ta det inte som en utmaning

 

”Du får inte ta det här som en utmaning nu”, säger hon. ”Men jag tror inte att du kan sluta skriva.”
Hon tar en klunk av sin öl. Doppar en sötpotatispommesfrites i tryffelmajonäsen.
Jag tänker att hennes hår är så fint. Varje gång vi träffas blir det så, först. Att jag tänker på henne som om vi fortfarande var typ tio år.

 

Kanske har ingen (utom mamma och pappa) kunnat mig så utan och innan under så lång tid som hon.
Och ingen (utom mamma och pappa) följt mitt skrivande under så lång tid som hon.
Och ingen (utom ovanstående) skrattat så hjärtligt igenkännande åt det min fröken på dagis sa om mig på ett utvecklingssamtal en gång: Sätter man Ulrika i bäcken så flyter hon motströms.

 

Hettan drar in genom dörren till restaurangen. Ljummen luft som doftar förväntan. Jag är i Uppsala bara en kväll och en dag. På en kurs. Stan är fylld av minnen. Det blir så med en plats där man tillbringat ändlösa tonårstimmar men aldrig levt som en vuxen människa. 
Jag har sällan åkt hem, fick så många barn så tidigt i livet. Det blev enklare att få besök än att åka hem.

 

Jag vill inte hålla på med nåt som inte blir nåt.”
Såklart att du inte vill”, säger hon.
Hon biter av en pommes frite och jag tänker: varför har jag aldrig sett sådär världsvan ut när jag äter.
Jag skulle ju ändå klottra ned grejer i mariginalen. Skriva bloggen. Jag skulle inte sluta helt.”
Klart du inte skulle.”
Jag vill bara få göra nåt slags offentligt uttalande, ja inte för att nån över huvud taget bryr sig, men du vet. Att jag inte skriver skönlitterärt längre. Att jag inte har några ambitioner att göra det mer. Så ingen tror att jag försöker. Med nåt som inte blir nåt”
Och hon ser upp på mig. Ser igenom mig. Och ler.
Det är klart att du vill.”

 

Det är ett negativt besked från ett förlag. Det är tröttheten efter läggningar när barnen aldrig somnar. Det är doften av syrener i fuktig hetta, smaken av pistageglass, iskallt hav kring avklädd hud, det är tanken att all denna världens ljuvlighet borde vara tillräcklig.
A
tt nu borde jag nöja mig.
Att kanske missar jag all denna ljuvlighet om jag inte nöjer mig.

 

Jag trodde hon skulle säga att det här är ett klokt beslut.
Och istället sitter hon här och säger att säkert är det genomtänkt, men det spelar ingen roll.
Jag kommer ändå inte klara att låta bli.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet börjar jag skriva på det där blogginlägget.
Det som skulle handla om att inte skriva fiktiva berättelser mer. Det där inlägget som inte skulle spela roll för någon annan, men som skulle innebära ett avgörande ögonblick för mig.
Men jag hittar inte orden.

 

Jag går fram till panoramafönstret. Drar undan gardinerna. Utsikt över centralstationen. Långt där nere ser jag människorna stiga av och på tågen, jag ser dem kyssas och gråta och skynda och strosa och över allting faller solnedgångens sista värmande gyllene sken.
Och jag blir stående och betraktar dem. Människorna. Deras rörelser. Deras liv.
Medan mina tankar, obönhörligt, börjar väva samman berättelser.

 

 

 

 

Mer om att skriva:

Mina bästa inlägg om skrivande

Skrivande
5 kommentarer

Mina bästa inlägg om skrivande

 
 
Jag tycker det är svårt att skriva om skrivandet.
Det blir lätt en text som tar sig själv på för stort allvar.
Jag försöker hitta ett sätt att göra det på som får fram vad jag faktiskt ville säga. Jag är väl inte riktigt där än.
Men det här är mina bästa texter om skrivande just nu.
 
 
MINA BÄSTA INLÄGG OM SKRIVANDE
 
 
- Smältning. Samma scen igen, den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
 
- Ambitioner. Nära skjuter ingen hare, kanske måste haren inte dö.
 
