37 veckor och over and out.

I måndags hade jag gått trettiosju fulla veckor.
Precis en vecka innan dess började klådan. Eller ursäkta, Klådan, med stort k. Under fotsulorna om nätterna först, så att jag hölls vaken, fick gå upp flera timmar, ströläsa meningslösheter på internetforum under timmar då man inte ska vara vaken. Då det till och med är mörkt, här uppe.
Så småningom spred den sig till hela kroppen.
Från att ha tränat fyra gånger i veckan trots den där enorma magen, från jobbet med forskning och programmering och tänk, till att bara försöka få sova på dagarna när det inte kliade så mycket. Mot kvällarna hade jag sovit ikapp lite, orkade leka med barnen.
Undrade hur jag skulle kunna gå såhär en månad till. Men planerade för att göra det. Försökte hitta lösningar och anpassningar.
 
Jag ska inte gå med den här klådan en månad till.
Imorgon startar de min förlossning, i vecka 37+3. Det är nästan tre veckor för tidigt men barnet är klart. Det är säkrare för det att vara utanför magen.
 
Min graviditetsklåda - och det anade jag så fort den kom, för beskrivningen av symptomen var så oerhört typisk - är något som kallas för hepatos. Det har att göra med att levern är det organ i vår kropp som är ansvarigt för att bryta ned könshormoner, bland många andra funktioner. Under graviditeten produceras mycket mer av dem, framförallt i slutet, och det kan i olyckliga fall få levern att inte orka med andra funktioner lika bra. Som att hantera galla.
Hepatos under graviditet (också kallat intrahepatisk kolestas eller ICP) beror på att gallsyror läcker ut i blodet. För mamman innebär det en fruktansvärd klåda, typiskt nattetid och under händer och fotsulor.
För barnet innebär det vissa risker, i alla fall om graviditeten får gå alla veckor. Något fler barn dör i livmodern vid ICP, det finns ökad risk för syrebrist vid förlossningen.
 
Mitt första prov på gallsyror hade jag bara 7, det anses vara normalt. Barnmorskan sa inget om någon uppföljning men jag visste att gallsyrevärdet kan släpa efter - klådan kan komma först och ökning i blodet synas senare. En vecka senare tog vi ett nytt prov. Idag ringde de och berättade att det låg på 107 istället.
Riskökningen för barnet börjar vid 40.
 
För de allra, allra flesta barn går det bra, hepatos eller ej. Jag har känt ungen därinne röra sig flera gånger idag och på så sätt är jag inte orolig. Mer skrämmande är väl en igångsättning i så fall, jag som kände att jag började kunna det här med förlossningar efter mina två barn befinner mig återigen på okänt vatten.
Och mer omvälvande är väl att det har gått från att jag hoppats på att det inte blir ett septemberbarn åtminstone till att jag kommer ha tre små innan veckan är slut. (En igångsättning tar ett tag ibland så det är inte säkert att barnet kommer imorgon, men snart.)
 
Jag som var på vattengympa igår och studsade som en stor glad boll. Jag som hade tänkt träna indoor walking igen idag. Jag som fortfarande cyklar överallt jag ska. Jag som äntligen skulle jobba med romanen, den som föll undan i den kaosartade våren, jag som skulle skriva krönikor, jag som skulle tröstäta godis, allt i väntan på den där bebisen som såklart skulle dra över tiden de här gången också som alla de andra bebisarna gjorde.
 
Ska jag plötsligt föda ett barn?
Ja.
Plötsligt ska jag det.
2 kommentarer

36 veckor och en unge på tvären

 
 
Mina lördagskvällar består visst av sjukhusbesök nu. Och små överraskningar.
 
Imorgon är jag trettiosex fulla veckor gravidgången. Jag försöker få in det i min hjärna men i allt annat som händer tycks det omöjligt. Min mage är enorm men jag låtsas inte om den, den är elefanten i rummet som bara växer och växer. Missförstå mig rätt, det här är ett önskat och efterlängtat barn precis som de andra. Men det föds in i en verklighet som redan är full av liv och händelser. Hamnar mellan stolarna, den här lilla graviditeten och förlossningen jag tänkt mig. Stolar som är en morotsbit i någons lunga, en storflickas längtan efter farmor och farfar och mormor och morfar. Mittemellan allt som är vardagen: ett hett bad en regntyngd juliafton, jag och två små barn, vår lillpojke slänger ut nappen på badrumsgolvet gång på gång och hans syster förmanar honom och säger "Lilla du, var försiktig nu, det här är sista gången" och kliver sedan upp och hämtar den, gång på gång. Mina stunder av eget, när jag hoppar i en pool och svettas på en crosstrainer och gymmet inte är en plats för ångest eller kroppshat utan bara för en lugn stund där man kan göra en sak i taget alldeles för sig själv och ingen rycker i en och behöver all ens kärlek på en och samma gång.
Morgonsol i ansiktet på väg till jobbet, läpparna hos mannen man älskar, mörk choklad och vaniljte, mitt i alla guldstunder av vardagen, nog glömmer jag bort det där barnet i magen rätt mycket då.
Men ungen hittade sitt alldeles egna sätt att göra sig påmind.
 
