Sidenvägen
Drömde så märkligt häromnatten, den sortens drömmar folk drömmer i böcker för att författaren vill lägga in ett djupt och vackert sätt att förklara huvudpersonens mentala förvirring.
Jag och några andra bekanta till mig svävade runt i universum och vi hade möjlighet att plocka upp hela världshistorien och lägga den i en stekpanna, som om den hade varit en maträtt. Och vi gjorde det, och världshistorien låg i stekpannan som en stor blaffa med kikärtsröra.
Sedan påpekade någon för mig att jag borde ha undersökt bättre i vilken ordning hela världen och världshistorien låg, innan jag plockade upp den i stekpannan. Vilket jag naturligtvis inte hade. Precis som jag alltid missar något av stegen i en labb.
Så vi slängde ner den på en tallrik och hoppade in i den för att rädda den. Och jorden var bara ett enda stort, rödskimrande hav. Med eldbollar som ven genom luften och blod i vattnet lite som i Babarfilmen när de skjuter alla elefanterna. (Och sedan när hans mamma har dött springer han tillbaka och drar upp den där roten ur marken, men det är redan för sent, och ibland när jag var liten kunde jag komma att tänka på Babar-filmen och få alldeles ont i magen för att det var så mycket lidande.) Och världen var trasig och skakad i sina grundvalar och jag och mina bekanta gled runt i en gul plastflotte och höll hela tiden på att dränka människor vi älskade, för att vi inte längre hade någon känsla för vad som hade varit våra liv innan det här, för att vi inte längre hade några kopplingar till alla känslor vi någonsin känt.
Min tolkning av drömmen är att jag ska äta mer scones. Men det är min tolkning av allt.