Vykort från Åland, juli

 
Träden är rodnade av torka. 
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober. 
 
Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.
Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?
 
 
 
Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv. 
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.
 
Efteråt badar jag i havet. 
Det finns så mycket vatten här.
 
Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.
 
Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
 
Mitt i torkan börjar den att gro.
 
 
 
Lilla Holmen Skrivande Åland
2 kommentarer

Ögonblick i juli

 
Jag kommer hem från Helsingfors, går till frisören och ber henne att göra mitt långa mörka hår blont. Ibland behöver man lite happy, ibland behöver man bara något nytt.
 
Har inte varit hos frisören på sju år.
Jag får en latte och små godsaker på fatet.
Dricker lyxkaffet och tänker på att överlämna kroppen i någon annans händer.
Tuggar på en jordgubbe, tänker på hur en förändring i livet kan börja med ett hår. Hur man kan skrapa på ytan för att gräva sig mot djupet.
Smaskar på en chokladbit från Fazer, tänker på kemin i att bleka ett hårstrå. Hur man bleker och det blekta blir gult och hur man sedan tonar för att få det kallare. Spränga sönder pigment. Spränga fram något annat. 
 
Tänker på en novell jag tror mig ha läst i Joyce Carol Oates novellsamling Faithless - tales of transgression. Om blont hår. Några rader i den jag minns så tydligt. Men när jag bläddrar genom boken hittar jag dem aldrig. Kanske blandar jag ihop dem med något ur Blonde. Kanske blandar jag ihop det med något jag själv har skrivit, vid samma tidpunkt, det måste ha varit lika länge sedan som sist jag var hos en frisör.
 
Kanske har jag skrivit så mycket, läst så mycket att orden smälter samman.
Att de bildar ett eget universum av språk, en parallell värld av upplevelser som aldrig har skett.
 
Jag ser in i spegeln och mitt hår tar aldrig slut. Lager efter lager penslas i blå kräm och klappas in i aluminiumfolie.
Jag undrar om alla tänker såhär många tankar hos frisören.
Hur orkar man då gå oftare än vart sjunde år?
 
 
 
Lånar Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. 
Har inte läst den på femton år men minns den som hänförande.
 
Som barn tyckte jag inte om barnböcker.
Men Maria Gripe sa att hon inte skrev barnböcker, hon skrev böcker om barn för alla åldrar. Och den sortens litteratur har jag alltid älskat. Gripe, Fagerholm. Det finns en melankoli och ett mysterium i barndomens världar som bara vissa författare är kapabla att förmedla.
 
En litterär agent sa en gång att ett manus jag skrivit förde tankarna till en ny Monika Fagerholm.
Det är länge sedan nu och folk säger så många saker.
Men en del av alla saker folk säger kan man väl få spara, som skatter? 
 
 
 
 
 
Jag står med en snart-treåring i en lekpark. Min lilla Habanerobebis.
"Det är dags att gå hem", säger jag. "Vi ska äta middag."
"Nej", säger Habanero, med händerna i sidorna, "har inte tid. Inte tid att gå min pappas hus, inte tid att gå min mammas hus, inte tid" - och ett litet skratt, som för att understryka det bisarra i tanken - "äta en MIDDAG. Måste leka. Leka en dag, leka en natt."
Tropisk dallrande hetta kring våra kroppar. En kväll som alla andra kvällar. En dag kommer jag att ha glömt bort det här och sedan plötsligt känna en doft, en värme som påminner om denna, och alla minnen kommer att skölja över mig, rubba mig i sin intensitet.
"Det finns vattenmelon", säger jag.
Då fattar hon om min hand, utan ett ord, och vi vandrar hemåt längs asfaltsväg som luktar sommar. 
 
"Jag älskar dig", säger jag till Habanero.
"Okej okej", säger Habanero. "Och jag älskar vattenmelon."
 
 
 
 
Och andra kvällar cyklar vi till havet.
Lukten av salt och av tång. Solnedgångsvärme över min hud nakna hud. Vattenstänk från barnen när de rusar mot vågorna. Långgrunt till förbannelse,.
Ingen tid att passa, ingen vän att svara, inga liv att förbättra, bara våra minuter och våra timmar, tillsammans.
 
Det är så nära här, så enkelt här, så tryggt.
Så lätt att glömma bort det.
 
Trots allt har det aldrig funnits någon evolutionär fördel med att nöja sig. Vi är drivna av årtusendena till att sträva.
Men de här ögonblicken. Av att vara nöjd. Av att vara här. Av att vara nära.
Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.
 
 
 
Ny här?
 
Habanero Maria Gripe Monika Fagerholm Åland
4 kommentarer

Midsommarafton (och alla andra aftnar)

 
 
Här skulle det ha kommit ett annat inlägg. Om helt andra saker. Att vara mamma till ett nästan-skolbarn och om tid och otillräcklighet.
Sedan kom jag på att det är midsommar. En sällsamt dålig dag för att skriva en text om man vill att den ska bli läst.
 
Och i stället mindes jag en tid när jag aldrig tänkte på de där dagarna. På röda dagar, helger, högtider.
För att jag ändå alltid ville göra samma saker. Vilken tid, vilken dag det än var. Drivkraften till att gör sådant större än min förmåga till anpassning.
 
Allt jag gjorde, alla dagar: skriva text. Studera sådant som intresserade mig. Fastna i en konversation med någon, men bara den sortens konversationer som var så intensiva att det kändes som om de aldrig hade en början eller slut, bara ett pågående flöde.
 
Jag minns en julafton när jag var sexton och satt och skrev på ett romanprojekt tills paketöppningen. Jag minns lördagskvällarna när jag brukade slå på förfestspecial på Rix FM för att det var musik jag älskade att plugga matte och ryska till. Jag minns juliförmiddagar, hur jag gick upp om morgnarna trots sommarlovet, luften fortfarande sval ute på altanen, morgonteet starkt och varmt.
Och hur jag skrev.
 
Jag minns att jag njöt av att låta all min tid smälta samman, jag minns att jag led av det.
För jag undrade nog varför jag inte bara kunde bete mig som folk.
Varför jag så obstinat måste konstruera min verklighet utifrån en alldeles egen ordning.
 
Så jag tänker på det, tusen år senare eller åtminstone tio.
När jag har tre barn och ett jobb och en lunk jag aldrig hade vågat drömma om.
Medan jag handlar midsommarmat. Medan jag städar. Medan jag betraktar det yrande iskalla duggregnet som viner i min alldeles egna trädgård, utanför fönstret i mitt alldeles egna hus.
 
Jag tänker på alla de som inte firar den här dagen som man tror att man borde.
På att det kan vara alldeles utmärkt, det också.
Tänker på alla de som inte firar som man borde men drömmer om någonting annat. Som undrar om det kan bli något annat än det här.
 
Jag vill hälsa dem att man aldrig har någon aning om vilka överraskningar som väntar runt hörnet.
Hälsa dem att allting är föränderligt.
Att den enda livskonstanten, det är det dåliga midsommarvädret.
 
 
3 kommentarer