Ulrika Nettelblad

Nu sitter jag och pluggar till tolv för att kunna ta en ledig dag imorgon och på många sätt är det märkligt fantastiskt, magiskt och man är underbart lätt yr i huvudet för att man har varit i immunologi-dimman så länge.

Egentligen är det väl inte ett så himla intensivt avsnitt, ens, det är bara jag som inte har kunnat låta bli att driva runt med man och bebis lite mer än vad jag borde.

Men det är ju det här jag älskar. Hetsplugg.
Man känner sig som om man lever precis på gränsen, litegrann, fast det kanske mest är en känsla. Finns väl mer wild&crazy och livsförnekande grejer man kan göra en lördagskväll, gissar jag.

Förresten ska jag börja skriva för Medicinska studentkårens tidning. Jag ville så gärna, så gärna, så gärna, så jag är så glad att det ska bli så.

I brist på bättre - eller nej, förresten, i brist på tid - får ni lite mer alliteration för att beskriva dagen:


Semla, Sibelius samt stromaceller.

Immunologi intresserar intensivt.
Intresset inhiberas ibland - improduktivitet inducerar ilska, inte iver. Isch, isch, isch.

Stress sönderdelar stundtals studier.

Idag längtar jag efter semlor, sängläge och smaksensationer.

Istället är det massplugg, magträning och mindervärdighetskomplex som verkar stå på tapeten.

Men jag har åtminstone äppelte.

Nyligen insåg jag att jag och min lilla familj lever runt existensminimum, ekonomiskt.

Det var ingenting jag hade någon aning om. Jag trodde existensminimum var tillståndet där man kände sig instängd, fattig och ensammast i världen för att man aldrig kan göra något skoj och aldrig har råd med något alls.
Och jag har inget minne av när något jag ville göra senast begränsades av pengar. Eller, det är klart att det finns saker man skulle göra om man hade massor av pengar, typ sitta och skriva på caféer hela dagarna och äta hotellfrukost någon gång i veckan och allt det där, men överlag har jag ju allt jag vill ha. Kan gå och fika och äta lunch ute ibland, med eller utan karl och bebis.

Konstigt det där.
Men jag är väl lite speciell kanske.

Igår skrev jag tenta och det var skoj.
Igår kuggade jag antagligen också tenta, men det var skoj ändå. När jag bestämde mig för att göra den hade jag knappt pluggat någonting, och tanken var att gå dit och stå ut med att knappt kunna någonting, och sett utifrån det gick det överraskande otroligt bra.
Jag har ju liksom varit upptagen med annat.

Jag har sett korrelationer mellan min bloggbesökarstatistik och hur mina klasskamrater rimligen pluggar, alltså, den sjönk de dagar då jag tänker mig att folk nog pluggar intensivast inför tenta. Utifrån detta drar jag slutsatsen att somliga klasskamrater åtminstone sporadiskt läser blogg, varför jag tar mig möjligheten att understryka MAN DÖR INTE AV ATT KUGGA TENTOR. MAN ÄR INTE HELLER EN VÄRDELÖS IDIOT SOM KOMMER ATT BLI EN FRUKTANSVÄRD LÄKARE AV ATT KUGGA TENTOR.

Man kan fortsätta vara ganska jävla fantastisk ändå. Jag har kuggat två neurotentor nu och säkert en gastrotenta och jag är himla glad ändå. Det finns ju annat som är skojigare här i livet än tentor, mina vänner. Som bebisar, mat och att göra akustiska pianocovers på alla Elvis Perkins-låtar man över huvud taget kan komma över, till exempel.

Imorgon sätter nästa termin igång och det ska bli briljant bra.

(Rubriken är såklart Elvis Perkins-citat och alla som inte lyssnar på While you were sleeping och framförallt läser den helt magiskt vackra texten går miste om briljans.)


Ikväll klockan sex är min dotter en månad gammal.

En månad gammal, 5,4 kg tung och med nya ljud som strömmar ur munnen varje dag och en liten kropp som ska röras i alla ledder som bara går (fast de är inte så många än).

Att skaffa henne är lätt det värdaste jag gjort. Det, och kanske att resa till Umeå och bli förälskad, men det var ju vad som så i förlängningen ledde till att hon blev till, och det var inte heller lika mycket av en prestation.

