Demokratin och döden

Blir för övrigt alltid konfunderad när det rapporteras om dödandet av någon hemsk terrorist eller ond ledare. Som nu med Khaddafi, som kring bin Ladin-grejen, och ganska nyligen det mest absurda, när USA dödade terroristen Anwar al-Awlaki, som vad jag förstått det var en amerikansk medborgare, och som mördades i en amerikansk drönarattack på en annan suverän stats territorium (i Jemen).

Även om man kan se viss problematisering i medierna - tycker mig minnas lite att man pratade om att det var dumt att USA bara var så hetsigt stolta när bin Ladin dog, till exempel - upplever jag förvånansvärt mycket både medialt och folkligt stöd och hyllande av det här mördandet av enskilda individer. Halleluja, nu är ondskan död! Demokratin segrar!

Bara att, jag förstår faktiskt inte... det gör den väl inte alls? Sedan när har symboliskt mördande av enskilda kultsymboler - och enligt ryktena i Khaddafifallet dessutom på ett ganska brutalt och förnedrande vis - varit en seger för demokrati eller det man talar om som "demokratiska värden"? Sedan när är att, som i al-Awlakifallet, utan rättegång mörda ett av landets egna medborgare när han inte ens befinner sig i landet (även om jag inte vet om det skulle kännas mycket tryggare om den egna staten mördade medborgare på eget territorium, egentligen), ett symptom på strävan efter någon form av demokrati över huvud taget?

Jag har under senare år blivit allt mer kritisk mot demokratifixeringen över huvud taget i internationell politik, något jag kanske återkommer till någon dag när jag blir piggare. Många gånger tror jag att man försöker börja i fel ände - man tittar på välfungerande stater och säger "De är demokratier, och de är välfungerande - om vi gör kaosländer till demokratier kommer de också börja funka!", när det kanske snarare är tvärtom; det är väldigt svårt och kanske rentutav kontraproduktivt att införa demokrati i ett land där det mest basala inte funkar. Med andra ord är nog inte jag den mest intensiva demokratihetsaren någonsin, liksom. Jag är ganska skeptisk till hela den där arabiska våren, för jag har inte trott att det skulle komma något fantastiskt demokratiskt utopiskt västerländsk paradis ur det hela, snarare våldsamma maktkamper och religiösa fanatiker som slåss mot varandra, vilket ju lite verkar vara det som händer i Egypten där muslimerna slaktar kopter och kvinnornas rättigheter verkar vara lika sämst som alltid. Så kanske är inte jag rätt person att klaga på bristande demokratiska värderingar och blablabla.

Men jag har svårt att förstå hur de som påstår sig kämpa för sådant firar och njuter och säger att Khaddaffi förtjänade sin egen död.
0 kommentarer

Om veganism (och lite liberalism dessutom)

(det här är ett ruskigt pladdrigt inlägg, sorry)

Medan en gigantisk bröddeg jäser i köket kan det väl inte finnas något bättre än att skriva om mat? En av mina stora besattheter i livet, på alla plan. Att äta, att laga. Att ta bilder på, att tänka på, att prata om. Jag kan mer om näringslära än normala människor lär sig under en livstid. Jag läser böcker om farorna med västerländsk kost som normala tjejer läser tjejtidningar. Jag kan diskutera symptomen på ätstörningar, sjuka ideal och hur man borde komma åt det vilken dag i veckan som helst, vilken tidpunkt som helst. Väck mig mitt i natten och fråga om vi ska prata anorexi, järnbrist och hälsomani och jag kommer tacka ja med glädje.
Just idag, mina vänner, ska vi prata veganism.

Mitt projektarbete i trean på gymnasiet gick ut på att jag skulle bli vegan. Eftersom jag gick naturprogrammet ville jag också göra det väldigt naturvetenskapligt betonat - därför ingick det i projektarbetet att göra omfattande fördjupning i näringslära, men ur ett veganperspektiv. Jag var alltså vegan från november 2009 till någon gång i maj i år, mer än ett halvår. Jag är insatt i näringsläran. Det jag skriver är med andra ord inte bara baserat på löst tyckande.

