Eldflugan

 
 
 
Titta, är det eldflugor?
Det har jag aldrig sett förut, aldrig i verkligheten.
Kom! Vi smyger närmre.
 
Det är för några år sedan, på en ö i södra Tyskland. Jag är tjugoett år gammal. Hemma har jag två små barn. Sommarnatten här är ovan, som den alltid är söderut för en en svensk. Becksvart men varm. Jag är här på en konferens. 
Om kvällarna försöker jag skriva klart det andra utkastet på en bok. Ett förlag hörde av sig om det första, de ville se vad det kunde bli om jag arbetade om det. Jag har försökt hela sommaren. 
Det känns som om jag går i cirklar. I mitt skrivande. På den här ön. Man kan gå runt den på en kvart.
 
Ibland sitter jag i fönstret till mitt rum, i skymningen, har det på glänt, drar in doften av gräs, låter solnedgångens sista strålar värma fötterna, och undrar vad jag ska göra av mitt liv.
Senare ska jag förstå att det är en del av att vara sådär ung. Att förvirringen och den där jakten efter riktning kan komma oavsett vad man åstadkommit. Att även om man travat framåt i stadig hastig riktning får man känna sig vilsen.
Men det vet jag inte i det tyska sommarnattsmörkret. Jag skäms över att inte vara stolt över allt jag har.
 
 
Sedan, en annan kväll, ser vi eldflugan.
På kvällspromenad, jag och några andra av konferensdeltgarna, vi traskar den där kvarten runt ön, och plötsligt är det där.
Ljuset som strömmar genom ett hål i ryggstödet på en bänk. Gäckande. Glimrande. 
Något filmiskt i den heta sommarnatten, det kittlar till i maggropen, en känsla av äventyr.

Vi hyssjar till varandra och smyger oss närmre. Ljudlösa steg i sammetsmjukt gräs. Ingen av oss har någonsin sett eldflugor i verkligheten. Det flyttar sig inte, ljuset, bara millimeterrörelser, det är enkelt att följa.

Vi är mindre än en halvmeter från bänkens ryggstöd innan vi förstår att här finns ingen eldfluga.
Bara en turist som ligger på bänken och surfar på sin smartphone. Ljuset från telefonen dansar genom natten och vi kväver våra fnitter för att han inte ska märka hur fem personer tassat till bänken där han ligger.

Men sedan, när vi smugit iväg igen, skrattar vi. Den sortens förlösande skratt som kommer efter en anspänning. Det som tinar upp sådant i kroppen som varit oroligt och fruset.
Den sortens skratt som gör sommarnatten enkel.

Och jag tänker att rätt som det är, mitt i mörkret, hittar man till ljuset.
Det kanske inte är i den form man trodde att det skulle vara, men visst finns det där.
Strålar med det klaraste av sken.
 
 
 
 
Allt som svider Bokmanus Ensamhet Förlagskontakt Ljus Skrivande Skrivkramp Tyskland Ö
0 kommentarer

2017


En gång när jag var femton lade jag ut en sådan där lista med frågor på min dåvarande blogg.
Någon kommenterade shit vilka coola svar du verkar så laidback och cool.
 
Därefter har utlandsflyttar och barnafödslar och läkarlivsupplevelser avlöst varandra men kanske trumfar ingenting den känslan.
Att vara femton år och som femtonåringar gör kasta sig ut i livet på darrande ben med hjärtat paniskt klappande i bröstet och så säger någon-vem-som-helst-en-främling på internet att man är cool. 
 
Det var jag inte - det är jag inte - men en blogglista om det här året kör vi ändå.
 
 
https://cdn3.cdnme.se/371417/9-3/5_59aac36b2a6b22abee7c2432.jpg

 

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Skolades in på akuten och gjorde tusen saker för första gången i livet där.
Åt på finare restauranger än jag någonsin gjort förut, var ute sent om natten bland folk på ett sätt jag aldrig brukade.
(Och tänkte: undrar om alla andra här känner att det är på riktigt för det känns som om vi alla bara låtsas att vi vet vad vi gör).

