Ulrika Nettelblad

För att få komma ut på kvällspromenader trots tentastudier gör jag ju egna flashcards i mängder som jag roar mig med medan jag promenerar. Salmonella-virulensfaktorerna och allt det där.

Promenerar med dem i bostadsområden jag aldrig sett förut. Jag tycker mycket om att promenera i bostadsområden, det ger mig en känsla av hur det hade kunnat vara att vara någon anna, och även om jag inte önskar det egentligen finns det en intrikat lockelse i det.

Faran är att man kan se väldigt vilsen ut. När man går där, blänger ned på sina papper och försöker hitta nya vägar mellan husen. Framförallt om man liksom har den förvirrade looken i allmänhet, sådär som jag har.
Så folk kan börja fråga en saker. Som Vilket nummer är det du letar efter? Jag har bott här länge, så jag hittar nog.

Och man väcks, för några ögonblick, ur vakendrömmen som riktigt intensiva studier kan vara. Blinkar liksom till, medan hjärnan arbetar på högvarv för att hitta ett rimligt svar.
Jag... Nej, jag... jag är nog på helt fel gata. Tror jag.

Trots att jag nog aldrig i hela mitt liv har varit på så rätt gata som nu.

Maj är så sömnigt och så drömskt och så hypnotiskt, jag tycker det varje år. Alla somnar liksom in fast de borde vara stressade för de flesta har maj som en superstressmånad men det går liksom inte och alla bara slickar glass och lapar sol och jag går promenad efter promenad med mina egengjorda flashcards och memorerar virulensfaktorer och verkningsmekanismer och om inte folk är alltför mycket i närheten säger jag BRA ULRIKA BRA GJORT HURRA när jag klarat ett riktigt svårt kort.
Som (Vilka är Salmonellas virulensfaktorer? 7 st) SÅ SJUKT LÅNG TID DET TOG ATT LÄRA SIG DET FÖRBANNAD KORTET. Trots mina bra minnesregler och allting. Jag har en hatkärleksrelation till Salmonella, den är intensiv och utmattande.

Jag kanske skrivit det förut, jag minns inte, men det är så märkligt att inte vara gravid, den här tiden på året, i den här staden. Sömnigheten utan att ha ett liv som växer i magen gör lite ont i mig, fast jag har henne här utanför. Jag trodde aldrig att jag så gärna skulle vilja ha mer, men att följa något utvecklas på det viset är ett helt litet mirakel. Det handlar inte om gulligull och GUD VAD SÖT, det handlar om att det är 50% jag och 50% han och ändå något helt eget. Det handlar om att hon verkar så klipsk ibland att jag blir alldeles perplex. Det handlar om att jag skrattar mer nu på en vecka än vad jag förut gjorde på en månad eller kanske ett halvår, jag skrattar varenda dag.

Och det handlade om att jag älskade det där, det där initiala skedet av att veta att det fanns något därinne. En hemlighet och en superkraft som bara jag hade. I GROW PEOPLE WHAT IS YOUR SECRET SUPERPOWER som det finns något T-shirttryck som säger.

Man vill bara ha det om och om igen.

När jag inte riktigt känner att jag orkar med att lära mig det som förväntas att jag ska kunna, enskilda detaljer om i vilket medium en bakterie ska odlas på labb, typ, då slänger jag bara allt det där åt sidan och tittar på kurslitteratur och anteckningar med det mycket roligare perspektivet.
Tänker: vad av det här vill jag kunna när jag träffar mina patienter?
Vad tror jag kommer vara essentiellt för mig för att jag ska kunna bota folk?

Gör det kanske lite för ofta. Hoppas att jag inte ska kugga allt för många tentor på grund av det. Häller upp nästa kopp kaffe, gräver ner mig i symptom och inkubationstider och virulensfaktorer och tänker att jag inte bryr mig, framför allt inte om jag får rädda något liv tack vare det.

Jag är väldigt svag för poplåtar som inte är 100% glada, med bara den där lilla touchen av mörker som kan anas, eller som jag i alla fall kan läsa in i det. Det kanske är så om man inte är en flicka som är 100% glad, som alltid har den där lilla hinten av mörker. (Jag jobbar på det där, men det är ett jäkla jobb att inte vara cyniskt sardonisk pessimist).

Hur som helst har jag alltid älskat She Wolf med Shakira just därför. Jag tycker att hon låter så ensam och övergiven där i början av låten, och hennes A-OOOOOOH låter då inte som en lycklig varg i min hjärna.
Videon är dock helt fruktansvärd och representerar ungefär allt som jag hatar med det här översexuella, överkommersialiserade samhället där människor bara har förvandlats till sexuella varor som ska exponeras snarare än individer med något själsligt innehåll, så ni får bara en lyrics-variant i vidrigt typsnitt i stället.

När min lilla familj ligger och sover, båda två djupt som barn fast bara en av dem är det, då har jag mina heliga stunder.

