Skärgårdsdoktorn

På Åland är sandstränderna nästan tomma, även en lördag mitt i juli. Det är klipporna som gäller här, och skärgården, en kollega förklarade det för mig. Så fort man får chansen tar man båten ut bland småöarna, och kvar på stränderna blir ungdomar som inte hunnit köpa en båt, turister och enstaka småbarnsfamiljer.
Det är vackra stränder. I mitten av juli, i mitten av september. Innan jag lägger mig om kvällen promenerar jag till den närmaste, kanske tar det tjugo minuter, kanske tjugofem eller kanske går det på en kvart. Jag försöker att sluta räkna tiden så mycket när jag inte behöver, vad ska man med allt det där räknandet till.
Tar av mig skorna, borrar ned fötterna i sanden. Drar in lukten av salt, blundar mot solnedgången, vinden i håret, sjunker ned i axlarna.
Sedan badar jag fötterna. Tills de domnar.
 
En morgon åker jag ut i skärgården. Det är i mitt jobb, jag ska till Sottunga. Finlands minsta kommun. Kanske världens. En ö med hundra invånare. En gång i månaden åker en läkare dit, så att inte alla läkarbesök ska kräva att man tar sig in med färjorna till Mariehamn. Jag får skjuts av Sjöräddningen för att inte behöva lägga arbetsdagen på att passa färjor. Jag sitter med huvudet lutat mot fönstret, dricker termoskaffe ur metallmugg, och plötsligt förstår jag varför man vill ut på vattnet istället för de där sandstränderna. Över ytan ligger dimman krispigt vit, vi passerar holmar och kobbar och skär, karga klippor och knotiga tallar. Allt är tyst utöver båtmotorns brummande. Allt är lugnt. 
Det finns något beständigt över havet, över att färdas på vatten, som överträffar alla bilvägar och järnvägsspår alla veckans dagar.
 
Jag arbetar på en hälsocentral nu. De flesta dagar inte på en sjöräddningsbåt utan inuti själva sjukhuset. Det är en bra plats. Jag har alltid haft en aning om att distriktsläkarsysslorna passar mig. De långa relationerna. Den intensiva patientkontakten, samtidigt som man får vara ensamvarg - man bestämmer så mycket själv på hälsocentralen. Fattar så mycket beslut och har så mycket ansvar. Jag har alltid dragits till den sortens tillvaro. Samtidigt som det kan vara en oerhörd stress. Det finns så mycket man kan missa. Så många fel man kan göra. Så många möten som inte blir rätt, rent statistiskt sätt måste så många möten bli fel - om man träffar femton patienter på en dag blir det liksom omöjligt att alla ska gå därifrån och tycka att de har träffat den bästa läkare de någonsin har mött.
Och samtidigt - man får så många möten att minnas, sådana som går bra.
Jag försöker spara dem inuti, att ta fram och minnas tunga dagar. Som barn som samlar stenar på stranden och gömmer dem i fickan, hittar dem en annan dag långt senare, och minns.
 
Medan allt pågår föds fortfarande text. Även om jag inte riktigt hittar rutinen för att få ned den. Det föds en berättelse i mitt huvud, något nytt jag vill få berätta. Mellan patientmötena. Under kvällspromenaderna, med fötterna i kyligt havsvatten, kvällar på balkongen till mitt hus (mitt hus! mitt eget!) medan jag läser mer skönlitteratur än vad jag gjort på flera år.
 
Där föds orden.
Innan jag fått ut dem som jag vill kommer det att fortsätta vara tyst om mig här.
Det finns så mycket viktigare saker att skriva.
1 kommentar

Nummer N

För ett år sedan, strax efter tio på kvällen.
Medan jag sov.
Då plockade de ut dig.
Sedan var jag trebarnsmamma.
 
Det var så märkligt förstår du. Att i ena sekunden säger en narkosläkare vänligt att jag vet jag sa vi skulle göra det i lokalbedövning men nu får vi ju inte bedövningen att ta så jag kommer att söva dig. Tänk på fina saker, sådant du vill drömma om - och i den sekunden tänker man på de barn man redan har.
Och sedan vaknar man, och är någon annastans, och de berättar för en om det barn man har fått.
 
Vilket trolleritrick, baby.
0 kommentarer

Förflyttning

 
Hänt på sistone:
tagit läkarexamen
bytt plats
bytt liv.
 
När jag landat i allt detta nya ska jag berätta. 
Men nu tar jag sommar.
Ses i höst.
3 kommentarer