Genomdrev du någon stor förändring? 
Började träffa mer folk. Började jobba mer jourer. Började skriva den här bloggen på ett annat sätt.

Blev några av dina vänner föräldrar i år? 
Baby boomen har startat. 
Och jag trodde att jag skulle känna att nu är jag i synk, efter att ha hamnat i otakt när jag fick mitt första barn som nittonåring.
Att nu lever jag och mina bekantskapskretsar samma sorts liv.
Men så blir det ju inte. Det där livet - det sköra första-barnet-livet - känns avlägset för mig nu.
Som en dröm jag drömde för många nätter sedan.

 

 

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 
7 april när det var terrordåd i Stockholm och jag hade  en stressig kväll på akuten.
Och jag stod framför tevebilderna i kafferummet och tänkte: hur kan världen pågå därute när jag är upptagen med min egen värld här på sjukhuset.

Dog någon som stod dig nära? 
Inga vänner men död är en del av mitt arbete, av min vardag.
Och på så sätt var det ett år av väldigt mycket död.

Vilka platser besökte du? 
Umeå och Uppsala på kurser men mest var jag här (på Åland).
Skulle åkt till Helsingfors men saker kom emellan.

Bästa köpet?
Två varmkorvar från en bensinmack. En gråmulen höstdag när vi skulle promenera hem från stan och båda blev akuthungriga och sura.
Sedan stod vi där och frös om fingrarna och smaskade och älskade varandra.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
När jag kände mig bra på jobbet. (Och i nästa sekund kände man sig uslast i världen, jag skrev om det här.)
Och när folk delade, mailade, tackade mig för sånt jag skrivit.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? 
Lugn i sinnet. 

 

 

Vad önskar du att du gjort mer?  
Skrattat. 

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Undrat över vad andra människor ska tycka.

Favoritserier från året som gått?
Alltså vi har en show som går här hemma, kanske kan man döpa den till "Tre vandaler".
Det är tre vilda syskon som far genom ett hus som yrväder och slåss, kramas, skrattar, sjunger och låtsas vara hundar om vartannat.
Den brukar jag kolla på ibland.

 

 

Bästa boken du läst i år?
Jag kräver för mycket. Ingen bok har gjort mig tillräckligt hänförd för att platsa som årets bästa.
Men jag läste mycket som var läsvärt, om än inga tiopoängare.
Bland annat Det är natten av Karolina Ramqvist, Swing time av Zadie Smith, Tre sekunder av Roslund&Hellström, Jag vet allt det här av Annika Paldanius. 

Största musikaliska upptäckten? 
Nu i sluttampen av 2017 lyssnar jag konstant på Rakt in i kaklet med Samir&Viktor.
Vet inte om man kan kalla det en upptäckt. Det är väl en variant av det jag skrev om här, detta JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN FÖR DEN HANDLAR OM MITT LIV.
För rakt in i kaklet kör jag ju, alltid, ibland för hårt. 

Största framgång på det privata planet? 
Att jag klarade av ytterligare ett år som mamma till mina tre vandaler.

Största misstaget?
Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.

 

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
2016 kämpade jag att hålla näsan över vattenytan. I år fick jag till och med flyta ibland.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Lunch i personalmatsalen.

Något du önskade dig och fick?
Ett färdigskrivet råmanus till en bok. 

Något du önskade dig och inte fick? 
En färdigredigerad bok som jag hade kunnat skicka till bokförlag.