Lägger mig i soffan, dricker fläderte och läser Blondinbellas senaste bok. Jag är ruskigt svag för Blondinbella, och har varit det länge. Det är något med att ständigt peppa sig själv och inte ta åt sig så mycket som tilltalar mig. Jag är en grubblare både av naturen och av social konstruktion - det dränerar mig ofta på energi och får mig framförallt att bli så mycket mer osäker än vad det hade varit funktionellt att vara.
Dessutom tycker jag om alla bloggar där man kan få se mycket bilder på mat. När andra kollar på porr kollar jag på matbilder - hunger är min lust, äta är mitt sex. Ungefär.

Sista veckorna kvar nu, måste försöka pressa lite plugg till, men motivationen tryter när verkligheten lockar.

Har funderat över varför IQ är ett så kontroversiellt ämne, också. Eller så känsligt att vilja definiera. Jag tycker att det är bra att kunna diskutera IQ-mässig intelligens, logisk, Wikipediadefinitionen typ, i vissa sammanhang, men varje gång jag försöker göra det där det kan vara relevant säger någon "Men man kan ju vara bra på andra saker. Jag känner en kille som är dålig på matte men är bra på att laga bilar."

Tycker det är så himla märkligt. Jag säger aldrig att hög IQ är den bästa och ultimata grejen man kan ha, över huvud taget. Om jag var ute efter att maximera IQ:n i världen hela tiden hade jag kanske skaffat en annan pappa till mitt barn, tex. Inte för att han inte har hög IQ, men jag hade säkert kunnat börja plugga teknisk fysik eller matte eller något och hittat en man där som hade högre IQ och skaffat barn med honom (jag har alltid varit bra på att verka smartare än vad jag är, också, så män med hög IQ tror att jag är lika smart som de är). Jag tycker bara att det är en intressant variabel, i vissa sammanhang, att diskutera.

Om någon påstår att den tror att vissa har bättre förmåga att laga bilar än andra, skulle jag nog aldrig säga "Men du, varför ska vi ens diskutera det där? Man kan ju vara bra på så många olika saker. Jag känner en kille som är jättedålig på att laga bilar men bra på matte!"

Men det kanske bara är jag som tänker så.

Det är tre år sedan sist nu, sedan jag läste om den. Schopenhauer's telescope, av Gerard Donovan, en litterär liten pärla som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet. (Eller så är det jag som vet alldeles för lite om den litterära världen.)

Det finns många citat i den jag tycker är väldigt eleganta, i sin skönhet, i sin subtila psykighet - huvudpersonen är ganska hjärtlös och störd, på många vis - men det här har alltid tilltalat mig särskilt mycket.

För övrigt såg jag en halv, trasig kokosnöt ligga på trottoaren när jag var ute och morgonpromenerade idag. Den såg också väldigt ensam ut.

Jag tycker ju så mycket om att köra låtar, skivor, artister på repeat. Om och om igen, så att olika låtar får representera tidsepoker. Det var Home med Edward Sharpe and the magnetic Zeroes i början av hösten, någon gång av september, sedan gick det vidare via Emiliana Torrini till Anthony and the Johnsons i slutet av november och någon gång strax innan jag födde bebisen tror jag inte att jag orkade lyssna på någonting. Vidare med Mickey Avalon på repeat direkt efter att bebisen kommit (kombinerat med en massa konstig indie som jag brukade lyssna på när jag ammade de första veckorna och som fortfarande ger mig tredagarsgråt och extrem hunger bara jag tänker på det) och sedan Elvis Perkins in Dearland och sedan en massa, massa techno. Blandat med annan smaklös musik jag tror jag bloggat om. Och innan tentan som gick så bra bara en massa Lana del Rey. När jag lyssnar på Lana del Rey nu börjar fortfarande coronarkärlens förlopp att fladdra förbi bakom ögonlocken.

Jag vet inte vad som kommer att bli det totala nostalgisoundtracket när jag vill minnas den här perioden i livet, det inser jag aldrig förrän efteråt. Men de här två är mina huvudkandidater. Jag tror det säger lite om hur världen ser ut i min hjärna.

(Den sista tycker jag bara är så fantastiskt, fantastiskt vacker. Kunde man gifta sig med en sång kanske det skulle vara den. Fast jag skulle vara så notoriskt otrogen, i nästa soundtrackperiod av mitt liv).

Min besöksstatistik påminner mig ruskigt mycket om något.
Jag tror att det är mina humörsvängningar.

Om de någon gång skulle ändra lagarna i USA, så att man inte måste vara född där för att få bli president, då är det där bilden jag skulle använda i min presidentvalskampanj. Fast retuscherad, så att den svenska flaggan var en amerikansk i stället. Jag tycker att jag ser ut som om jag har den styrka, glädje och pondus som krävs för att man ska kunna kriga överallt och ge bort alla pengar man inte ger till military-industrial complex till storbankerna.

Nu är det dock inte fyraårstillstånd jag måste fokusera på, utan fyraveckors. Jag har fyra veckor kvar till nästa tenta, och jag orkar faktiskt inte bry mig. Istället tänker jag bara fyra veckor kvar till sommarlov! och glömmer att det kommer någonting däremellan.

