Ålandseffekten

 
Kanske kunde man kalla det Ålandseffekten. Kanske är det hur blir på alla platser med mindre befolkning, där man är tillräckligt få för att kunna upptäcka varandra. Jag vet inte. Jag har bott mitt liv i städer med en annan dynamik. Den sorten där somrarna är ödsliga när studenterna flyr, inte massiva av turisterna som väller in. Där folk flyttar in och folk flyttar bort, ett ständigt myller i jämförelse.
 
Men effekten.
En ålänning förklarade den för mig först. Hon sa ungefär såhär: Det är enkelt att nå ut med grejer här. Om det är vad man vill.
Ger du ut en bok säljer du de första tusen exemplaren i ett nafs till ålänningar.
Håll en releasefest här och ålänningarna vallfärdar.
Kanske visste hon inte att en genomsnittlig skönlitterär debutant säljer typ femhundra ex av sin bok.
Eller kanske är det jag som underskattar Ålandseffektens styrka.
 
Men effekten, mer på allvar, jag märker ju av den, den är såhär:
det är så mycket lättare att få spridning när bruset inte är lika stort.
Och:
det finns en lojalitet och generositet hos den lilla platsen. Folk lyfter sådant de tycker om. De sprider det vidare.
 
Det syns tydligt, jag kan mäta det i siffror. I besöksstatistik och likes och ökad räckvidd och alla de där måtten man kan följa när man skriver på en sådan här plats. För att se vilka inlägg som går bra. För att se en utveckling över tid.
 
Men det mesta kan jag ju inte mäta, bara känna.
Hur glad jag blir för alla ni människor som läser nuförtiden.
Ålänningar eller ej. Från studentstaden eller litenplatsen.
Vad roligt att ni är här och kikar.
Ni är alla så välkomna hit.
 
 
1 kommentar

Två

 
 
Kanske är du vår envisaste unge. Och ändå har dina syskon aldrig varit några veka viljor.
Du beordrar med blandning av vänliga skratt och mörka allvarsrösten med en attityd som om det vore en självklarhet att vi skulle lyda dig. Det är all pondus en tvååring har, förstås, och så lite extra till, den där kryddan som är du.
Du försöker lyfta andra barn för att flytta på dem när de stör din tillvaro, oftast är det din storebror. När du inte klarar det ser du uppfordrande på  mig och säger tungt!, drar i min hand och visar hur jag ska flytta honom istället.
 
Du föddes in i en familj där det redan fanns en tre-och-ett-halvtåring och en ett-och-ett-halvtåring och kanske är det just som du man blir då.
När man å ena sidan måste lära sig att höja sin röst för att höras.
Och å andra sidan alltid är minst, en bebis att gullas med, en unge att pysslas om.
Det är lätt att komma undan med saker när man är minst. Tro mig baby, jag vet.
 
 
Du anlände med dunder och brak och rubbade vår värld men själv var du lika orubbad som du skulle bli orubblig.
Stadigt stabil. Du är en robust sort.
Det var svårare att bli fem i familjen än vad vi trodde att det skulle bli. Det har varit så av tusen anledningar och ingenting av det har handlat om dig.
Och vad jag har kämpat för att se till att det aldrig ska behöva handla om dig.
Att när jag har varit sliten, när livet har varit för mycket, när någonting har behövt försakas, har jag aldrig låtit det vara du.
 
Du är den av mina bebisar som levt tätast inpå mig.Amningsstunder i bärsjalen medan jag skrev mitt examensarbete. Amningsstunder medan jag pluggade till min sista tenta. Amningsstunder i morgonmörkret innan jag gick till mina dagar på mitt livs första jobb som läkare.
 
 
Och ibland fanns det saker jag försakade.
Det där examensarbetet som inte blev så bra och den där krönikan som jag hafsade ihop på deadline och alla de där timmarna jag inte jourade och blev en skickligare läkare med blixtens fart.
 
Men nu, när livet börjar lätta lite.
När jag får tid att stanna upp och andas en stund.
Med dina händer i mitt hår, dina blå ögon med blicken stint fäst i min.
 
