Rädsla och konsten att hitta hem

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/254_17612489.jpg
 
Jag brukade vara så rädd för allting, att jag till slut inte var rädd för någonting.
När jag var fjorton, femton, sexton, sjutton, arton. Övertygad om att jag inte skulle klara de mest grundläggande sysslor. Beställa en kaffe, starta en diskmaskin, byta en glödlampa.
Folk pratade om att man måste skilja på självförtroende och självkänsla. Att det ena är tilltron till att man kan fixa det mesta, och det andra känslan av att man är värdefull oavsett vad man klarar av.
Det spelade ingen roll för mig på den tiden. Jag hade inget av dem.
 
*
I den där känslan, den där rädslan, föddes gränslösheten.
Så rädd för allting, att jag helt enkelt inte kunde vara rädd för någonting. Började tvinga mig att göra allting jag var rädd för. Och de små och stora sakerna, det var ingen skillnad.
Hjärtklappning inför att köpa en cappucino eller att spela låtar på en scen framför massa människor, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Prestationsångesten inför att byta en glödlampa eller inför att lära mig undersöka en människokropp, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Allting som verkade svårt, dessa omöjliga vatten-över-huvudet-uppdrag, alla livsval som liksom var where no woman has gone before - jag bara körde.
Fort, fort, och aldrig stanna, aldrig våga se mig om.
 
*
 
När jag var liten brukade jag spela snake på en mycket högre svårighetsnivå än vad jag klarade av. Som en övning, för att sedan gå ned till en nivå jag nästan klarade av, och plötsligt skulle den medelsvåra nivån kännas lätt.
Och det är väl vad jag gjorde med den här delen av livet. Mitt unga bli-vuxen-liv, jag spelade de åren på svåraste nivån. Kanske hade det varit klokare att ta det lugnare, men jag tror inte det alternativet fanns. Mitt alternativ var att bli stillastående, paralyserad av mina egna rädslor.
Men nu. I år blir jag tjugofem år gammal, alla populärvetenskapliga texter säger att det är då hjärnan växer färdigt. Nu. Det börjar bli dags att vrida ned hastigheten. Äntligen tror jag att jag kan.
Till något vanligt. En medelnivå. Stanna upp och förvalta allt det här magnifika jag råkade skapa. Känna stolthet bränna i bröstet, för omväxlingens skull.
Det är dags att snusa i nackar, kyssa älsklingsläppar, drivas av flow.
 
*
 
Men det jag mest vill säga är att kom ihåg det här:
det finns jävligt många vägar till att hitta hem.
 
https://cdn2.cdnme.se/371417/7-3/june4_53a2b085e087c31b3afd6712.jpg
1 kommentar

Januariboken

 
2017.
Det börjar med ett litet steg i mitt schema och ett stort steg för min inställning till mina egna drömmar.
 
Jag har bestämt mig för att nu har jag två jobb. Jag är läkare och jag är författare.
Låt vara att böckerna ännu är outgivna, låt vara att det ena jobbet finansierar det andra (fast jag skriver ju faktiskt och får betalt för det. Mina krönikor, det är ingen läkarlön i de arvodena men det är ju ändå pengar, för mina alldeles egna ord. Den 17-åriga Ulrika som syns på bilden ovan blev glad för om någon vem som helst ville publicera hennes text någonstans för inga pengar alls och om någon sa att de tyckte det var bra. Ibland när jag känner att den där drömmen är fånig, när jag liksom hånar mig själv för de där pretentiösa författarambitionerna och tänker att det aldrig kommer bli något, då försöker jag fånga den där tanken: att det har ju redan blivit något.)
 
Rent konkret är det här vad jag gör: jag tar ut en månad av jourkomp och övertid från läkarjobbet som en betald ledighet. Och sedan, istället för att göra sådant som andra gör med sådan tid, typ vara riktigt på ledigt-ledig, skriver jag på heltid. Vid köksbordet, med en trädgård med barnleksaker och grannens vägg och hustak som enda utsikt. 
Det är en utmärkt kreativ miljö, det händer inget som kan distrahera mig när skrivkrampen slår till. Förutom fåglarna, de lever sitt liv på taket och i björkarna i trädgården och i en tall längre bort, och plötsligt har jag blivit väldigt medveten om hur fåglar rör sig, vad de gör om dagarna.
När orden inte flyter. Biter mig i läppen, gör en kopp kaffe till, kollar på skatan med mask imunnen som hoppar på mörka tegelpannor och sedan brer ut sina vingar och drar iväg.
Snart blir romanen en fabel.
 
