Nettelblad

På sistone har jag tänkt mycket på mitt liv, på mitt unga vuxenliv, på mitt vuxenblivandeliv. På vad som blev av det, blev av mig.
Det blev väl som för MC-föraren. Full fart framåt, vinden vinande i öronen. Alla som såg på trodde att de visste hur det skulle sluta. Det var den sortens berättelse man alltid vet hur den slutar.
Men jag blev undantaget, lottovinsten, fötterna stabilt på taket. Svajar en aning, adrenalinet pumpande, tänker: vad fan var det som hände?

Innehållet i mitt liv är till stor del en konsekvens av överilade beslut, passionerade beslut, och naiva beslut. Oftast en kombination av alla tre.
Att jag flyttade till Umeå som sjuttonåring för att jag var så desperat förälskad. Sökte in på läkarprogrammet utan en aning om vad jag gav mig in på. Att jag blev gravid som artonåring för att jag fortfarande var så desperat förälskad. Hon var ett kärleksbarn. Jag och hennes pappa hade bara bott ihop ett halvår. Jag hade gått tre månader på min utbildning.
Alla trodde att de visste hur den här berättelsen skulle sluta.
Jag körde på, full fart framåt, utan att lyssna på vad de sa.

Tre barn på tre och ett halvt år. Jag var trebarnsmamma innan jag ens hade fyllt tjugotre. Det kändes aldrig som att allt hände på så kort tid. Barnen, utbildningen, min hjärnas kaotiska tempo. Nittonåringen som födde sitt första barn och tjugotvååringen som fick sitt tredje kändes som helt olika människor.
Och nu, nu är jag ytterligare någon annan.

Att jag flyttade till Åland. Till solnedgångar i havet och novemberblåst som kryper under skinnet. Till en plats där de kallar kola för kinuski och det finns två stadsbusslinjer: Norrut och Söderut. En plats där det blir en tidningsnyhet att någon ryckt i bildörrar. Polisen går ut med rekommendationer om att låsa bilen – åtminstone i området där dörryckandet sker.
Där mina barn är trygga och gatan fylld av lek. Men där jag är så ny. Har rivit upp mig själv med rötterna ytterligare en gång i mitt liv.

De säger att hjärnan växer färdigt först när man är tjugofem. Att innan det har man inte fullt konsekvenstänkande. Jag brukade skämta om det när folk blev chockerade över hur ung jag var. Min hjärna är ju inte vuxen än, snart kanske den är klar. En morgon vaknar jag med ett konsekvenstänkande och inser: herregud, vad har jag gjort?

Nu är jag tjugofyra år och fyra månader. Kanske är det därför jag summerar så mycket. Sprattlande växer hjärnan färdigt och förfasas över vart mina impulser drev mig innan den hade chans att sätta stopp.
Allt det här är en sammanfattning av det som blev. Som trots allt blev så bra.
Och nu står jag med båda fötterna stabilt på biltaket.
Blickar ut över vad som kan bli.