 

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Vaknade av upprörda röster för att barnen hoppade sönder ett eluttag. Drack kaffet svart, satt melankolisk i mitt kök och betraktade fåglarna utanför fönstret, undrade vad det skulle bli av mig.
Men veckan efter gick jag ut och åt med folk och firade.
Alltså med andra människor! Tror inte jag har firat en födelsedag tillsammans med vänner på typ tio år. Helt ärligt. På så sätt blev det en symbol för något nytt i livet, att orka med sådant jag kanske alltför länge försakat. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer träning, mer självtillit, mer skrivande.
Ett bokkontrakt (som alla år, alltid).

Vad fick dig att må bra?
Promenader och att sova på dagen med barnen.

Vem saknade du? 
De jag hade i Umeå. 

 

 

De bästa nya människorna du träffade? 
Roliga kollegor. 

Mest stolt över? 
Allt jag vågade göra fast jag egentligen inte vågade.

Högsta önskan just nu?
Att kunna nöja mig.  

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Julpynta ordentligt.
Och lära mig hur man ska skåla egentligen i ett sällskap egentligen. Vem ska man titta på???

 

TACK till alla er som läser, följer, kommenterar, delar, trycker hjärtat och bara hänger med. Det är så himla roligt.
Nu kör vi rakt in i kaklet ända in i 2018!
kyssar&kärlek så ses vi i januari.

AT-läkare Akuten Annika Paldanius Arbeta som läkare Fylla tjugofem Fyraåring Jourer Karolina Ramqvist Rakt in i kaklet Sammanfattning 2017 Sexåring Tjugofem år Tjugofemårskris Tre barn tätt Trebarnsmamma Tvååring Zadie Smith Åland Årssammanfattning
3 kommentarer

Stjärnpojken

 
Dina systrar, din pappa och jag. I bilen, om morgonen, på väg till dagis.
Någon bråkar om vilken radiokanal vi lyssnar på, någon berättar om en dröm från natten, någon syster kittlar en annan.
 
Och du, tyst. Med blicken ut genom fönstret.
Och så plötsligt - din klara röst, din liksom ensamma röst, den som kan tala så högtidligt.
Apropå ingenting särskilt alls. Som om våra samtalsämnen inte riktigt bekommer dig:
Jag ser månen. Den åker med oss.
 
Jag vet inte vad jag ska svara dig.
 
 
 
 
Senare, en eftermiddag, du sitter i mitt knä.
Dina fingrar, i mitt hår.
Vänder upp mörka stora ögon mot mig och berättar att din farfar är månen, farmor är solen.
Storasyster är regnet och lillasyster är vinden.
Och sedan, sedan tar du min hand som om det är viktigt, men du ser inte längre på mig, du håller sällan min blick så länge. Du möter inte alltid blickar.
Och säger:
Men vilket väder är vi, mamma?
Vilket väder är du och jag?
 
Sedan, som en viskning. Till ingen särskild alls.
Som om det bara var en av alla historier som cirkulerar genom universum utan en specifik mottagare.
Kanske är vi bara stjärnor. 
 
 
 
Och älsklingen, du är väl som en stjärna.
Ibland lyser du så starkt och så klart att det känns som du är alldeles intill.
Och ändå är du så långt ifrån mig.
 
Det finns väl fakta om stjärnor som är svåra att förstå, som kräver fysikers komplicerade formler för att beräknas och kunna berättas.
Om hur fort ljus kan färdas. Hur planeter föds och dör och explosioner och implosioner bildar existenser.
 
På samma sätt finns det väl sanningar om dig som jag inte har räknat ut än.
Du är ett alldeles eget exemplar, det är vi väl alla, men kanske från ett ovanligt avlägset solsystem.
 
Alla gånger jag inte förstår dig, fast det så uppenbart är något du verkligen ville berätta.
De är för att jag inte hunnit till den delen av himlavalvet ännu.
 
Men stjärnan.
Idag fyller du fyra år.
 
Det är ju faktiskt ingen ålder.
Ännu har vi all tid i universum.
 
Liknande inlägg:
Tre år
Blomma ut
Dagen D.
Fyraåring Födelsedag
0 kommentarer