Ofta när jag leker med henne flyger det förbi en hastig tanke, en tanke i min hjärna som jag nästan skrattar åt för att den på många sätt är så sorglig:
Oj. Det känns som om jag har blivit ung igen.


Det är som om kronologin i mitt liv liksom har blivit krökt. Ungefär som flexura splenica på colon.
Ja, det är dags att återgå till tentaplugg nu.

Jag behövde väl något som kunde tvinga mig lite över gränsen. Bara lite lagom, så jag kom igång i det fokuserade inser-inte-att-timmar-har-förflutit-pluggandet, det som alltid börjar lite för sent innan proven för att jag dräller runt och har ångest eller är självgod omvartannat. (Ingendera leder till studier).
Och så behövde jag öva på att kugga tentor, påminde Barnafadern mig. Jag har ingen riktig vana av det. Den enda gång det hände var jag förstörd, redo att ge upp vilket ögonblick som helst. Att jag var höggravid och varit det under tentaplugget också hade ingen riktig relevant. Det gjorde det på något sätt i min förvridna hjärna bara ännu värre. Jag hade ju själv dragit på mig det. Jag gick ju med på att skaffa barn. Gick med på att bli gravid. Ville ha det här barnet. Jag hade mig själv att skylla som var så förbannat dum att jag inte förstod att jag inte skulle kunna lyckas med något om jag skulle ha barn också.

Öva, var det. Behöver det. På att inte lyckas med saker.

Med andra ord: idag bestämde jag mig slutgiltigt för att göra tenta på lördag. Utsikterna för godkänt är tämligen små, med tanke på att jag ska läsa in typ 6 veckors studier jag inte ägnat mig åt.
Det gör inte så mycket. Jag tentapluggar nu. Det innebär underbara utvikelser och hängivelser åt diverse laster. Som tentapluggskaffe, tentapluggschokladpraliner, och lite mer tentapluggskaffe.

Vi ses på andra sidan denna dimma av gastrointestinal härlighet, mina vänner.

Jag älskar snöfall.
Framförallt de som är alldeles stilla, så att det är nästan varmt och luddigt omkring en av det. Och en söndagskväll, en promenad runt stan (för vi bor alldeles i centrum här) och det finns inga människor, bara flingor. Jag tycker inte att det är så viktigt med de andra människorna. Söndagar är den bästa dagen, just därför. Morgonpromenader, kvällspromenader, allt är tomt en söndag och vi kan låtsas att hela staden är vår, som om man drömmer på natten, och att vi kan gå in och ta vad vi vill om det finns något vi vill ha och komma hem med alla delikatesser i världen.

Annat jag älskar, just nu, är tjocka tjocka lager Bregott på smörgåsen, är att stå i duschens hypnotiska strilande lite för länge när jag egentligen har annat jag borde göra (för skitsamma, tänker jag, kom igen, jag har ALLTID annat jag borde göra, så jag måste lära mig att leva med att förneka det) och att inte längre ha världens största mage som är ivägen när jag försöker sitta vid pianot.

Men mest av allt älskar jag att krypa upp i famnen på någon jag tycker om, när jag fryser, ligga tätt intill, andas in doften av mannen jag älskar och barnet jag älskar som har blandats i varandra när han matar henne långa nätter medan jag ligger och sover och försöker att inte ha dåligt samvete av det. Ligga där och tänka att Jaha, det var visst det här jag behövde. Lite närhet.

För det är så väldigt lätt att glömma bort.

Jag älskar, älskar älskar den här låten.
Shampoo, med Elvis Perkis in Dearland. Finns på Spotify också. Går i repeat i mitt rum. Omvandlas till cover av mig och mitt piano i symbios. (När jag inte matar min dotter, svingar min dotter runt runt i luften så att hon gapar av förtjusad förvåning och spärrar upp sina outgrundliga ögon, och när jag inte pluggar matsmältning matsmältning och lite mer matsmältning, förstås).

Men Shampoo, alltså. Den har varit soundtracket i flera veckor. Det är något med just den där ackordföljden som alltid dödar mig, och texten som är så mystisk och vacker och som jag lägger in så mycket egna grejer i, och HUR HAN SJUNGER HAN ÄR SÅ FANTASTISK.

