Rädsla och konsten att hitta hem

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/254_17612489.jpg
 
Jag brukade vara så rädd för allting, att jag till slut inte var rädd för någonting.
När jag var fjorton, femton, sexton, sjutton, arton. Övertygad om att jag inte skulle klara de mest grundläggande sysslor. Beställa en kaffe, starta en diskmaskin, byta en glödlampa.
Folk pratade om att man måste skilja på självförtroende och självkänsla. Att det ena är tilltron till att man kan fixa det mesta, och det andra känslan av att man är värdefull oavsett vad man klarar av.
Det spelade ingen roll för mig på den tiden. Jag hade inget av dem.
 
*
I den där känslan, den där rädslan, föddes gränslösheten.
Så rädd för allting, att jag helt enkelt inte kunde vara rädd för någonting. Började tvinga mig att göra allting jag var rädd för. Och de små och stora sakerna, det var ingen skillnad.
Hjärtklappning inför att köpa en cappucino eller att spela låtar på en scen framför massa människor, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Prestationsångesten inför att byta en glödlampa eller inför att lära mig undersöka en människokropp, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Allting som verkade svårt, dessa omöjliga vatten-över-huvudet-uppdrag, alla livsval som liksom var where no woman has gone before - jag bara körde.
Fort, fort, och aldrig stanna, aldrig våga se mig om.
 
*
 
När jag var liten brukade jag spela snake på en mycket högre svårighetsnivå än vad jag klarade av. Som en övning, för att sedan gå ned till en nivå jag nästan klarade av, och plötsligt skulle den medelsvåra nivån kännas lätt.
Och det är väl vad jag gjorde med den här delen av livet. Mitt unga bli-vuxen-liv, jag spelade de åren på svåraste nivån. Kanske hade det varit klokare att ta det lugnare, men jag tror inte det alternativet fanns. Mitt alternativ var att bli stillastående, paralyserad av mina egna rädslor.
Men nu. I år blir jag tjugofem år gammal, alla populärvetenskapliga texter säger att det är då hjärnan växer färdigt. Nu. Det börjar bli dags att vrida ned hastigheten. Äntligen tror jag att jag kan.
Till något vanligt. En medelnivå. Stanna upp och förvalta allt det här magnifika jag råkade skapa. Känna stolthet bränna i bröstet, för omväxlingens skull.
Det är dags att snusa i nackar, kyssa älsklingsläppar, drivas av flow.
 
*
 
Men det jag mest vill säga är att kom ihåg det här:
det finns jävligt många vägar till att hitta hem.
 
https://cdn2.cdnme.se/371417/7-3/june4_53a2b085e087c31b3afd6712.jpg
2 kommentarer

Tre år

 
Kanske talar jag om dig för sällan. 
Mitt andra decemberbarn, min älskade son. Du som för tre år sedan idag var en nyföding med livsfarligt långa naglar och en stor kalufs med hår, du som nu förvandlats till ett riktigt barn. En ansvarsfull storebror, en lyssnande ihärdig lillebror. Emellanåt en buse av rang.
 
Framförallt ett alldeles eget exemplar. Något excentriskt, tankfullt, med en inre värld som jag vet att jag fortfarande bara skrapar på ytan till. 
 
Sådant jag inte hittar orden för. Kanske talar jag mer sällan om dig än dina systrar, därför.
De roligaste sakerna du gör kommer inte som oneliners, en kort och kärnfull historia. De kommer som ett helhetspaket, i hela ditt varande. Man måste träffa D. för att förstå D., det är inget man kan greppa hur många detaljer jag än skulle kunna återge.
 
Som alla dina känslor, alla nyanser av dina känslor, de är många och all over the place och ibland för stora och avancerade för den lilla kroppen. Som att du kan bli kränkt, och sårad, och vara långsint, som om du vore tjugo år äldre.Hur du kan imitera andra (exempelvis din lillasyster) i ett skådespel som verkligen gör dig till vår lilla dramatiker.Hur du bygger ett konstverk av klossar och sedan slår sönder det för att i nästa sekund bygga ett nytt i helt andra riktningar och du är kung över dina klossar, dina konstruktioner, och ditt fokus då är oslagbart. Man blir avundsjuk på ditt flow bara av att betrakta dig.
 
 
Hur omöjlig du kan vara att väcka om du somnat på dagen och hur arg du blir när man försöker väcka dig då och hur lätt du somnar om, ungefär som din morbror brukade vara (som din morbror fortfarande är). Och jag betraktar ditt sömndruckna (och sårade) ansikte och överväldigas av hur mycket av mig som finns i dig.
 
Hur du spatserar - verkligen spankulerar - genom huset med händerna på ryggen som en liten gubbe medan du tänker.
Hur dina fingrar alltid fastnar i någons hår.
 
Hur omöjlig du är att fånga.
Du är summan av alla de där detaljerna och många fler, och ändå kan jag inte förklara dig i ett nötskal.
Det finns inget D. i ett nötskal, på det viset.
Det närmaste jag kommer är det här: du är så väldigt mycket som jag, tror jag. Fast ibland undrar jag om jag ens har någon aning.
 
Min treåring, stora pojken, grattis på födelsedagen.
Helt enkelt: jag talar om dig för sällan för att jag inte kan fånga dig i ord. Det är en märklig känsla för någon som ägnat hela sitt liv åt att skriva.
Du är en alldeles egen smak, ett veritabelt unikum, och på många sätt fortfarande ett mysterium.
Jag kan inte fånga din berättelse. 
Men vad jag längtar efter att höra dig berätta den själv.
 
 
 
0 kommentarer

Genialiteten

Låten jag refererade till igår var förstås Loner phase med Cold Wae Kids. Titta på den live nedan.
För hur skulle jag inte kunna älska något som inleds med
they're calling you a genius
is that why you're acting so competitive
and even if they mean it
don't let the feeling get to you're head
 
Igenkänningsfaktorn lite för hög, antar jag. Kanske inte så att folk kallar mig geni hela tiden, vi behöver inte gå till excesser nu här. Men folk brukar  kunna bli imponerade på ett sätt jag inte kan hanteera, jag kan inte relatera till den bilden av sakers tillstånd. Jag ser liksom inte det här som skulle vara så extraordinärt. Jag ser bara Ulrika.
Ständigt mitt i denna känsla av otillräcklighet, av att det finns större mål att sträva mot som diskvalificerat allt jag åstadkommit.
Ständigt denna misstänksamhet mot hur någon kan påstå något annat. Att alltihop jag redan gjort är alldeles tillräckligt bra.

 
Det är en av alla tusen saker som är så läkande med barnen. Skapar något slags lugn i alla tankar.
Det spelar ingen roll för dem det där, vad man gör. De varken imponeras eller chockeras.
Bara man är. Det är alldeles tillräckligt.
 
 
0 kommentarer