Triss


 
 
En fördel med att de är tre är att det oftast är åtminstone någon som är glad.
När en tvååring slängt sig på hallgolvet och vrålar för att hon inte får gå ut i oktoberkvällen i bara blöja och stövlar. Och den äldsta fylld av sexårstrots står och rycker i den låsta dörren. Förklarar att man är den elakaste mamman som något barn har haft och att hon ska ta lillasyster med sig och rymma till lekparken (Vi kan sova ute, det är bättre än här).
När fyraåringen, helt oberörd av sina systrar, kryper upp i ens knä, pussar ens kind, berättar sina historier.
Jag är kär i en flicka, säger han, hon åker på min motorcykel. Vi åker till sjukhuset, vi åker till stan, vi åker till havet ibland.
En ö av lugn i ett hav av kaos.
 
 
 
 
När storasyster skvallrar på mellanbror, ett gastande MAMMA! HAN KASTAR NER SIN KORV FRÅN BALKONGEN!
Och knappt har man hunnit dit för att få inspektera den där ensamma prinskorven som vilar i gräset nedanför, innan storasyster fått en örfil från en sårad bror. Som trodde att de var kumpaner, partners in crime. Och nu detta svek och fighten är igång. Man måste bända isär dem med kraft innan någon blir skadad.
Då behöver man en travande tvååring som spankulerar ut på balkongen, till synes oberörd av slagsmålen. Som sjunger raaaain raaain go away come again another day trots att solen skiner över både korv och gräsmatta som aldrig förr. Den lilla rösten som tar i så att den spricker på de ljusaste tonerna, som hos en målbrottspojke.
 
Och så eftermiddagarna när ingen är glad. När alla slåss och alla skriker och ingen vill mutas med samma film som någon annan.
När jag undrar: hur kunde jag ta allt detta vatten över huvudet, det enorma ansvaret.
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket och hur kunde jag tro att detta skulle vara en rimlig barnabörda.
 
 
 
Och sedan:
när tvååringen äntligen är lagd medan de stora ser på film i sitt rum. När jag kommer upp till dem, ser att fyraåringen dragit fram täcke och kudde, somnat själv på golvet.
 
Och vi blir stående och ser på honom, jag och hans storasyster.
Som man blir stående och ser på barnen när de somnat. Ömheten aldrig någonsin så stor som när de ligger så försvarslöst.
När hon känner det där lika starkt som jag - när hon lutar sig fram, kysser hans kind, säger:
"Åh lilla älsklingen. Jag ska älska dig. För alla mina liv."
 
Det är ju högvinsten.
 

Liknande inlägg:
Ångrar aldrig
Fyraåring Sexåring Syskonbråk Syskonkärlek Tre barn tätt Trebarnsmamma Tvååring
0 kommentarer

Ångrar aldrig

 
 
Värmen i deras andedräkt mot ansiktet. Doften av ett barnahuvud. Knubbiga fingrars hårda grepp kring ens egna.
Ljudet när de suger på nappen. Ett särskilt smackande i hur ett barn suger på nappen när det somnat. Åtminstone med mina barn, alla mina tre. När de var mindre,  när alla sov i samma rum, alla med varsin napp, ljöd de genom natten som en smackande orkester.

 
Jag kommer att ångra så många saker.
Kanske ligger det i den mänskliga naturen, kanske ligger det allra mest i min. Förfäran inför hur ett val oundvikligen stänger dörren till ett annat. Tiden man inte kan hålla fast hur hårt man än kramar.
 
Jag kommer att ångra vad jag inte sa och det jag sa för hårt. Texter jag inte skrev och de där orden som blev fel. Ångra dagar då jag inte var med mina små. Och samtidigt: ångra de drömmar jag inte följde, just för att frigöra tid för småbarnsår.
 
Jag kommer att bli förvånad över vilka saker det är jag ångrar. Vilka saker det är jag saknar. Överraskningen, den ligger också i sakens natur. Hade jag vetat vad jag skulle ångra hade jag gjort det annorlunda från första början.
 
Livet handlar så mycket om att agera i dunkel.
 