Nu ska jag återgå till lipoproteinlipaser och annat absorberande fascinerande. (Jag älskar att plugga matsmältning. Allting som har med ätande och näring att göra älskar jag, det var därför jag började plugga läkare en gång i tiden).

Socialt liv är ett så märkligt fenomen.
Kanske tenderar det att bli så när så stora delar av den egna verkligheten bara har skapats i ens eget huvud, kanske tenderar det att bli så när så stora delar av verkligheten fortfarande bara finns i ens eget huvud.
Jag tror i alla fall det, hoppas det, att det är anledningen till att jag är så förvirrad, att jag stundtals nästan ger ett riktigt korkat intryck. Inte iq-korkad men socialt korkad, den där förvirrade blicken, som om jag nyss vaknat, den där känslan av att det ofta dröjer några sekunder för länge innan man får adekvat svar om man tilltalar mig.
Eller så hittar jag på att det är så jag är. I något slags självupptagen självmedvetenhet.

Så många tankar i mitt huvud, samtidigt, att jag ibland befinner mig så långt bort. Så många associationer av ett enda litet ord, en enda liten doft, ett enda minne som väcker tusen andra, att jag försvinner iväg, alldeles för snabbt.

Jag tror ofta att jag är så underlägsen andra människor att jag kan bli förvånad när de tilltalar mig som om jag vore en riktig person med rätt att existera. När de frågar mig saker på sättet man frågar normala människor saker. När de verkar tro att vad jag har att säga har ett värde.
Det kan göra mig så nervös att jag alldeles fumlar på orden, att jag glömmer bort att möta deras blick, att jag spänner min överläpp in absurdum på sättet jag gör när jag försöker verka trevlig och snäll fast allting blir raka motsatsen.

Och så tappar jag saker. Och välter saker.
När jag var yngre trodde jag att jag måste vara väldigt tjock, för att jag så ofta välte saker. Men senare förstod jag att det bara var för att jag var klumpig.

Småprat är att bli utkastad på hal is och alla andra omkring en gör piruetter på sina konståkningsskridskor men själv står man bara där i vanliga skor och man glider.
Man glider, och glider, och glider.

Fast det börjar bli bättre nu. Mycket bättre. Allting känns mycket bättre nuförtiden. Nästan skrämmande bra, som om det inte borde vara karmamässigt tillåtet.
Kanske är det för att jag mår så bra av snön, den som kom till sist.
Eller av bebisen, den som kom till sist.
Eller av känslan att för en gångs skull lyckas med saker, för första gången på allvar sedan jag började plugga till läkare, känns det som, känslan av att det faktiskt händer en massa bra grejer på samma gång och att en hel del av det är min förtjänst.

Som om man hittat en plätt med snö på all den där isen, så känns det, och nu står jag där och trampar och hoppas bara att isen inte ska brista så att jag sjunker ner i vattnet i stället.

Jag sover nio timmar per natt igen och går till skolan och försöker äta bra mat (vikten stabiliserad, allting finemang, ska bara trycka i mig lite lagom med järn ibland) och den 23 januari börjar jag ny termin och då tänker jag vara med från början, lämnar den sista tentan innan dess därhän och gör den troligen efter sommaren, så att jag äntligen är i fas igen. Och jag tror det blir så bra. Det känns faktiskt som att det kan bli bra.

I nuläget är allting som jag ville ha det, fast jag visste att det var en ganska orealistisk dröm. Jag helammar min bebis fast jag är borta en del dagtid och fast jag sover i ett eget rum nattetid för att kunna klara av mina dagtidsgrejer. Det fantastiska fenomenet bröstpump har synkat fantastiskt bra med min nästintill bisarrt intensiva mjölkutrdrivningsreflex (jag är en mjölkko deluxe) och jag överproducerar nästan mjölk.
Och så har jag ju en dedikerad far till mitt barn, en oerhört dedikerad pappa. Jag känner mig så lugn och trygg med hur han tar hand om henne.

Det mest spännande just nu är omgivningens reaktioner, faktiskt. Det är ju ingen som är otrevlig, absolut inte, men mer konfunderade, mer genuint förvirrade, än vad jag trodde. Jag känner nästan ingen som fått barn - de som jag känner är nog bara mina egna föräldrar och min bror, och i båda fallen var det fadern som tog ut föräldraledighet, så för mig har det varit ett speciellt sätt att lägga upp det, men inte något helt exotiskt. Men de flesta jag pratar med verkar tro att jag sköter min bebis på heltid samtidigt som jag pluggar på heltid. Och när de får veta att pappan är hemma är det mest som att de tror att det är en lite gullig grej "ahaa, vad fint att din kille hjälper till lite också".

