Knyta tråd

 
Vad jag gör i november?
Knyter samman lösa trådar.
Avslutar sådant som är färdigt, smakar på sådant som är nytt.
 
Alla bloggar jag läser skriver om att november är så grått. Men i sex års tid bodde jag sextio mil längre norrut än det här. Jag är van vid värre mörker.
Ofta händer det - på väg mot dagis en eftermiddag, mitt i en söndagsskymning - att jag blir överraskad av hur ljust det är. 
 
Vi hörs i slutet av november, då händer det grejer, skrev jag för ett tag sedan.
Och lämnade en ofrivillig cliffhanger, den där sortens ledtråd folk slänger ut sig på internet när de ska ge ut böcker, föda barn, flytta till Paris.

Inte ska ju göra något sådant, inte nu.
Men ibland är det när det händer grejer mer ett sinnestillstånd än en livsmilstolpe.
Ibland är händer grejer att man får göra något man vill, på sättet man vill, i en tillvaro man skapat.

I slutet av november blir jag äntligen klar med min AT-tjänstgöring. De där åren efter läkarexamen då man visserligen jobbar, men regler och formaliteter bestämmer var och hur och hur mycket man kan vara ledig.
Just nu pluggar jag inför den tenta som avslutar hela tjänstgöringen. Efter det är tiden min. Jag kan styra den som jag vill ha den.
 
Jag ska börja med tre månader av att göra annat än läkarjobb. Av att skriva mer och hänga mer med mina barn. Att få göra skrivjobb dagtid istället för helgkvällar. Av att laga middag i lugn och ro och fylla diskmaskinen lite oftare. Av att fotografera mer och se om jag någonsin kan lära mig att själv skapa den sortens bilder jag vill ha.
Av att ge den här bloggen en egen domän istället för att ligga på blogg.se, bygga en sida som är precis som jag vill ha den och lägga ut många fler texter här som är precis vad jag ville berätta.
 
Ibland, de här senaste åren, har det känts som om jag aldrig skulle nå den här friheten i mitt liv.
Och nu är det plötsligt bara dagar kvar.
Sedan ska jag ge mig ut och njuta av novemberljuset, decemberljuset, januariljuset, februariljuset.
Bara för att jag vet att jag kan.
 
 
 
(Bild från Amy ShamblenUnsplash)
 
 
 
 
7 kommentarer

Vykort från Åland, september

 
Nu blåser det igen.
Den första hösten vi bodde här hände det att att jag vaknade på natten, trodde att vinden var någon som bankade på fönstren.
Väldiga vindar, den ständiga påminnelsen om att man bor på en ö. Havet så nära.
 
När man går jour på akuten står sökorsaken bredvid patienternas namn i journalsystemet. En sköterska fyller i det när de anmäler sig. Det kan stå bröstsmärta eller tungandning eller blodiga kräkningar. En gång stod det helt sonika blåst omkull.

Jag försöker minnas vad folk kom till akuten för i Umeå, jag tror inte att de blåste omkull lika mycket.
Men det var fler skoterolyckor.
 
 
Jag cyklar genom blåsten och försöker komma på vad jag ska bli när jag blir stor (större).
Lyssnar ständigt på Mix Megapol och varje gång en ny låt börjar vill jag vråla till någon MEN DET HÄR ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA LÅT JAG ÄLSKAR JU DEN HÄR LÅTEN! men det finns ingen att ropa till där i blåsten.
Kanske har alla redan blåst omkull och åkt till akuten.
 
I våras gick jag igenom alla inlägg i den här bloggen, rensade arkivet från sådant som inte kändes hemligt när jag var femton men kanske känns hemligt nu.
I all denna impulsiva massiva mängden text kunde jag urskilja tre teman:
1. Croissanter (så goda att äta, så goda att tänka på. Ibland, i februari, utbytt mot fantasier om semlor istället).
2. Alla låtarna på radion och hur jag älskar dem
3. Ett envist ältande av att nu är min ungdom över och vad har jag egentligen gjort med mitt liv (och det här ältandet har alltså pågått sedan typ fjorton års ålder).
 
Det kändes tryggt att veta att ingen upplevelse i mitt liv är ny under solen. Att tydligen har jag vandrat runt på olika platser i tio års tid och knaprat croissanter, krisat över tidens förgänglighet och skriksjungit till Shania Twain.
Och i slutändan, uppenbarligen, klarat mig alldeles utmärkt.
 
 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till Ytternäs skolas gymnastiksal för att träna med Ålands nystartade Friskis&Svettis.
Ligger på trägolvet, känner magmusklerna svida, ser mörkret sänka sig ovanför trädtopparna utanför gymnastiksalsfönstren, sådana där som sitter högt uppe vid taket.

Jag minns när jag såg ut genom fönstren till vattengympasalen på IKSU i Umeå, sommaren 2015, betraktade kallblåst duggregn medan vi trampade vatten till YMCA och min mage var enorm och jag kände mitt yngsta barns sparkar i magen och tänkte: det här är underbart, jag kan vara gravid för alltid.

Jag minns hur jag satt i bubbelpoolen på samma gym och såg snöstormen yra utanför fönstren bortom de öde simlängderna, dagen före julafton 2013, och min mage var enorm och min son rumlade runt i magen och jag tänkte kommer den här graviditeten aldrig att ta slut.

Jag minns hur jag var höggravid i december 2011 men då satt jag inte på något gym. Jag gick promenader längs Umeälven, lyssnade på radio, undrade hur många croissanter jag skulle kunna äta när jag ammade, såg ned på den enorma magen, tänkte: är min ungdom redan över.
 
Det känns som om det hände i ett annat liv.
Och ändå - det livet var också mitt. 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till stan, om helgen. Sitter på Café Bagarstugan, dricker kaffe med påtår, skriver krönikor.
Jag skriver om åländsk identitet för Nya Åland. Jag skriver om litteratur och autofiktion för Folkbladet Västerbotten. Jag skriver om samtalskonst för Läkartidningen.
Ibland flyter orden så jag får gåshud av mitt flow. Ibland blir texten bara duglig. Men jag tvivlar aldrig på textens tillräcklighet. Jag tvivlar aldrig på att jag kommer att få ihop något som fungerar.
Jag tänker ofta att om jag kunde vara lika förvissad över min egen tillräcklighet i resten av livet som jag är i mitt skrivande, då skulle det inte finnas någon oro kvar.

Jag cyklar hem genom blåsten till hud och skratt och stök.
Det räcker med att vara borta en timme för att få komma hem igen som en kunglighet. Kramar till alla ungar och skvaller om vad syskonen gjort för bus när jag var borta och någon som slagit ett ben och någon som byggt en stridsvagn i Duplo som måste inspekteras och någon som formulerat en fråga kring livet som måste besvaras och inte gör jag det alltid så bra som jag borde, men jag tänker: det här måste också vara tillräckligt.
Det här jag gör, så gott det går, det måste också få duga.
 
Den här tiden. Det här livet.
I slutändan kommer jag ju, uppenbarligen, att klara det alldeles utmärkt.
7 kommentarer

Vykort från Åland, juli

 
Träden är rodnade av torka. 
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober. 
 
Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.
Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?
 
 
 
Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv. 
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.
 
Efteråt badar jag i havet. 
Det finns så mycket vatten här.
 
Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.
 
Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
 
Mitt i torkan börjar den att gro.
 
 
 
Lilla Holmen Skrivande Åland
2 kommentarer