Nummer N

För ett år sedan, strax efter tio på kvällen.
Medan jag sov.
Då plockade de ut dig.
Sedan var jag trebarnsmamma.
 
Det var så märkligt förstår du. Att i ena sekunden säger en narkosläkare vänligt att jag vet jag sa vi skulle göra det i lokalbedövning men nu får vi ju inte bedövningen att ta så jag kommer att söva dig. Tänk på fina saker, sådant du vill drömma om - och i den sekunden tänker man på de barn man redan har.
Och sedan vaknar man, och är någon annastans, och de berättar för en om det barn man har fått.
 
Vilket trolleritrick, baby.
0 kommentarer

Förflyttning

 
Hänt på sistone:
tagit läkarexamen
bytt plats
bytt liv.
 
När jag landat i allt detta nya ska jag berätta. 
Men nu tar jag sommar.
Ses i höst.
3 kommentarer

Att vara färdig, att skämmas och att aldrig räcka till

 
Bilden ovan har inget med mitt skrivande att göra. Och samtidigt allting, för de där ungarna ger mig nya infall och vinklar varenda dag.
Hur som helst - jag skriver ju krönikor ibland, ni vet. Nu har jag glömt bort att länka till dem här på bloggen så här kommer tre stycken länkar på raken. Om ni gillar - dela gärna vidare på Facebook, eller släng mig en kommentar, eller ett mail med era egna berättelser. Det händer ibland att jag får sådant och varje gång uppväger det all kreativ ångest, all kritik, allt slit som det blir ibland. Ingenting är så magiskt som att få reda på att ens ord har spelat någon roll.
Klart slut här har ni läsning.
 
 
- Kring påsk skrev jag i Folkbladet om att längta bort och att vara klar. Att vara så färdig med en plats at man nästan spricker. Både den fysiska platsen och plats i livet. Ni hittar krönikan här.
 
- Och så var det en Läkartidningenkrönika, som jag i min planering hela tiden kallat för Skämskrönikan. Den handlar om att göra fel som läkare (vilket vi kommer att gra, hur mycket vi än önskar annorlunda). Om att skämmas över det, och vad man kan använda skammen till. En brasklapp bara - jag vet folk som blev så provocerade av inledningen att de nästan höll på att sluta läsa i ren upprördhet. Jag skildrar mig själv så osympatiskt jag bara kan. Det är medvetet. För att jag vet att vi är många som varit den osympatiska personen i någon situation. När man är pressad av belastning och av socialt tryck. Nåväl, nog babblat, krönikan hittar ni här.
 
- Och så igen Folkbladet. Om prestationsångest. Ett av mina största handikapp, mitt hat och en av de saker som är jobbigast med att vara min partner (det innebär också att leva med min ständiga oro över att inte räcka till). Det var så svårt att skriva om prestationsångesten att jag fick prestationsångest bara av det och blev sjukt missnöjd med krönikan. Men det är halva grejen för mig med att krönikera - att tvinga mig att leverera på givna datum, sätta punkt och låta det räcka där. Krönikan hittar ni här.
 
0 kommentarer