Ja, det är jättefint. Men nej, han "hjälper inte till lite". Han har huvudansvaret för vår bebis och för saker här hemmavid. Annars skulle jag vägra plugga samtidigt. Det är underbart att vara med vår dotter - hon brås ju på sina oerhört charmiga föräldrar - och jag hade absolut kunnat tänka mig att vara mammaledig, men då skulle jag såklart inte gått värsta slitiga utbildningen samtidigt. Jag hade gått under, typ.

Men det är spännande med folks frågor. Och roligt att folk vågar fråga, såklart. Jag hade nog bara inte insett fullt ut hur ovanligt det vi gör faktiskt verkar vara.
(Så fråga för all del gärna om ni undrar något).

Äsch, jag hade ju samlat på mig så mycket korkat som folk säger, men nu har jag glömt bort hälften i omtentaplugg (nu är det, oavsett hur det gick för mig när jag tentade igår, lång tid kvar tills jag behöver skriva den där tentan igen! bara det känns som en befrielse) och ätande och matande och nu histologistudier. (Jag hatar mikroskop över allt annat).

Men några saker jag minns att jag tyckte var skoj var dessa:

1. När vi kom in till förlossningen och mitt vatten hade gått, och en barnmorska undersökte mig och sedan skulle skicka hem oss igen. Det kan dröja länge efter att vattnet har gått tills man har regelbundna värkar och behöver vara på förlossningen, nämligen. Det hade vi varit helt med på, om det inte vore för att avloppen i vår lägenhet var avstängda hela dagen igen (de har hittat ett hål i källaren de lagar, typ), och jag var en massa rinnande fostervatten och en begynnande smärta i kroppen och samtidigt fortfarande kissnödig som en gravid kvinna, och att hela dagen behöva gå i en massa trappor och in på en arbetsplats för att ens kunna gå på toaletten, och att inte kunna laga mat, och allt det där, kändes drygt. Så vi försökte tjata om att få stanna, vilket såklart inte gick, men vi försökte i alla fall.
"Går inte, går inte alls", sa barnmorskan då, "det kan dröja länge innan värkarna kommer igång. Många kvinnor måste vi sätta igång dagen efter, om de inte har kommit igång innan sju imorgon bitti blir det igångsättning!"
"Jaha", sa jag oroligt, för igångsättning ger oftare komplikationer, "är det vanligt?"
"Ja, fifty-fifty ungefär", sa hon.
"Så 50% av kvinnorna som kommer in till dig måste sättas igång?"
Barnmorskan slog ut med armarna.
"Nej det vet jag då inte", sa hon, "men någon procentsats är det i alla fall."

2. Kungens jultal, som jag hörde på radion, innehöll ett underbart exempel på skarp bevisföring.
"Det är extra roligt att Tranströmer fick Nobelpriset i år", sa Kungen. "Många människor, både i Sverige och ute i världen, finner tröst och inspiration i Tranströmer. Det är ett fint bevis på att människor är mer lika än vad de är olika."
Eh, hur då? Sedan när är det ett bevis på någonting över huvud taget?

3. Det har ju varit debatt om någon teatergrupp i Skåne som ska göra en pjäs om Jimmie Åkesson, som ska vara en kritik mot SD, och SD är lite ledsna för att det är en såpass politisk grej och att det är alla de andra politikerna i aktuell kulturnämnd eller vad det var som har röstat igenom det. Det kan man ju tycka vad man vill om och diskutera i sig, men jag var mycket road när en socialdemokratisk politiker från kulturnämnden på radio i en debatt påstod att
"För varje krona man satsar på kultur, får man alltid två kronor tillbaka!"
Alltså. Det finns mängder med argument för att investera i kultur som man kan dra fram. Att det ska berika befolkningen i samhället eller utjämna klasskillnader eller vad man nu vill dra, men att man skulle dubblera sina tillgångar genom kultursatsningar... nja. Varför investerar vi då inte hela statsbudgeten ett år i kultur och får dubbelt tillbaka?