Jag blev vegan för att jag inte uppskattar hur djurindustrin ser ut idag, eftersom den skapar onödigt lidande för djur (jag har inga moraliska problem med att döda ett djur, men är kritisk mot formerna under vilka det sker idag), och av miljöskäl. Men man kan också säga att jag blev vegan som en konsekvens av att jag var liberal. (Den har ni inte hört förut, va?)
Djurrätt och bekymmer kring djurs lidande har nämligen aldrig varit min hjärtefråga. Jag tycker att det är problematiskt att djur lider, men jag ser det som mer problematiskt att människor lider.
Men ändå uppskattar jag ju inte köttindustrin. Den är ganska sjuk. Som liberal var det då självklart för mig att jag skulle konsumera på ett ansvarsfullt sätt som gick i enlighet med mina värderingar. Veganismen var alltså bara en liten detalj i min helhetssyn på vad jag skulle konsumera, precis som jag på den tiden köpte mycket rättvisemärkt, enbart köpte second-hand-kläder, handlade alla mina böcker i lokala bokhandlar för att jag ville stödja deras existens snarare än de stora kedjornas, och så vidare och så vidare. Det här var på en tid då jag fortfarande trodde på konsumentmakt. Eller, för att vara helt ärlig: det här var en tid då jag hade börjat tvivla på att konsumentmakt verkligen fungerar, idag, och på att liberalism verkligen fungerar, och jag var därför ganska fixerad av att åtminstone själv försöka leva som jag ideologiskt ansåg att andra borde göra. Det var liksom det sista sättet för mig att försöka få min politiska åskådning att gå ihop. Att se om jag själv ens klarade att leva så.
Och sedan... ja, sedan var jag inte riktigt liberal längre. Sedan trodde jag inte riktigt på konsumentmakten. Konsumentpåverkan - javisst. Så fort vi konsumerar påverkar vi vad som skulle produceras. Men jag skulle inte vilja tala om någon reell makt. För att få makt som konsument måste man verkligen ha möjlighet att mobilisera grupper av andra konsumenter, och ganska stora sådana. Först då kan man förändra utbudet av produkter på marknaden.
Jag kan inte se att veganismen idag är en tillräckligt stor rörelse för att göra verklig skillnad. Små skillnader uppnås säkert, men för att vara ärlig - det är jävligt jobbigt att vara vegan. Ska jag vara en del av den rörelsen vill jag se att man kommer någonstans. Det tycker jag inte att man gör.

Tvärtom ser jag stora fördelar med att vara vegetarian i stället för vegan. Vegetarianismen är lättare att ta till sig, kräver mindre kunskaper i näringslära och känns för gemene man dessutom inte alls lika extremt. Att säga till någon att man är vegan är ofta avskräckande och ger liten chans att påverka folk att konsumera som man själv gör. Veganismen är helt enkelt förknippad med sekteristiska galninga och fanatiker. Att vara vegetarian är en helt annan grej, och det är mycket lättare att övertyga någon annan att bli det. Eftersom det är den stora massan av människor som gör skillnaden, är det ett MYCKET effektivare sätt att arbeta på om man nu bryr sig om de här frågorna.

Jag är äter fisk dessutom fisk, eller ja, främst lax. Detta då mina studier i näringslära ur ett veganperspektiv visat mig att det inte är säker att man får i sig de omega-3-fettsyror som finns i fet fisk genom någon annan mat. Det funkar nämligen såhär: i fet fisk, typ lax, finns omega 3-fettsyrorna EPA och DHA. De är viktiga för många olika saker i kroppen, bland annat kommunikationen mellan kroppens celler och för hjärnan.
De finns inte i någon annan mat. Däremot finns förstadiet till dem, alfa-linolensyra, i växter. Rapsolja är det bästa vegetabiliska livsmedlet för att få sig alfa-linolensyra. Det är dock inte säkert att kroppen kan producera både EPA och DHA i tillräckliga mängder från alfa-linolensyra. De studier som finns är otillräckliga.
Jag väljer därför att äta fet fisk, och jag skulle rekommendera de flesta att göra detsamma.

Nu är jag alltså fiskätare, men det senaste jag läst har fått mig att börja fundera på att äta kött. Det verkar nämligen så ruskigt lätt att få i sig för lite järn som vegetarian. Dels är ju den vegetariska kosten järnfattig, dels tar man upp vegetabiliskt järn sämre. Nu när jag inte tränar så ligger jag nog precis på gränsen, men när jag sedan börjar med det igen kommer ju järnbehovet att stiga. Man kan förvisso ta tillskott, men jag tycker inte om tanken på att äta en kost där jag inte kan få i mig alla de viktiga beståndsdelarna utan tillskott.
Vore intressant att höra någon vegetarian/vegans tankar om detta?

Nu ska brödet bakas ut.


4 kommentarer

Ett litet slag för normer

Ruskigt trött nu efter att ha hängt med pojkvännen på ett intressant men stundals rätt segt möte hela kvällen. Men jag ville ändå gärna skriva något jag har funderat kring under dagen. (Nja, funderat kring att skriva om - själva ämnet har intresserat mig de senaste tio åren, typ.)

