Recap.

 
Det finns ett filmklipp på nätet av en trafikolycka i Ryssland. En motorcykel kör rakt in i en bil. Den färdas fort, motorcykeln, det är full fart rakt framåt. Föraren slungas upp i luften med vidunderlig kraft. Man tror att man vet hur filmen kommer att sluta. Det finns berättelser man har hört så många gånger, att man tror att man alltid vet hur de slutar.
Men han landar på bilens tak, föraren, stabilt. Med båda fötterna nedåt. Han landar som de säger att katter landar. Kanske har han också nio liv. Och filmen, händelsen, det är en på miljarden, all världens slump som slumpat sig meningsfull, en miljonvinst på lotto. 


På sistone har jag tänkt mycket på mitt liv, på mitt unga vuxenliv, på mitt vuxenblivandeliv. På vad som blev av det, blev av mig.
Det blev väl som för MC-föraren. Full fart framåt, vinden vinande i öronen. Alla som såg på trodde att de visste hur det skulle sluta. Det var den sortens berättelse man alltid vet hur den slutar.
Men jag blev undantaget, lottovinsten, fötterna stabilt på taket. Svajar en aning, adrenalinet pumpande, tänker: vad fan var det som hände?

Innehållet i mitt liv är till stor del en konsekvens av överilade beslut, passionerade beslut, och naiva beslut. Oftast en kombination av alla tre.
Att jag flyttade till Umeå som sjuttonåring för att jag var så desperat förälskad. Sökte in på läkarprogrammet utan en aning om vad jag gav mig in på. Att jag blev gravid som artonåring för att jag fortfarande var så desperat förälskad. Hon var ett kärleksbarn. Jag och hennes pappa hade bara bott ihop ett halvår. Jag hade gått tre månader på min utbildning.
Alla trodde att de visste hur den här berättelsen skulle sluta.
Jag körde på, full fart framåt, utan att lyssna på vad de sa.

Tre barn på tre och ett halvt år. Jag var trebarnsmamma innan jag ens hade fyllt tjugotre. Det kändes aldrig som att allt hände på så kort tid. Barnen, utbildningen, min hjärnas kaotiska tempo. Nittonåringen som födde sitt första barn och tjugotvååringen som fick sitt tredje kändes som helt olika människor.
Och nu, nu är jag ytterligare någon annan.

Att jag flyttade till Åland. Till solnedgångar i havet och novemberblåst som kryper under skinnet. Till en plats där de kallar kola för kinuski och det finns två stadsbusslinjer: Norrut och Söderut. En plats där det blir en tidningsnyhet att någon ryckt i bildörrar. Polisen går ut med rekommendationer om att låsa bilen – åtminstone i området där dörryckandet sker.
Där mina barn är trygga och gatan fylld av lek. Men där jag är så ny. Har rivit upp mig själv med rötterna ytterligare en gång i mitt liv.

De säger att hjärnan växer färdigt först när man är tjugofem. Att innan det har man inte fullt konsekvenstänkande. Jag brukade skämta om det när folk blev chockerade över hur ung jag var. Min hjärna är ju inte vuxen än, snart kanske den är klar. En morgon vaknar jag med ett konsekvenstänkande och inser: herregud, vad har jag gjort?

Nu är jag tjugofyra år och fyra månader. Kanske är det därför jag summerar så mycket. Sprattlande växer hjärnan färdigt och förfasas över vart mina impulser drev mig innan den hade chans att sätta stopp.
Allt det här är en sammanfattning av det som blev. Som trots allt blev så bra.
Och nu står jag med båda fötterna stabilt på biltaket.
Blickar ut över vad som kan bli.

 
 

 

1 kommentar

Svärta

 
Det är mycket mörker nu.
Allvarlig sjukdom i omgivningen, inte den närmaste men tillräckligt nära för att det ska vara omöjligt att inte bli berörd. Akutstress, de där kvällarna när alla verkar vilja söka vård på precis samma gång. En sådan kväll ett terrordåd som flimrar förbi på teven i akutens fikarum, omöjligt att ta in, inte kan det vara terrordåd i Stockholm just nu, jag har ju inte tid att begripa det, jag är ju mitt i jobbet.
 