- Passageraren. Du har andats mig i nacken ett tag nu, du har sagt att det är dags att ge sig av.
 
- Sjutton år sjutton år i staden. tidens ändlösa seghet, som kola när käkarna mal, att tro på sin egen berättelse.
 
- Köpa tid. Det är min tid, jag har betalat för den.
 
- Början. Ännu en gång tänker jag: men bara en gång till.
 
- Uncut. Alla de första utkasten som blev. De var inte förgäves.
 
 
 
 
0 kommentarer

Hänt

 

 
Hej.

Detta har hänt:
vi firade fem år som gifta, lämnade barnen med svärföräldrarna, åkte på roadtrip genom Finland. Pratade om livet, åt getostpizza i bilen, betraktade Österbottens platta vidder.

 

 

Jag jobbade. Med olika saker.
Träffade en massa patienter. Lärde mig en massa psykofarmaka. Hade fina samtal. Hade svåra samtal. Kände att jag gjorde en insats. Kände att jag inte nådde fram. Drack många koppar kaffe. Åt många Dumlekolor. Såg ut på Svibyviken från fönstret på mitt kontor, såg isen smälta, såg solljuset glittra i vattnet. 
Skrev krönikor. Om kvällarna. Om helgerna.
Bland annat en krönika för Läkartidningen om möten i läkaryrket.

 

 

Jag köpte en kamera. Jag tänkte: vad märkligt att köpa någonting till mig själv bara för att jag vill ha det.
Inte för att jag behöver det inom ett område där jag är professionell.
För det är ju mest det jag lägger pengar på annars (förutom barnen förstås) – sådant jag behöver för mitt skrivande, sådant jag behöver för mitt läkarjobb.

Jag bär runt på den med stolthet, den lilla tyngden över axeln som en ständig påminnelse. Du ska ha den där Ulrika, tänker jag, som man gör med en present till någon man älskar, bara för att du gjort dig förtjänt av något kul.

 

Jag skrev en massa text på något som ännu inte är klart.
Sedan skickade jag det till någon som jobbar med böcker, som läst annat jag skrivit och gillat det och sa:
vill du läsa det här och säga vad du tror?
Så just nu ligger mina ord mest i någon annans händer.

 

Och jag gjorde allt det här som är små bitar av ett liv:
lagade den här spenatpastan, blundade och stönade för att den är så sjukt god, satt i lekparken och kände ljumma vindar mot mitt ansikte, promenerade till havet och drog in lukt av salt och sand och tång.

Jag låg vaken om natten och oroade mig, jag sov tunga och drömlösa timmar, jag kysste någon jag älskar.
Lyssnade på My House med Florida tills de enda tankar jag tänkte var citat från den menlösa låttexten, läste Bockarna Bruse tjugo gånger på raken, sa åt en kull av oregerliga ungar med min mörkaste röst att nu räcker det, bad de oregerliga ungarna om ursäkt, hörde min fyraåring säga men mamma, man FÅR vara arg, man får ha alla känslor.

Så jag hade alla känslor. Jag grät och jag log och jag drömde och jag längtade och jag var så nöjd och jag var så frustrerad,
jag sjöng Halo och wailade som en tok och trodde att jag var Beyoncé medan jag tömde diskmaskinen och jag duschade efter träningen tills allt som fanns kvar i min kropp var hetta och sedan kysste jag någon jag älskar en gång till.

Och mitt i allt detta blev det plötsligt - och äntligen! - vår.

 

 
 
 
(PS. Så nu är jag väl tillbaka här igen, skriver på den här platsen, igen. Om ni gillar det: tryck på det lilla hjärtat, följ mig på Facebook och på bloglovin, dela det här inlägget om ni tyckte det var fint, tipsa en kompis. Såna små saker som man kanske inte tänker på men som gör stor skillnad för den som skriver. Kyssar&kärlek på er alla).
Arbeta som läkare Finland Getostpizza Jobba som krönikör Jobba som läkare Krönika Krönikör Läkare Läkartidningen Roadtrip Åland Österbotten
9 kommentarer