Jag tror att en förödande utveckling för den politiska debatten, och diskussionen kring hur vi faktiskt ska få ett samhälle som gör det bättre för folk, är att det har blivit stigmatiserat att värdera. Att faktiskt ha starka kärnvärderingar, och våga stå för dem. I vår intensiva längtan efter tolerans har vi någonstans kommit så långt i det toleranta att man inte längre får tycka att något beteende, någon företeelse är bättre eller åtminstone mer önskvärd än någon annan. Värderar man något högre än någonting annat kan man ju riskera att kränka, förtrycka eller förminska någon grupp som uppskattar just det man inte värderade så högt.

Ett annat sätt att se på saken är förstås att man har skaffat sig en kärnvärdering, men också bara en enda: det viktigaste är att alla får välja själv. Men så länge någon har valt något själv har vi ingen rätt att moralisera över beteendet. Så länge en person har valt det själv måste det vara rätt för den personen, och jag har ingen rätt att uttrycka att jag tror att något annat skulle vara lämpligare eller mer önskvärt.

Detta kan låta ganska fint i teorin, ändå. Folk ska få välja själva, så blir det nog bra. Och även om jag inte längre är liberal tycker jag absolut att det är viktigt att ge människor frihet att bestämma över sina egna liv. Men jag tror inte på det som det enda värdet, och jag tror att det är viktigt at våga driva andra saker också. Jag har varit involverad i alltför många givande diskussioner som enbart avslutas med klichén "tja, allting är relativt". Jovisst, någonstans kan allting ses som relativt, men för att över huvud taget klara av att leva blir vi tvungna att göra vissa grundantaganden om vad vi tror är bra och vad vi tror är dåligt. Jag personligen tror till exempel att det är dåligt att skära sig i armarna, att röka cigaretter och att sova för lite. Jag tror att det är bra att umgås med folk man tycker om, njua av de vackra detaljerna i vardagen och att promenera.
På samma sätt tycker jag att man på samhällsnivå, i opinonsbildningen, absolut ska kunna uttala sig om vad man tror är bra och vad man tror är dåligt för människor. Att man ska våga stå upp för någon form av värderingar, någon substans, i mycket högre grad än vad man gör idag.

Som allt det här pratet om att man ska krossa alla normer, till exempel, som man hör lite hipp som happ både från höger och vänster. Har ni också hört det? Vaddå "krossa alla normer"?
Normer är fantastiska. Utan normer skulle mänskliga samhällen inte fungera. Vi har normer för hur vi talar till varandra, hur man beter sig i det offentliga livet. Vi har normer för hur vi bygger hus, tolkar statistik, använder ord. Vi har en norm som säger att man inte spottar folk i ansiktet, den tycker jag är rätt bra. Och så har vi visst en annan norm som säger att man inte ska döda varandra, den gillar jag rätt skarpt.
Sedan finns det förstås folk som bryter mot normerna. Det finns det alltid. Som jag uppfattat definitionen av en norm, är det helt enkelt 1. Vad de flesta gör och 2. Vad de flesta förväntas göra.

De som talar om att "krossa alla normer" brukar förstås inte bokstavligen mena alla, eftersom de flesta normer är så självklara att vi inte ens reflekterar över dem. Man riktar oftast in sig på någon specifik norm som är ond, till exempel heteronormen eller olika typer av könsnormer. Men jag saknar ofta någon egentlig argumentation för varför de här normerna är så problematiska. Oftast verkar argumentet vara att de är vidriga per definition, för att de är normer, för att de innebär att man förväntar sig att vissa människor ska vara på ett visst sätt. Men jag har svårt att köpa det argumentet. Vi kommer alltid att förvänta oss att människor ska vara på ett visst sätt. Det går inte att ta bort en norm, det går bara att ersätta den med något annat. Många gånger saknar jag de där alternativen, att man visar på att man faktiskt funnit något nytt och bättre.
Framförallt heteronormsdebatten, som jag tycker tagit absurda proportioner. Vaddå heteronormen? Varför är den ond?
Det vanligaste är att människor är heterosexuella. Det vanligaste är att man försöker leva i monogama förhållanden mellan två personer, och att man vid något tillfälle försöker skaffa barn. Eftersom detta är det vanligaste, är det också i någon mån vad folk förväntar sig eftersom det är "så det brukar bli". Med det här säger jag inte att det är fel att vara homosexuell (är själv bisexuell, om det nu på något sätt ger ökad trovärdighet), jag säger inte att de som avviker från den här normen ska brännas på bål och stigmatiseras. Jag säger bara att jag inte förstår varför den här normen ska elimineras. Vad ska den ersättas med? Vad är det som är så mycket bättre? Vad är det som gör att den här normen inte är funktionell?

Normer är praktiska, funktionella och ett sätt för människor att strukturera upp verkligheten. Vi behöver dem. Diskussionen borde inte handla om ifall de ska finnas, utan hur de ska se ut.


3 kommentarer