Men egentligen. 
Det var bara mest det jag ville berätta.
Kanske för att någon skulle heja på.
Kanske för att säga att det är fint att göra något man vill, om man kan. Mitt yrke, det där andra yrket, doktorsjobbet ni vet, det är väl inte alla förunnat att kunna göra något sådant, att tjäna in så mycket extra ledig tid på jobbet. Det förstår jag också. Men å andra sidan - jag lade ned fem och ett halvt år då jag aldrig kunde skriva så mycket som jag ville just för att skapa det här. För att ha tid för mina ord men inte ständigt oroa mig över att de behövde sälja så jag kunde klara maten och hyran. Och jag jobbade väldigt mycket övertid i höstas, fast i något där jag mest av allt önskade mig lite andrum.
 
Så nu. Rullar bak axlarna och andas. Brer ut mina vingar och flyger.
Skriver en jävla bok.
 
34 277 ord and counting.
 
 
2 kommentarer

Klafs

 

Det viktigaste jag tar med mig från 2016 är betydelsen av goda grannar.
(Och goda föräldrar, och svärföräldrar, men det är ju inget nytt, deras betydelse har varit otvivelaktig så många år nu.)
För det finns tider när det här året varit som att vandra genom ett gyttjigt kärr. Att leran suger fast i skorna, vattnet sipprar in tills tårna är iskalla, och ändå är det värsta inte kylan, eller fukten – det är känslan av att hur man än går och går kommer man aldrig framåt.

Trots allt. Trots att detta på så många sätt var ett år där allting hände.
Jag tog läkarexamen och köpte hus. Bytte hemstad och hemland. Började arbeta som läkare. Började skriva för Läkartidningen, mitt största och roligaste skrivjobb hittills. Jag träffade så många nya människor att jag slutat att räkna. Jag lärde mig att älska chili och hur mycket roligare jag tycker det är att lyfta tungt än att springa långt.
Och det fanns julikvällar, augustimorgnar, oktoberförmiddagar då glasspinnar smakade ljuvligt och havet doftade så salt och luften var klar och lätt att andas och livet var överväldigande och vidunderligt.
Men nog var det inte ett år som dominerades av den sortens ögonblick.

Kanske var det just händelserikedomen som gjorde det så tungrott, eller så tungklafsat om vi ska fortsätta på kärrliknelsen. Inga stora hemska saker hände men många små saker naggade mig i kanten. Mitt jobb var underbart men omöjligt på samma gång. Jag älskade det men var kompetensmässigt otillräcklig. Jag kände mig ofta väldigt ensam. På jobbet, i min egen vardag. Jag kände mig många gånger som att det inte fanns någonstans där jag kunde få göra något riktigt bra, bara en massa situationer där jag var fullkomligt halvdan.
Jag antar att sådant kan suga musten ur de flesta, ur den bästa.

(Och dessutom hann jag aldrig skriva. Inget får mig att skrumpna som att vara låst utan ord.)

 

Och just därför. I det gråaste november, i de tyngsta dagarna, när fukten kryper under skinnet och stressen gnager hål i själen.
Då behöver man folk man kan klampa in till. Som inte bryr sig om man är lerig om kläderna, frusen om tårna, sliten i huvudet.
Man vill kunna korsa gatan, hamna i någons kök, prata om vad man vill utan att överväldigas av självmedvetenhet och spritsa glasyr i alla regnbågens färger på plåt efter plåt med pepparkakor.
Och veta att den prestationen är god nog.

Så nu när det nya året börjat. Och så mycket nytt också väntar (annat arbete, annan hemmasituation, andra möjligheter till det egna skrivandet). Då hoppas jag att detta är vad jag minns, när jag tänker tillbaka på 2016: alla ögonblick av djup och varm och mänsklig kontakt. Och det är vad jag också önskar mig mer av, mest av allt.
För är det inte just genom den känslan, egentligen, just genom den känslan som man vet att man verkligen är en människa och inte bara en varelse som råkar vara vid liv.

 

 
0 kommentarer