Nu är det dags att leka mjölkko. vi hörs.

Sådant man bara måste älska med att ha en bebis:
när hon äter så mycket att vikten bara rinner av kroppen, egentligen alldeles för snabbt, så att man kan duka upp en enorm tallrik med julkakor som sällskap till dagens pluggsession och faktiskt förklara det med att det är medicinskt motiverat.

 

Här hade jag tänkt skriva om hur bra allting går.
Det gör det fortfarande - överraskande, överväldigande, underbart bra. Som så mycket annat, gissar jag, en kombination av tur och skicklighet. Vi har försetts med en väldigt snäll och enkel bebis. Jag har försetts med ett par mycket välvilligt mjölkproducerande bröst. Vi har försetts med syskon, föräldrar och andra släktingar som överröser oss med användbara gåvor. (Både sådant som är bra för en bebis, nappflaskor och speldosor och skallror och åkpåsar och babysitters och kläder och den där sortens saker, och sådant som kommer att vara bra för en moder, som Elle-prenumerationer och lyxiga chokladpralinsaskar).
Men så är vi såklart jättefina och bra föräldrar också. Det skrämmer mig nästan lite hur man kan komma varandra så ännu mycket närmre av att skaffa barn. Att hela historien inte bara behöver vara de utmattade människorna som ser på varandras fula ringar under ögonen och successivt börjar hata varandra, någonstans där mellan babyskriken. Att det också kan vara en berättelse om hur man ser på varandra och plötsligt inser att vi har något att hålla liv i, nu, tillsammans. Inte bara ett förhållande att hålla vid liv, våra egna önskningar och självförverkliganden, utan något helt annat.
De flesta konflikter svalnar lite vid den insikten.

Ja, här hade jag tänkt skriva om hur fantastiskt bra allting går. Om hur hon ökar i vikt snabbare än någon bebis BVC-sköterskan hade träffat och om hur hon knappt skriker utan bara gnyr lite när hon behöver saker. (Och gapar, oftast, stort och girigt, för det hon söker är i 90% av fallen favoritfenomenet i världen MAT.)
Om hur hon plirar på en med ögonen av outgrundlig färg (mörkblå? mörkgrå? redan bruna), och man drunknar, överlyckligt förvånad över att det ens är möjligt, att man själv också kan ha en modersinstinkt och någon form av omtyckande. (Jag var så rädd att jag inte skulle ha kärlek i mig nog att älska som jag borde).

Men lilla fröken T. gick in i det första nya år hon upplever i sitt liv med den första rejäla förkylning hon upplevt i sitt liv, och då går allting såklart inte lika fantastiskt bra och smidigt som vanligt.
Jag undrar när hon kommer förstå att livet Post Mage bara blir mer och mer komplicerat. Kanske hade hon kämpat emot lite mer att födas då.

(Återkommer förresten med lustiga citat jag samlat på mig under mina dagar av icke-bloggande. Folk säger så mycket tokigt och bisarrt.)

Den 20 december tyckte hon att det var dags att titta ut, min flicka. (Det verkar som om förlossningen initieras av att barnet skickar ut hormoner som i sin tur påverkar mamman, så jo, det var faktiskt hon som bestämde). Det gick väldigt, väldigt bra, bättre än vad jag alls kunnat räkna med. Och snabbt. För den som inte är sådär superintresserad av förlossningsförlopp säger det inte så mycket, men vattnet gick åtta, värkarna började nästan direkt, var regelbundna vid elva, var dags-att-ta-sig-in-till-förlossningen vid två. Sedan tog det bara fyra timmar, och så var hon född vid sextiden. Barnmorskan var till och med imponerad.

Efter det har vi vandrat runt på BB. Fascinerats, funderat, filosoferat kring diverse saker. Ätit mat. Också mitt barn, hon är ruskigt glupsk. Äter och äter och jag matar och matar. Allting känns fint, och meningsfullt, och värdefullt.

Två som blir tre är något så skört, så sprött, så oerhört och samtidigt så självklart och alldeles rätt. På många sätt trodde jag nog att jag skulle vara mer rädd, liksom paralyserad, men det är ju bara som det ska vara. Som det alltid har varit. Min glupska lilla bebis i min famn, och jag.

Så nu kanske det blir tyst om mig ett tag. Kanske upptagen med annat, och så.