar hålla hand hela tiden när hon ska utforska, och med kopplet kan man stoppa henne från de vildaste eskapaderna och bromsa henne när hon faller), promenera med henne om kvällen, när det fortfarande är så varmt ute att man kan vara barbent. Samla stenar från marken, hon lyfter de tyngsta hon kan få upp och ger dem till mig. Jag ska bära med dem medan vi går. De är skatter och när jag lägger tillbaka bumlingarna på marken accepteras det bara om jag tydligt förklarar att jag naturligtvis inte bara kastar bort dem, de där stenarna, de ska ligga där, det är deras särskilda plats. Stora gröna ögon stirrar på mig några ögonblick, och sedan, en nickning till godkännande, och stappla vidare genom kvällen. Ständiga klättringeskapader att uföra, fåglar och hundar att betrakta, gratisbananer på Ica att förtära. Det är avancerat att vara snart ett och ett halvt år, och ganska avancerat att vara mamma också.
I övrigt bidar jag min tid. Jag tror sommaren blir bättre när man vänjer sig vid den. Jag tror skrivkrampen lättar när man bara tvingar sig själv att fortsätta, ord efter ord, för att man helt enkelt inte kan försaka den drömmen, även om det hade varit lättare att bara göra det. Snart far jag bort från Umeå och jag och min man tillbringar några dagar bara med varandra, utan vår tokiga tös. Sedan ska jag försöka förstå mig på hur man kör bil och plötsligt är det juli och jag ska försöka forska i neurofysiologi i stället.
Och vänta, på något roligt som kanske händer.
Vänta på något gott gör jag alltid för länge.
Vänskapskrönikan
I fredags publicerades min senaste krönika på VF, den handlar om magsjuka, vänskap och det där med att veta var man har folk egentligen. Ni hittar den
här.
Ironikt nog ligger jag nu, några veckor efter att jag skrev krönikan, själv däckad i en magsjuka. Gissningsvis är det sådant man får ta när dottern går sitt första år på dagis. Jag försöker få i mig chokladglass innan den far upp igen och ser min kropp föra en tynande tillvaro i spegeln. Nåväl, värre saker har hänt, och kommer säker att hända, i mitt liv. Så inte vill jag klaga alltför mycket. Jag har i alla fall mycket tid att göra ingenting och ligga och lyssna på radio.
Offer
Man offrar en hel del för sakerna man vill. Vissa offrar morgon-snoozandet för att gå upp och träna tidigt om morgnarna, andra offrar relationer för att kunna studera så mycket som de vill eller behöver. (Jo, jag har sett det hända en del omkring mig, och jag tror inte att det är en slump att så många läkarstudenter har andra läkarstudenter som partners - förståelsen för att man måste skippa ytterligare en myskväll ihop för att sitta på biblioteket i stället brukar vara större då). Ibland offrar man rätt och ibland offrar man fel, men jag tror att man måste vara medveten om att det är vad folk gör. De där människorna man stöter på som tycks ha och göra precis allting samtidigt har sannolikt försakat något. Det är bara inte säkert att det syns utåt.
För min egen del finns det en hel del jag har accepterat att jag inte gör, inte har. Till exempel kommer mitt hem aldrig att se ut som något som hör hemma i en inredningstidning.
Jag kommer heller aldrig att vara en sådan där person som är välvårdad varje dag. Men jag försöker att i alla fall inte gå runt och lukta illa.
Jag brukar inte heller arrangera avancerade middagar, jag har ingen koll på några av de program som går på teve, jag försöker träna regelbundet men kommer aldrig att bli någon atlet, och jag tar mig alldeles för sällan tiden att försöka skaffa mig någon form av socialt nätverk.
Och en solig, ledig eftermiddag när det luften doftar nyklippt gräs och grillrök och studenterna i mitt område slänger ut sig på filtar och har picknick i timtal, då sitter jag i stället och skriver. Det är ju också ett slags offer. Men med den närmast hypnotiska tanken någonstans i bakhuvudet på känslan när jag en dag kan bläddra igenom boksidor som är fyllda av de egna orden i tryck, då blir det värt det.
Varenda försakad soltimme.
Den rätta attityden
Naturligt och insocialiserat har jag mycket den här attityden till livet. Under lugg och allmänt medioker.
Mitt stora mål, med deadline om ett halvt decennium typ, är att transformera det till något helt annat. Lite mer... den här attityden.
Den måste ju vara det enda rätta.
Ovanligheten
Jag vänjer mig inte vid att jag kan vara med i tidningar, tidskrifter, sådant. Hoppar högt när jag hittar mig själv någonstans och undrar för några sekunder varför de har stulit en bild på mig att sätta bredvid texten. Innan jag inser att den handlar om... mig. Så jättemärkligt.
Idag kom MetroStudent (den här gratistidningen som delas ut till alla studenter), där är jag med och ger en intervju. För tidningar som inte ges ut så ofta går det ju lång tid mellan att intervjun görs och att den kommer i tryck, så jag lade mig bara på soffan för att läsa och så stirrar jag rakt in i mina egna melankoliska ögon. Chocken var total.
Har dock hämtat mig nu.