Så på lördagskvällen en vecka efter morot-i-en-lunga-incidenten sitter jag på förlossningen med ett band över magen eftersom bebisen därinne har börjat röra sig annorlunda. Inte slutat helt, så jag är inte så orolig, jag vet åtminstone att någon lever därinne. Men annorlunda, många gånger färre på en dag, det har varit så hela veckan och jag vet efter alla kampanjer de senaste åren om minska fosterrörelser att de sparkarna kan bli svagare i slutet av graviditeten, men de ska inte bli färre.
Ändå säger magkänslan att allt är bra, det har varit så friskt hela tiden mitt lilla barn, alla mina graviditeter har varit så normala. Fina värden och ungar som kommer i lagom tid av lagom storlek, lägger sig med huvudet ned inför förlossningen och agerar som skolboksexempel i sin tillväxt.
Mycket riktigt ser CTG-kurvan som barnmorskan tar med det där bandet på min mage helt perfekt ut. Fin puls hos frisk liten bebs i en frisk liten mamma.
Det är först när hon ska lägga händerna på min mage som överraskingen kommer för oss båda.
Ungen i min mage har fattat. Ska man få plats i den här verkligheten, den här galna familjen den kommer till, gäller det att positionera sig.
 
En vecka tidigare låg mitt barn som de ska. Med huvudet nedåt, i startläge för att födas om några veckor.
Det händer ju att de lägger sig fel ibland, annars. Med rumpan ned. Det går att föda vaginalt då, ibland, men är svårare, eftersom man då har den största delen av kroppen kvar att krysta ut och risken finns att rumpan kommer ut men huvudet fastnar.

Sedan finns det också barn som lägger sig som min unge, fast det är betydligt ovanligare. Ännu ovanligare är att det plötsligt lägger sig så efter att ha legat fint och rätt.
Min buse i magen har nämligen lagt sig på tvären. Det vill säga, den har huvudet på min högra sida och rumpan på min vänstra och nere i bäckenet, där finns det ingenting.
Sådana barn föder man inte ut över huvud taget. Det går liksom inte att pressa ut dem på bredden.
Att jag känt mindre sparkar är inte heller något märkligt. De flesta sparkarna går in mot ryggen istället för ut mot magen, nuförtiden.
 
 
Så imorgon går jag in i vecka 37, och barnet har på sitt eget vis tagit precis den plats den förtjänar. Lägger den sig inte plötsligt rätt kommer jag att få göra ett så kallat vändningsförsök, där man liksom buffar utanpå magen och vrider och vänder tills ungen förhoppningsvis förstår order. Lyckas inte det finns det ju tack och lov ett annat sätt att få ut barn, så då blir det för skrutten i magen att födas precis som sin mamma - med ett kejsarsnitt.
Och tji fick jag, som trodde jag började ha koll på läget som gått igenom snart tre graviditeter. Rutinerad som få.
Plötsligt är allt nytt igen.
 
Fortsättning följer.
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar

34 veckor

På måndag har jag gått trettiofyra hela veckor. Då stoppar de inte förlossningen om den kommer igång för tidigt. Barnet kan andas med bara sina egna lungor utanför livmodern. Inte för att jag tror att det är ett barn på väg den närmaste tiden. Mina barn kommer 40+6, nästan en vecka efter beräknat förlossningsdatum, det har de gjort båda gångerna.
Det känns inte som att det spelar så stor roll den här gången.
Kanske har jag blivit lite mindre otålig med åldern. Kanske är det sommarljuset och mildheten i luften. Eller kanske är jag bara inte tillräckligt höggravid än för att ha tröttnat.
Här är min mage, en måndagsmorgon på mitt forskningsjobb. Jag dricker inte kaffe för den här graviditeten är jag så koffeinkänslig att varje kopp låter mig betala med en sömnstörd natt, och det förtar något av tjusningen.
Istället dricker jag blåbärs/vaniljte (roiboos, från Friggs). Hela mitt lilla kontor doftar sött av det, nästan orientaliskt.
Jag drack litervis av det där teet i början av graviditeten också. När jag tentapluggade och kräktes om vartannat och gjorde praktiskt prov med en kräkpåse gömd i sjukhusklädesfickan bara för säkerhets skull. Att jag fortfarande älskar att dricka det är väl således ett mirakel, men jag ska erkänna en anledning för er (om ni inte lätt blir äcklade, då skippar ni det): det är ett av få livsmedel som smakade likadant på vägen upp som på vägen ner. Dessutom luktade kräkset inte kräks, utan blåbär. Och vanilj. Och var alldeles rött, som de eldigaste tonerna i en solnedgång.
Kunde inte låta bli att älska en sådan grej.
 
Annat jag gjort under veckan är:
att sitta såhär och tänka, tänka, tänka.
Försöka programmera litegrann. Få hjälp med det. Lagt fram förslag, fått dem ratade eller godkända. Slagits med min egen prestationsångest. Vunnit så mycket att jag åtminstone motat in den i ett litet hörn av hjärnan, där den inte får göra mig handlingsförlamad.
 
Suttit på en lekplats och fått skräpbitar som presenter med motiveringen du är en väldigt vacker mamma du SKA få den här tårtan.
Läst Den tomma stolen av J.K Rowling och blivit imponerad. Det är sällan jag får den där riktiga läsupplevelsen, när annat bleknar. Framförallt nuförtiden, när jag hela tiden ser tekniken bakom orden, studerar hantverket och tappar magin.
Men i det här sögs jag verkligen in. Sedan grät jag ett hav när jag läste ut den, nyttiga tårar, sådana som behövde komma ut. I fosterställning på sängen, förbannad över världens orättvisor, och att en bok väckte sådant engagemang hos mig gjorde mig inte mindre imponerad.
 
 
Hängt med coolaste kidsen i stan. Givetvis.
(Eget val av skor, kan tilläggas, ingen någon förfäras över unga föräldrars fattigdom/slarv/bristande färgseende).
 
 
Gravid Graviditet Vecka 34 tredje barnet
0 kommentarer