 
Men jag vet en sak jag aldrig kommer att ångra.
De där gångerna när jag lagt en unge för dagssömn, och tänkt: nu ska det bli något produktivt av mig. Dags att städa ett hus, skriva en bok, göra nåt stort. Alla de gångerna jag tänkt så, och sedan känt dimman i huvudet.
Vågat vara klok nog att ändra mina planer. Krupit ned under täcket - bredvid snusningar och kroppsvärme, nappsmack och prinskorvsfingrar, lukten av mina alldeles egna.
 
Och stannat där.
 
Liknande inlägg:
Blomma ut
Ursystern och ursinnet
Två
Spidermans illdåd
Tre år
Nummer N
Dagen D
 
 
ps 1 För den som undrar vad som pågår på mittenbilden, så är det min son som somnat så skönt framför en film att käken är så avslappnad att nappen hänger på allra yttersta kanten av läpparna.
 
ps 2 Ni skriver så många fina saker till mig, ni som läser. Och delar och sprider och har er. Något av det finaste jag får vara med om. TACK.
 
 
Trebarnsmamma sömnproblem
1 kommentar

Blomma ut


Jag började prata när jag var nio månader. Senare började jag på dagis, jag var väl två och ett halvt, och var knäpptyst i ett halvårs tid.
Jag minns inte det här, men jag har fått det berättat för mig.
 
På dagis hade de något som hette "Dagens meteorolog". Varje dag skulle ett av barnen gå fram till fönstret, titta på vädret, och sätta upp små bilder i filttyg på en anslagstavla. En sol, ett moln, en regndroppe. Berätta för de andra barnen, samtidigt. Idag är det soligt, på himlen finns några moln.
Fröknarna undrade hur det skulle gå, sen när det var min tur. Om jag bara skulle stå där utan att säga ett ord.
 
Och när det var dags gjorde jag som jag alltid gör, som jag har gjort sedan dess.
Jag satsade på överraskningseffekten.
När det var min tur gick jag fram som om det inte vore någon sak i världen och berättade om det där vädret med en röst de aldrig hört. En klar stämma, tydligt och rent tal som om det aldrig varit några svårigheter.
Jag hade ju haft ett halvår av att iaktta de andra i lugn och ro. Jag visste precis hur det skulle göras.
 
Efter det fortsatte jag att prata. Jag berättade historier för fröknarna. Ritade en bild och berättade om den, men berättelsen blev alltid mycket större än teckningen, sagorna vecklade ut sig till hela världar.
 
Förvånansvärt lite har hänt sedan jag var typ tre år.
Jag vill fortfarande stå och stirra i ett hörn ända tills jag kan, iaktta de andra tills jag lärt mig.
Jag är fortfarande alltid en överraskning.
Jag vet fortfarande att hittar man inget annat sätt, kan man alltid gömma sig bakom en god historia.
 
 
 
Det är lätt att avfärda människor som inte visar upp sitt fantastiska inre. På samma sätt som man avfärdar en växt som inte blommar. Den där busken är ju bara kala träpinnar, kanske man tänker. När den helt enkelt inte är i säsong.
Bedömningen kan man göra först när den har fått sin tid i solen.
Alla blir vackrare när man låter dem slå ut.
 
Jag tänker på det när jag lägger min son om kvällen. När han snirklar med fingrarna genom mitt hår och berättar sina sagor.
Hur oroliga vi var över allt han inte kunde säga. Hur fundersam jag var över all denna tystnad. Tills han en dag kunde säga jordärtskocka och gräsklippare som om han gjort det hela sitt liv.
Och nu berättar han sagor för mig. Om en krokodilpojke som bor i havet, det är lite synd om honom, hans mamma är död. Men hans pappa är så snäll, de äter kyckling till middag varje kväll. Och om dagarna simmar de i vågorna, det guppar så skönt.
 
Och jag ser på min pojke, i dunklet. På hans leende när han berättar, på skrattgropen, på hans glittrande ögon.
Fast det är mörkt är det som om han strålar i de starkaste färger.
 
 
*
 
 
 
 
1 kommentar