kärleken alltid

 

Jag hackar rödkål och lyssnar på Clouds, med Børns. Det finns ingen låt jag lyssnat på så mycket som den under 2018, jag undrar hur många timmar jag hört den totalt. Varje gång jag slår på den tänker jag att den inte är så beroendeframkallande som jag mindes, men när den sedan är slut slår jag på den en gång till utan att någonsin kunna låta bli. Den låter som att vara förälskad när man är tonåring, får mig att tänka på att vara fjorton-femton år och så kär att man inte kan andas, att vandra gata upp och gata ned genom julihettan i ett Uppsala som är sommartömt på studenter, att tänka tusen tankar man ännu inte lärt sig dela med någon annan och

clouds are rolling by
I open my mouth and I breathe them right in
I forget about time and space
But I can't stop thinking 'bout your face


En gång när jag var femton år och förälskad på Clouds-sättet hade vi ett praktiskt prov i hjärt-lungräddning på skolidrotten. Man blev indelade i par och en skulle spela medvetslös i en liten skrubb där provet utfördes och den andra skulle komma in i rummet och visa hur man hanterar en livlös människa – lyssna efter ens andning, känna på ens puls. Lägga en i framstupa sidoläge om man andades och hade puls och annars påbörja hjärt-lungräddning på en docka som låg bredvid.
Jag minns hur jag låg i det där lilla rummet och spelade livlös och jag visste inte vem som skulle göra provet på mig och jag tänkte på en femtonårings vis att om det är HAN då dör jag nu, då kommer jag inte att andas och inte ha någon puls för då överlever jag inte den beröringen. Och sedan kom han in genom dörren, och hade sitt ansikte bara centimetrar från mitt när han skulle lyssna om jag andades, och fingrarna över min handled, den fjäderlätta beröringen, och på en femtonårings vis tänkte jag att det här är mitt liv, det här kommer alltid att vara mitt liv: att vilja så mycket och att vara så nära, att vara så nära att jag bara är en halv decimeter ifrån, och ändå inte få det jag vill ha.

 


*

 

Jag river rödbetor och lyssnar på Fuck it I'm a flower med Crying Day Care Choir, jag tänker att kanske är det den näst mest lyssnade låten 2018 för mig. Jag lyssnar inte på den ofta längre, men jag minns den från varenda julimorgon, varenda julinatt. Den är så fånigt fylld av självförtroende att jag aldrig hade kunnat lyssna på den om den inte gick i moll, men nu har den sin ton av melankoli, fuck it I'm a flower growing taller everyday, fuck it I'm a flower I don't care what people say och jag minns hur lycklig jag var i sommarnatten till den där låten, hur orimligt lycklig jag var i den tropiska hettan på en stugtrapp i Finland med min man som jag älskade och vetskapen om att barnen var hos sin farmor och farfar och hade det lika bra som vi hade, jag minns sjövatten kring huden och vattenmelon i gräset och takeawaykaffe i bilen under vår roadtrip och jag minns hur vi sa till varandra tänk att man kan känna såhär efter nästan nio år tillsammans det måste ändå vara helt orimligt och jag tänker på hur viktigt det är att kunna spara sådana minnen, med musik eller med en doft, att kunna kapsla in minnet av en sommar inom sig.
Kapsla in det så att man kan plocka fram det också den gråaste novemberdag.

*

Jag skivar potatis och lyssnar på L'amour tojours med Gigi D'Agostino och tänker att kanske är detta den låt jag lyssnat mest på genom hela livet. Tänker att jag har älskat den sedan första gången jag hörde den och alltid därefter och att det finns stunder då man, om man har den på repeat, kan känna sig som att man faktiskt närmar sig stjärnhimlar och evigheter och det största i kärleken bara genom att vrida upp volymen
och så har jag känt hela mitt liv.

Hade jag fortfarande varit en femtonåring hade jag sagt att det här är låten jag skulle vilja spelas på min begravning, med samma självupptagna fixering vid mitt liv och vid min död som när jag i just den åldern brukade säga att om jag dör ung vill jag att ni begraver mig i en prickig kista.

Och jag lyssnar på den där låten och minns hur det är att vara sjutton och precis ha blivit ihop med min man och upptäcka hur vi båda älskar trance, och se det som ett tecken på att det måste vara vi, som om ingen annan i världen någonsin älskat den där musiken,

att ligga på hans säng i den där lägenheten i centrala Umeå och lyssna på melodierna när de byggs upp och säga ja här här här är det så jävla bra
att möta upp honom på Renmarkstorget efter hans kampsportsträning och gå till Konsum och köpa tre för tio-bullarna på halva priset efter klockan nitton för det var ett lifehack för köpte man tre för tio blev det inte bara halva priset utan kassaapparaten fick flipp och man fick de där bullarna för typ två spänn totalt
att gå där genom vinternatten se röken av våra andedräkter blanda sig med varandra och få ena hörluren från hans iPod i mitt öra och gå tätt intill hans axel och lyssna på den där sortens musik tillsammans, i Norrlandskyla och med en doft av snöfall på väg och av hans svett efter träningen och
I still believe in your eyes
there is no choice
I belong to your life


Och det är nio år sedan och det är en evighet men inte en obegriplighet, det obegripliga tänker jag ibland är att vi levde separata liv en gång, att det finns många år av liv som vi inte delade, trots att vi kan varandras historier utan och innan vid det här laget, och jag vrider upp volymen och jag tänker allt det där och jag

jag skjuter undan skärbrädan, med potatisen.

