Kontrast

 
 
Jag ville skriva en text om döden och detaljerna.
Om läkaryrkets mörker. Att få veta verklighetens tyngsta hemligheter, och sedan bära dem i tysthet.
 
Jag ville skriva en text om döden, jag ville skriva en text om detaljerna som är fyllda av liv.
Jag ville skriva om hur glad jag har lärt mig att bli också av de mest banala saker.
Hur glad jag kan bli av en kvarglömd morot i min lunchlåda en övertidseftermiddag när hungern molar.
Hur jag älskar när That don't impress me much med Shania Twain kommer på radion i hörlurarna medan jag vandrar genom kulverterna.
Hur högt jag kan få skratta åt mig själv när jag försöker äta en morot och dansa till Shania Twain och gå samtidigt och råkar frusta ut morotssmulor på golvet i mitt engagerande mimande.
Jag ville skriva att om döden andas en i nacken, dominerar ens arbetsdagar, bygger bilder på ens näthinna.
Då är man nog alltid värd ett morotsgnag och lite
oh-oh you think you are special,
oh-oh you think you're something else.
 
Och jag ville skriva en text om livets humor men också om dess intensitet. Jag ville skriva om tvååringars pussmunnar och sexåringars kärlekshemligheter. Jag ville skriva om kolaglass på balkongen i skymningen och tryggheten i ett äktenskap när man känner varandra så väl att man på ett sätt är samma varelse.
Jag ville skriva om att vardagen kan vara så mörk och att den kan vara så ljus. Att den kan vara båda två samtidigt och att det är okej, att man kan leva så.
 
Sedan, kvällen innan jag skulle börja skriva.
Då kom det igen, Facebookuppdateringarna om att vara i säkerhet. Bilder från en stad jag kände så väl. Från ett Åbo, nu, där jag gjorde utbyte en sommar, där jag promenerade förbi Salutorget om kvällarna, där jag har förankrat så många minnen av att vara ung och längtansfylld, kanske de mest ungdomsfyllda minnen jag har, jag som blev gammal i huvudet snabbt.
Jag har lärt mig att inte drabbas lika hårt av det som ligger långt ifrån. Men jag har inte lärt mig att stänga av sådant som ligger nära intill.
 
Och när jag satte mig att försöka skriva tappade jag sugen, tappade jag orden.
Glömde jag alldeles bort vad jag över huvud taget försökte säga.
0 kommentarer

Ålandseffekten

 
Kanske kunde man kalla det Ålandseffekten. Kanske är det hur blir på alla platser med mindre befolkning, där man är tillräckligt få för att kunna upptäcka varandra. Jag vet inte. Jag har bott mitt liv i städer med en annan dynamik. Den sorten där somrarna är ödsliga när studenterna flyr, inte massiva av turisterna som väller in. Där folk flyttar in och folk flyttar bort, ett ständigt myller i jämförelse.
 
Men effekten.
En ålänning förklarade den för mig först. Hon sa ungefär såhär: Det är enkelt att nå ut med grejer här. Om det är vad man vill.
Ger du ut en bok säljer du de första tusen exemplaren i ett nafs till ålänningar.
Håll en releasefest här och ålänningarna vallfärdar.
Kanske visste hon inte att en genomsnittlig skönlitterär debutant säljer typ femhundra ex av sin bok.
Eller kanske är det jag som underskattar Ålandseffektens styrka.
 
Men effekten, mer på allvar, jag märker ju av den, den är såhär:
det är så mycket lättare att få spridning när bruset inte är lika stort.
Och:
det finns en lojalitet och generositet hos den lilla platsen. Folk lyfter sådant de tycker om. De sprider det vidare.
 
Det syns tydligt, jag kan mäta det i siffror. I besöksstatistik och likes och ökad räckvidd och alla de där måtten man kan följa när man skriver på en sådan här plats. För att se vilka inlägg som går bra. För att se en utveckling över tid.
 
Men det mesta kan jag ju inte mäta, bara känna.
Hur glad jag blir för alla ni människor som läser nuförtiden.
Ålänningar eller ej. Från studentstaden eller litenplatsen.
Vad roligt att ni är här och kikar.
Ni är alla så välkomna hit.
 
 
1 kommentar

Två

 
 
Kanske är du vår envisaste unge. Och ändå har dina syskon aldrig varit några veka viljor.
Du beordrar med blandning av vänliga skratt och mörka allvarsrösten med en attityd som om det vore en självklarhet att vi skulle lyda dig. Det är all pondus en tvååring har, förstås, och så lite extra till, den där kryddan som är du.
Du försöker lyfta andra barn för att flytta på dem när de stör din tillvaro, oftast är det din storebror. När du inte klarar det ser du uppfordrande på  mig och säger tungt!, drar i min hand och visar hur jag ska flytta honom istället.
 
Du föddes in i en familj där det redan fanns en tre-och-ett-halvtåring och en ett-och-ett-halvtåring och kanske är det just som du man blir då.
När man å ena sidan måste lära sig att höja sin röst för att höras.
Och å andra sidan alltid är minst, en bebis att gullas med, en unge att pysslas om.
Det är lätt att komma undan med saker när man är minst. Tro mig baby, jag vet.
 
 
Du anlände med dunder och brak och rubbade vår värld men själv var du lika orubbad som du skulle bli orubblig.
Stadigt stabil. Du är en robust sort.
Det var svårare att bli fem i familjen än vad vi trodde att det skulle bli. Det har varit så av tusen anledningar och ingenting av det har handlat om dig.
Och vad jag har kämpat för att se till att det aldrig ska behöva handla om dig.
Att när jag har varit sliten, när livet har varit för mycket, när någonting har behövt försakas, har jag aldrig låtit det vara du.
 
Du är den av mina bebisar som levt tätast inpå mig.Amningsstunder i bärsjalen medan jag skrev mitt examensarbete. Amningsstunder medan jag pluggade till min sista tenta. Amningsstunder i morgonmörkret innan jag gick till mina dagar på mitt livs första jobb som läkare.
 
 
Och ibland fanns det saker jag försakade.
Det där examensarbetet som inte blev så bra och den där krönikan som jag hafsade ihop på deadline och alla de där timmarna jag inte jourade och blev en skickligare läkare med blixtens fart.
 
Men nu, när livet börjar lätta lite.
När jag får tid att stanna upp och andas en stund.
Med dina händer i mitt hår, dina blå ögon med blicken stint fäst i min.
 
Då vet jag ju att det var värt det. All vånda och självbesvikelse.
Det var alltid värt det, bebis min.
För jag försakade aldrig dig.
 
Grattis på tvåårsdagen, bebis.
 
 
*
Liknande inlägg:
Tiden T
Dagen D
Nummer N
Tre år
Spidermans illdåd
 
 
1 kommentar