Fyra veckor kvar till juni, och idag vaknade jag för övrigt till en snöstorm utanför fönstret. Det är ju sanslöst.

Tycker att de nya förlag jag skickat till borde höra av sig om min bok snart.
Vandrar omkring i efterlängtad majsol och bakar muffins titt som tätt i min rastlöshet. Och pluggar lite också, men inte för mycket. Känner inte riktigt för det, bara de roliga bitarna. Typ namn på mediciner, som jag som språkflicka tycker är fantastiskt roligt, fast det inte riktigt ingår i kursen.

Snart kommer förresten antibiotikaresistensen och tar oss alla, bara så ni vet.

Toalettklotter från akademiska Uppsalamiljöer, när det är som bäst. Jag drömmer om en kvinna med dildo/Jag drömmer om att bli godkänd på tentan...
Som början på en dikt.

Själv drömmer jag om att höra att ett förlag vill ge ut min bok, om att lyckas avsätta tid så jag lyckas skriva på nästa bokprojekt, om att få fler bebisar och om att hitta min Photoshopskiva.

I väntan på att mina drömmar ska slå in ska jag tillbringa dagen med att dricka pepparmyntste och läsa om transposabla genetiska element hos prokaryoter. Nästan lite drömskt, det också.

Vad drömmer ni om?

(Ja, det är en töntig "jag-är-en-bloggare-som-mekaniskt-försöker-aktivera-mina-läsare-fråga, men ni är ju så tråkiga och tysta annars. Roligaste drömmen/önskningen i kommentarsfältet får äran att inkluderas i en novell!)

Det finns något med nypubertala spruckna målbrottsröster och killvarianten av den där Puma-parfymen jag alltid hade när jag var tretton i alldeles för stora mängder så att det luktar över hela busshållplatsen. Det är något särskilt med de hesa skratten när de tjuvröker och vänder sig om för att kolla så att ingen lärare ser men att just den där blondinen med fejknaglar och snortighta jeans ser alldeles precis.
Men mest målbrottsrösten. När den spricker upp ur dem, tonårspojkarna, ungefär i takt med att deras finnar spricker och börjar var.

Det är ingenting jag tycker om. Definitivt inget som attraherar mig. Men det är något som skär genom tid, skär genom rum, rakt i min mage, kanske i mitt hjärta. För plötsligt är året 2006 och hur jag än försöker lyckas jag aldrig bli en nyblonderad tonårsflicka med fejknaglar som pojkarna blåser rök i ansiktet på och året är 2006 och jag ätnker att jag kommer nog alltid att vara tretton år gammal och förbannat ensam för det ligger nog i min natur.

Sedan kommer bussen och de ska inte med den, pojkarna. De ska bara stå där och röka. Jag åker ifrån dem och jag färdas sex år i överljudsfart. Färdas sex år och byter liv som jag byter tid.
Jag kommer aldrig tillbaka.

Det jag hörde om öronpropparna var att man kunde koppla in dem till olika styrkor på ljud, hur hög decibel man ville blockera bort. Min dröm var perfekt passform, jag får aldrig i öronproppen tillräckligt bra i höger öra. Sedan hörde jag att de bara blocekrar 25 dB max, så jag får väl fundera när jag blivit superrik hur jag ska göra med allt.

För övrigt fick jag tillbaka min tenta och jag fick 73,5 av 90. Det är 82%. Så bra har jag aldrig skrivit på något hittills på läkarprogrammet, så det var ju rätt underbart.

Annat som rör sig i huvudet mycket är när man ska hinna träna så mycket osm man vill, och en viss uttråkning. Jag har svårt att vilja pusha mig särskilt mycket den här kursen. Vi går 8-16 nästan varje dag och det tar liksom emot att göra en massa mer utöver det. Mest vill jag ha lite fritid, för en gångs skull. Åker hem och hänger med min familj.

Min bebis har två tänder och väger nästan tio kilo. I vikt och huvudomfång får hon inte plats på någon av BVC:s standarkurvor, hon har fått en egen kurva. Det är kvalitet på decemberflickor, det är vad jag alltid har sagt.

Fantiserar ibland om saker jag ska köpa mig när jag har betydligt mer pengar än vad jag har nu. Ibland är det svårt, för just materiellt är jag så nöjd med livet. Det är aldrig materiellt som livet har bekymrat mig, över huvud taget.

Men det är i alla fall en våt dröm som toppar listan: formgjutna öronproppar. Sådana där som musiker kan ha. (Det var en musiker som förklarade för mig att de fanns). Först spolar de ur allt vax ur ens öron, sedan fyller de öronen med silikon och låter det gjutas till perfekt passform.
Efter det kan man ha total tystnad, när man vill.
Perfekt, andlös, underbar.

Och man slipper, om man tycker om att sova med hörselproppar som jag gör, den frustrerande känslan - varje kväll - av att proppen aldrig sätter sig ordentligt bra i höger öra.

Det gäller att ha små dekadenta framtidsfantasier.