Ett hörn i världen

 

Jag brukade tänka att jag inte borde fundera så mycket kring vad alla andra tänker om mig. Med största sannolikhet, intalade jag mig, tycker de ju inte särskilt mycket över huvud taget.
Folk är bra på att vara upptagna med sina egna liv.
Nu tänker jag att jag inte borde fundera så mycket kring vad alla andra tänker, för att det inte är någonting jag behöver veta.
När jag försöker göra saker som är meningsfulla i mitt liv. Som fyller min tid med värde och tar mig till platser jag vill. Inte behöver det väl då spela någon roll vad alla andra ska tänka om det.
Man undrar hur det kunde ta mig ett kvarts sekel att inse detta uppenbara.

 

Jag har ju gjort saker i fel ordning, på fel sätt, hela tiden. Kanske upprörde det någon. Kanske brydde sig ingen alls. Men jag minns att jag brukade skämmas över alltihop. Alla saker jag inte bara kunde göra som folk. Från att jag blev mamma när jag var nitton till att jag föredrar höstsemester framför juliledigt till att jag inte började använda skohorn förrän jag var tjugotre år gammal. (Och nu älskar jag skohorn. Det kan vara en av jordklotets mest geniala uppfinningar. Men det är en annan historia).
Man borde väl vara lite mer som folk, suckade jag åt mig själv, och fortsatte att göra tvärtom.
För att den sortens folk var jag visst aldrig.

 

Och nu.
Nu har jag mitt hörn i världen.
Ett Ulrikiskt underfundigt hörn. På balkongen när jag försöker skriva romaner medan barnen leker i trädgården och julikvällen är ljummen. På en undersökningsbrits på läkarexpeditionen på jobbet när jag ligger ned och mediterar en kvart på lunchen för att orka med efter en sömnbristande natt. Med radion skrålande i köket medan jag lagar fredagsmiddag och sippar på ett glas havtornsjuice som om det vore ett glas vin.
För att det är så man gör, i ett hörn av världen som är mitt.
Det har aldrig varit så trivsamt här som nu.    

0 kommentarer

Tjinuski

 
 
Att befinna sig i en helt svenskspråkig miljö i ett land med två officiella språk där ens eget är modersmål för en minoritet av befolkningen. (För att inte tala om hur den svenskspråkiga minoriteten har sina egna subgrupper. En finlandssvensk är inte en ålänning och en ålänning är inte en finlandssvensk och dessutom är nylänningar och österbottningar väsentligen skilda åt och det där är helt enkelt överkurs). 
 
Det är att vara läkare och ringa till universitetssjukhuset i Åbo för att rådfråga en kollega. Kan jag få tala med kardiologkonsulten?, ber man. Eeh ögonblick säger växeltelefonisten och kopplar en till en upptagetton som aldrig tar slut. 
Så man ringer tillbaka efter en kvart och ber att få tala med kardiologikonsultti (när finskatvivel uppstår, sätt bara ett i på slutet!) och ögonblickligen kommer man rätt.
 
Det är att vara invandrad från Sverige och alla pratar ens språk men ibland förstår man inte vad de säger. 
Kinuski när de menar kola. Ett finskt låneord som hos vissa försvenskas så att k:et inte längre uttalas som ett k utan som ett tje-ljud (och därför ibland stavas tjinuski istället). Och så låter vaniljglass och kinuskisås som vaniljglass och schnuskig sås och plötslig tog aftonen en helt annan vändning.
 
Och i sommarkvällen springer alla ungarna nakkupelle istället för nakenfis och idyllen kantas av något undflyende, mystiskt, ugriskt som inte riktigt är närvarande och samtidigt pågår i bakgrunden hela tiden. 
 
Det är att träffa patienterna som fått specialiserad vård i Åbo och som inte har en aning vad som har hänt dem för de hade inget gemensamt språk att kommunicera med vårdpersonalen på. 
Det är matvarukedjornas oväntade översättningar av finska originalfraser. Nog begriper man vad de menar men inte känns det som om en svensk copywriter  skrivit det. 
PRISET SJÖNK! på en lapp på hyllan vid varor som nu är särskilt billiga. Som om det vore en överraskning, ett förvånat utrop. 
STÄNDIGT FÖRMÅNLIGT som slogan för en matvarukedjas förtjänster. DEN SMAKLIGASTE SOMMAREN, förkunnade en annan kedja på sin affisch.
 
Det här är en plats där man tillhör ett land där man inte riktigt bor.
En studie i identitet och en egen entitet.
Jag är fascinerad och fortfarande hopplöst okunnig.
Men jag får väl göra som jag brukar.
 
Jag lyssnar och jag lär.  
 
UPPDATERING:
lyssnade och lärde lite mer av en vän som är språklig bevandrad (och, för den delen, finlandssvensk).
Kinuski kommer tydligen ursprungligen från ryskans тянучки (och den som kan läsa kyrilliska ser snabbt att "tjinuski"-uttalet ligger närmre originalet än finskans k). För övrigt finns tydligen en hel del andra ryska låneord i finlandssvenskan. Min vän exejmplifierade: butka (fängelse), lafka (butik), karonka (doktorsmiddag, på Åland bänkskuddardag, penkkis), prenika (medalj).
Och själv sitter jag som okunnig rikssvensk och har ändå inte fattat någonting.
Det är tufft att vara ny.
1 kommentar

Tidstjuvar

Fuktigt gräs, doften av sommarregn, solnedgångar över min balkong. Kaffe i gryningsljuset, båtturer på havet, jobbpass på akuten i skymningen. Sjukhuskläder som hänger lösa om kroppen. (Läkaryrket är ett liv i pyjamas.)

Känslan av att få jobba och känna att det går ju faktiskt helt okej. Och kanske kan det få räcka så.
Man måste inte bli någon stjärna. Man kan få vara bara helt okej. Det finns något befriande behagligt i den tanken. Att det räcker gott så.

Nätter när jag inte kan sova, lakanen som korvar sig under kroppen, podcasten This american life i hörlurarna. Om natten inte bjuder på sömn kan den åtminstone bjuda på berättelser.
Jag är fixerad vid berättelser. Ibland blir de bra. Ibland blir de också bara okej.

Livet är helt okej.
Juni är helt okej.
Det finns något bedårande med helt okej.
Något hänförande med tillvaron när den bara funkar. Vardagsliv är underskattat.

Men berättelserna.
De finns i fragment som snurrar i bakhuvudet de där nätterna när jag inte kan sova. I långa och oredigerade haranger i dokumenten på min dator. De finns i fraserna jag klottrar i mariginalen på mina listor över avdelningens inneliggande patienter. Mellan noteringar om labbsvar och att-göralistor över remisser finns fraser av skönlitteratur. Små avtryck av att jag en gång var på väg att göra något annat än det här. En påminnelse om att en dag kanske det är just något annat jag gör.

Jag vet inte varför jag har ett sådant behov av att skriva. Ibland önskar att jag inte hade det.
Det enda jag vet är att jag måste hitta ett sätt att stjäla mig tid.
Jag vill hinna göra mina berättelser rättvisa.

 

1 kommentar