En annan dag en trafikolycka, mitt första traumalarm, och jag har inte lärt mig att stänga av tankarna ännu. I stunden, visst, man gör vad man måste göra, stabiliserar vad som måste stabiliseras, och den största oron blir att vara otillräcklig, att glömma något, att missa något avgörande.
Det själsliga kommer efteråt. Bilderna i skallen. Det här yrket gör att man får se saker man aldrig glömmer.
Och vilken tur man har.
Varje dag man lever, utan att det händer något särskilt, vilken jävla tur man har.
 
Den där känslan när man hör sirener. Och man själv är hemma och mannen och barnen är någon annanstans.
Minuterna när man tänker: vad blir det av mig nu om jag får ett samtal och det har hänt dem någonting. Vad gör jag av mig själv då.
Lättnaden när dörren öppnas, hallen stormas, nappar kastas på golvet, bebisar skriker, någon bråkar, någon skrattar, någon springer, någon sjunger, någon pussas, någon fångas upp i min famn och kommer inte därifrån.
 
Det här önskar jag mig:
en påskledighet som är fullkomligt vardagligt banal.
 
0 kommentarer

Rädsla och konsten att hitta hem

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/254_17612489.jpg
 
Jag brukade vara så rädd för allting, att jag till slut inte var rädd för någonting.
När jag var fjorton, femton, sexton, sjutton, arton. Övertygad om att jag inte skulle klara de mest grundläggande sysslor. Beställa en kaffe, starta en diskmaskin, byta en glödlampa.
Folk pratade om att man måste skilja på självförtroende och självkänsla. Att det ena är tilltron till att man kan fixa det mesta, och det andra känslan av att man är värdefull oavsett vad man klarar av.
Det spelade ingen roll för mig på den tiden. Jag hade inget av dem.
 
*
I den där känslan, den där rädslan, föddes gränslösheten.
Så rädd för allting, att jag helt enkelt inte kunde vara rädd för någonting. Började tvinga mig att göra allting jag var rädd för. Och de små och stora sakerna, det var ingen skillnad.
Hjärtklappning inför att köpa en cappucino eller att spela låtar på en scen framför massa människor, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Prestationsångesten inför att byta en glödlampa eller inför att lära mig undersöka en människokropp, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Allting som verkade svårt, dessa omöjliga vatten-över-huvudet-uppdrag, alla livsval som liksom var where no woman has gone before - jag bara körde.
Fort, fort, och aldrig stanna, aldrig våga se mig om.
 
*
 
När jag var liten brukade jag spela snake på en mycket högre svårighetsnivå än vad jag klarade av. Som en övning, för att sedan gå ned till en nivå jag nästan klarade av, och plötsligt skulle den medelsvåra nivån kännas lätt.
Och det är väl vad jag gjorde med den här delen av livet. Mitt unga bli-vuxen-liv, jag spelade de åren på svåraste nivån. Kanske hade det varit klokare att ta det lugnare, men jag tror inte det alternativet fanns. Mitt alternativ var att bli stillastående, paralyserad av mina egna rädslor.
Men nu. I år blir jag tjugofem år gammal, alla populärvetenskapliga texter säger att det är då hjärnan växer färdigt. Nu. Det börjar bli dags att vrida ned hastigheten. Äntligen tror jag att jag kan.
Till något vanligt. En medelnivå. Stanna upp och förvalta allt det här magnifika jag råkade skapa. Känna stolthet bränna i bröstet, för omväxlingens skull.
Det är dags att snusa i nackar, kyssa älsklingsläppar, drivas av flow.
 
*
 
Men det jag mest vill säga är att kom ihåg det här:
det finns jävligt många vägar till att hitta hem.
 
https://cdn2.cdnme.se/371417/7-3/june4_53a2b085e087c31b3afd6712.jpg
2 kommentarer