Då vet jag ju att det var värt det. All vånda och självbesvikelse.
Det var alltid värt det, bebis min.
För jag försakade aldrig dig.
 
Grattis på tvåårsdagen, bebis.
 
 
*
Liknande inlägg:
Tiden T
Dagen D
Nummer N
Tre år
Spidermans illdåd
 
 
1 kommentar

En fläkt från öst

 
 
 
Det här är inte Finland. Det är absolut inte Sverige. Det är en plats fylld av svenskspråkiga finska medborgare som inte är finlandssvenskar (förutom finlandssvenskarna som flyttat hit, de är några stycken). Folk är ålänningar, det är Åland, det är kvällar på stugan, fästingar över hela kroppen, huden som härdas av sol och salt.

Men ibland flyger sig en fläkt av Finland in. Något mörkt och östligt och rått som känns avlägset i detta sommarparadisiska örike.

Jag fick en tidning i brevlådan, den heter Samarbete. Det är kundtidningen från S-market, en av Finlands största matbutikskedjor. S-market i sig är en fläkt av något östligt; deras formuleringar i reklamer och butiksannonser är kompakta översättningar från finska. VÄLKOMMEN PÅ FÖRMÅNLIGA UPPKÖP!, förkunnar de i en annons i en gratistidning. Nog förstår jag vad de menar men hade jag varit en cool copywriter är det inte formuleringen jag valt.

Samarbete är alltså motsvarigheten till Icas Buffé, eller Coops Medmera-tidning.  Content marketing i sin äldsta form. Lite intervjuer, recept och snygga bilder och man bläddrar igenom den på toaletten och beger sig sedan till affären, inspirerad att hänge sig åt förmånliga uppköp.
Men den östliga kusinen bjuder på mörker och rå realism i en grad jag aldrig sett hos dess svenska motsvarigheter.

I senaste numret av Samarbete kunde jag läsa om barnfamiljen i finsk avfolkningsbyggd som försökt få huset sålt i flera år. I realistiska och lätt deprimerande ordalag informeras vi om urbaniseringens konsekvenser när hus blir värdelösa och ekonomin omöjliggör en flytt för de som drömmer om att ta sig iväg.

För att muntra upp mig efter den artikeln bläddrar jag till början av tidningen för att läsa en kortare intervju. Här kommer säkert något lättsmält och kundvänligt, tänker jag.
Intervjun är en del i en återkommande serie. Samarbete reser runt till olika ABC-bensinmackar i Finland. ABC-mackarna ingår i S-gruppen dit S-market hör, man kan använda det där S-kortet och få ständigt förmånliga priser även där.
Serien går ut på att intervjua stammisar på ABC-mackarna. De som går dit och exempelvis äter frukost där, varje dag, varje morgon i resten av sitt liv.
De intervjuar en man som berättar om sin livshistoria. Hur hans första fru dog i ung ålder efter en hjärnhinneinflammation, och hur han tog beslutet om att stänga av respiratorn efter sex månaders intensivvård. Det var i alla fall ett beslut som gagnade forskningen, förklarar han med karg realism. 

Efter många år som ensamstående pappa träffade han till slut någon ny. Men hon har fått en stroke, berättar han, och helt förlorat talförmågan. Han avslutar med att konstatera att han har vant sig att leva ensam, vilket också blir citatet som blir intervjuns rubrik.
Men han tycker åtminstone om att dricka kaffe till förmånligt pris på ABC-macken.

 
Och jag.
Jag som är en melankoliker, som älskar allt rått, grovt och kargt. Som saknar det oförställda som exponeras när man skalar bort allt hyckleri, all yta.
Vad jag njuter av dessa fläktar från öst.

 

 


ps Vi hade visst råkat slänga det där numret av Samarbete innan jag hann skriva det här inlägget. Enstaka faktafel kan ha smugit sig in, rätta mig gärna i så fall. Helhetsbeskrivningen tror jag däremot stämmer. puss & kram och lämna gärna en kommentar, ett tryck på hjärtat eller en like av min Facebooksida om ni gillar så mycket att ni läst ända hit! kyssar&kärlek på er alla. 

 

1 kommentar