Ropar på honom, vinkar honom till mig.
Tar ur en hörlur ur mitt ena öra.
Lockar honom nära, som man gör om man vill flörta med någon på en fest, som om målet är att alltid komma en halv decimeter ifrån varandra men också faktiskt få det man ville ha, och
hörluren in i hans öra, mina händer som snuddar vid hans ansikte när jag stoppar in den där, och jag säger:
Lyssna på den här låten nu, visst är den så sjukt bra?
Lyssna på den här låten nu, stå här intill mig och lyssna.
Jag tror den är nåt av det bästa vi vet.

 

*

(bild från Davi MoreiraUnsplash)

3 kommentarer

Och hjärtat, det var mitt (en recension)

 
Det finns många välskrivna berättelser om unga melankoliska kvinnor som skriver. Där det vackra språket är en central del av berättandet och skeendena drömskt flyktiga. Och det finns många sådana böcker jag har älskat.
Älskat känslan de fångar, hur de berättar om något som kunde ha varit mitt liv. Att vara ung och drömsk och skrivande och ensam.
Men samtidigt som jag älskat dem har jag längtat efter att läsa om skrivande och melankoli i ett liv som liknar mitt. Berättelser som handlar om mitt liv som det blev, inte som man hade kunnat tro att det skulle vara.
 
 
Kanske är det en självklar konsekvens av ovanliga livsval: att det finns få andra som varit i samma situation. De flesta andra mammor jag träffar som var trebarnsmorsor när de var tjugotvå undrar inte hur de ska hinna skriva romaner. De flesta tjugofemåringar jag träffar som också skriver har inte ett barn i skolåldern de måste komma ihåg att packa gympapåsen åt.
 

Sedan läste jag Och hjärtat det var mitt av den finlandssvenska förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm. Och när jag läste den kände jag mig lite mindre ensam (trots att det fortfarande inte handlar om ett liv som är som mitt.) Medan jag läste tänkte jag att kanske behöver jag inte få exakt min egen berättelse berättad för mig, kanske räcker det att jag skriver den själv. Men jag har saknat berättelser om skrivande som handlar om annat än att vara en ung lite melankolisk kvinna som skriver. Jag har velat läsa om en vuxen lite melankolisk kvinna som skriver istället.

 

Jag har velat läsa om att sitta i sitt vuxna liv, med sina vuxna åtaganden, sitt vuxna ansvar, sina vuxna tankar.
Och ändå fortsätta skriva, och fortsätta känna, bara under något mer kontrollerade former än om man inte haft allt det där.

 

Och hjärtat det var mitt är en essäsamling om många saker. Att skriva på en balkong i Rom, att kyssas på ett tak i Helsingfors, att läsa på alla möjliga platser. Om flerspråkighet och finlandssvensk identitet och en massa andra saker jag aldrig upplevt.
Och om att vara mor till fyra barn, och om att vilja skriva. Om kontrasten mellan det självuppoffrande och det självförverkligande.

 

Det finns en precision, en välavvägdhet hos Ehnholm-Hielm som man ofta ser hos skribenter som läser lika passionerat som de skriver. En kontroll över språket som jag kan avundas. Intelligenta texter med värme. Hon skriver på ett sätt jag skulle vilja skriva men inte kan, låter språket få vara subtilt men kärnfullt. När jag släpper mitt språk fritt blir det all over the place och alla känslor är överallt. När jag försöker begränsa det, konstruera det, tappar det hela andemeningen.

 

Och hjärtat det var mitt är en stillsamt vacker liten pärla. En bok som tål att läsas långsamt, någon text i taget, som en dyr ruta mörk choklad till kaffet. Jag rekommenderar den till den läsande mäniskan för att få läsa om att läsa, till den skrivande människan för att få läsa om att skriva.
Och till den vuxna liten melankoliska mamman som skriver, för att hon ska få läsa några rader om sig själv.

 

 

 *

 

 

PS 1. Sedan sist skrev jag en krönika i Läkartidningen som jag fick fantastiskt fina mail kring och som blev min mest delade krönika någonsin. Alla som spred den vill jag tacka, jag blev så himla glad.

PS 2. På lördag klockan 14.30 medverkar jag på den åländska bokmässan på Alandica och pratar om skrivande och Ålands kulturliv sett ur ett utifrånperspektiv. Samt läser den här texten högt. Kom gärna dit, då blir jag också jätteglad.

kyssar&kärlek vi hörs. 

2 kommentarer

Vykort från Åland, september

 
Nu blåser det igen.
Den första hösten vi bodde här hände det att att jag vaknade på natten, trodde att vinden var någon som bankade på fönstren.
Väldiga vindar, den ständiga påminnelsen om att man bor på en ö. Havet så nära.
 
När man går jour på akuten står sökorsaken bredvid patienternas namn i journalsystemet. En sköterska fyller i det när de anmäler sig. Det kan stå bröstsmärta eller tungandning eller blodiga kräkningar. En gång stod det helt sonika blåst omkull.

Jag försöker minnas vad folk kom till akuten för i Umeå, jag tror inte att de blåste omkull lika mycket.
Men det var fler skoterolyckor.
 
 
Jag cyklar genom blåsten och försöker komma på vad jag ska bli när jag blir stor (större).
Lyssnar ständigt på Mix Megapol och varje gång en ny låt börjar vill jag vråla till någon MEN DET HÄR ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA LÅT JAG ÄLSKAR JU DEN HÄR LÅTEN! men det finns ingen att ropa till där i blåsten.
Kanske har alla redan blåst omkull och åkt till akuten.
 
I våras gick jag igenom alla inlägg i den här bloggen, rensade arkivet från sådant som inte kändes hemligt när jag var femton men kanske känns hemligt nu.
I all denna impulsiva massiva mängden text kunde jag urskilja tre teman:
1. Croissanter (så goda att äta, så goda att tänka på. Ibland, i februari, utbytt mot fantasier om semlor istället).
2. Alla låtarna på radion och hur jag älskar dem
3. Ett envist ältande av att nu är min ungdom över och vad har jag egentligen gjort med mitt liv (och det här ältandet har alltså pågått sedan typ fjorton års ålder).
 
Det kändes tryggt att veta att ingen upplevelse i mitt liv är ny under solen. Att tydligen har jag vandrat runt på olika platser i tio års tid och knaprat croissanter, krisat över tidens förgänglighet och skriksjungit till Shania Twain.
Och i slutändan, uppenbarligen, klarat mig alldeles utmärkt.
 
 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till Ytternäs skolas gymnastiksal för att träna med Ålands nystartade Friskis&Svettis.
Ligger på trägolvet, känner magmusklerna svida, ser mörkret sänka sig ovanför trädtopparna utanför gymnastiksalsfönstren, sådana där som sitter högt uppe vid taket.

Jag minns när jag såg ut genom fönstren till vattengympasalen på IKSU i Umeå, sommaren 2015, betraktade kallblåst duggregn medan vi trampade vatten till YMCA och min mage var enorm och jag kände mitt yngsta barns sparkar i magen och tänkte: det här är underbart, jag kan vara gravid för alltid.

Jag minns hur jag satt i bubbelpoolen på samma gym och såg snöstormen yra utanför fönstren bortom de öde simlängderna, dagen före julafton 2013, och min mage var enorm och min son rumlade runt i magen och jag tänkte kommer den här graviditeten aldrig att ta slut.

Jag minns hur jag var höggravid i december 2011 men då satt jag inte på något gym. Jag gick promenader längs Umeälven, lyssnade på radio, undrade hur många croissanter jag skulle kunna äta när jag ammade, såg ned på den enorma magen, tänkte: är min ungdom redan över.
 
Det känns som om det hände i ett annat liv.
Och ändå - det livet var också mitt. 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till stan, om helgen. Sitter på Café Bagarstugan, dricker kaffe med påtår, skriver krönikor.
Jag skriver om åländsk identitet för Nya Åland. Jag skriver om litteratur och autofiktion för Folkbladet Västerbotten. Jag skriver om samtalskonst för Läkartidningen.
Ibland flyter orden så jag får gåshud av mitt flow. Ibland blir texten bara duglig. Men jag tvivlar aldrig på textens tillräcklighet. Jag tvivlar aldrig på att jag kommer att få ihop något som fungerar.
Jag tänker ofta att om jag kunde vara lika förvissad över min egen tillräcklighet i resten av livet som jag är i mitt skrivande, då skulle det inte finnas någon oro kvar.

Jag cyklar hem genom blåsten till hud och skratt och stök.
Det räcker med att vara borta en timme för att få komma hem igen som en kunglighet. Kramar till alla ungar och skvaller om vad syskonen gjort för bus när jag var borta och någon som slagit ett ben och någon som byggt en stridsvagn i Duplo som måste inspekteras och någon som formulerat en fråga kring livet som måste besvaras och inte gör jag det alltid så bra som jag borde, men jag tänker: det här måste också vara tillräckligt.
Det här jag gör, så gott det går, det måste också få duga.
 
Den här tiden. Det här livet.
I slutändan kommer jag ju, uppenbarligen, att klara det alldeles utmärkt.
6 kommentarer