Ulrika Nettelblad

1
Jag har längtat efter det här ögonblicket så länge, men hon kommer kväva mig. Hennes händer kommer kväva mig. Eller tvinga mig att dö drunkningsdöden. Dra ner mig i djupet och hur jag än sprattlar och hur mycket starkare jag än är än hon tror jag att hon slutligen kommer att tvinga mig att falla.
För att det finns något som gör mig livrädd, med dessa krälande, krävande människor. För att det finns något som gör mig livrädd med längtan, hennes sorts längtan. Hennes hungrande läppar, hennes sökande händer. Hennes sätt att lägga sig platt inför mig, som om hon är min och bara min och hon aldrig ens reflekterat tanken över att tillhöra någon annan.
Hennes bröst är vackra i ljuset från bilarna som kör förbi utanför fönstret, långt där nedanför. Ljusränder över toppiga bröstvårtor. Jag har alltid uppskattat hennes bröstvårtor, de få gånger jag har fått se dem. De påminner om känselspröt, som om det endast var genom brösten hon kan uppfatta världen.
Hon har stannat, anar instinktivt min oro och min tvekan. (Om det är något den människan har… instinkter. Instinkter som går rakt genom huden och får henne att kasta sig ner i sitt mentala skyddsrum vid minsta antydan till fara. Instinkter som gör henne hypnotisk… eller hysterisk?
Jag vet inte längre.
Jag har väntat på det här ögonblicket så länge.)
Jag rör vid hennes vänstra bröst, långsamt. Hon fortsätter att stirra in i mina ögon. Som om det inte hade hänt. Det spelar mig egentligen ingen roll, jag tror inte det. Hon är inte den människan som låtsas om att saker händer, inte när hon väl har bestämt sig på att fokusera på något annat (som att drunkna i mina ögon, eller att drunkna i verkligheten).
Känselsprötet märker åtminstone allting. Långsamt, mellan mina fingrar.
Några sekunder senare finns resten av hennes kropp över mig eller under mig eller intill mig
jag tror instinkten var påtaglig även i det fallet.

… senare, mellan mina röda väggar, långt senare, jag röker cigaretter och använder hennes revben som askfat, hon fnittrar som ett barn, ler och stönar när jag pressar de glödande cigaretterna mot hennes vita hud som tycks lysa i mörkret, eller om det bara är att den blir så påtagligt upplyst varje gång en bil passerar:
”Jag älskar dig”, viskar hon och
”Jag älskar dig” kvävs av mina röda väggar och
”Jag älskar dig” händer inte så jag fimpar en till cigarett och jag vräker aska i hennes hår och hon skrattar sedan säger hon
”Slå mig”, och jag säger
”är du dum i huvudet åh Goldie jag tror du är dum i huvudet”
och hon skruvar på sig som en kattunge, säger:
”Jag tror, jag tror… livet för de flesta, att det är som en pool. Och de plaskar runt i vattnet. Men min pool, du vet, någon har glömt att fylla på vatten. Och jag är fast på botten.”
”Och varför ska jag…?”
”Åh, älskling, för att du vet… när någon slår en samman… det är lite som att kroppen kopplar på ens jävla sprinklers.”

Jag kommer i hennes mun. Jag kommer i hennes hårbotten. Dagar då hon inte orkar gå upp i sängen ens för att duscha, och jag bara går in till henne stundtals helt enkelt för att se att hon andas och inte verkar ha hittat något sätt att ta livet av sig, brukar jag skrocka gott eller hånle eller le sorgset åt detta faktum, spermaklumparna intrasslade i hennes smutsiga råttfärgade hårtestar. Om sommaren hade hon vackert hår, jag tror det. Om sommaren var håret ljust och guldglänsande i solen men sedan mörknade allt som hon bara tycks mörkna för varje dag man känner henne så att man faktiskt får lust att slå ihjäl henne men det skulle jag aldrig göra.
Hon har ihjäl sig själv så jävla bra på egen hand.
Jag kommer djupt ner i hennes hals, precis vid den tidpunkt då hon strax kommer kräkas men ännu inte har gjort det. Jag skrattar åt hennes hulkanden och hennes darrande kropp och hon skrattar åt sina hulkanden och sin darrande kropp och senare i en kavalkad av efteråt räknar jag cigarettbrännärren på hennes magra kropp, petar på dem och skrattar när hon vrider sig när jag rört vid sådana som fortfarande är ömma och det är vårt slags internskämt det är trots allt det som alla par har fast
jag skulle aldrig kalla henne min flickvän
ingen kallar den sortens tjej
sin flickvän

2
idag lägger jag pussel, jag lägger dem mellan dinafingrar
dina fantastiska handleder när de ligger uppskurna framför mig och jag hade kunnat slicka i mig blodet slicka det i mig och dö lycklig är det inte så

han skar dig, min vän, till dödspanik och tårar, men frågan, som både gudar och övriga bekanta
ställer sig
är:
var det han som skar dig
när du placerade en kniv i hans hand
och med våld
tvingade hans arm
att dra snittet?

OCH ÄLSKLING DE SA PÅ RADION
det är något som växer i din kropp
kanske var det bara en dålig sömn
kanske var det insikter som klampade in i din privat huvudvärk som döden när den kommer med bud på posten

… idag lägger jag pussel, jag lägger dem mellan dina fingrar
Du stryker pusselbitarna mellan mina läppar sedan placerar du banaliteter och förnedring där men givetvis ännu hellre på andra platser; det är inget ni gör i er generation, det sa du själv, för att i nästa andetag säga att med mig
med mig ville du såklart
för att…

men du vill inte ens ha mig
förklarar du
när jag med mjölk i munnen försöker stå
syftet hos den fortsatta existensen

OCH ÄLSKLING DE SA PÅ RADION
att min förbannade längtan
min förbannade önskan bort:
den är inte verklig
egentligen mår jag bra
jag har bara försatt mig i ett tillstånd av egenfascination
jag kan närsomhelst hoppa av dödslängtanskarusellen och bli normal igen

och det är ju sanningen
Det är vad jag sa till henne
när hon bjöd mig kaffe och bekräftelse
på att jag inte mådde bra
på att jag inte ville mer
och på att jag förtjänade
något annat

jag sa det till henne:
jag lurar er
jag får er att tro…
saker
hade man kunnat testa
hade ni sett
hur frisk jag är

men kanske hur sjuk jag är
som tror att jag är sjuk

DU VET DET ÄR HYPOKONDRI
kanske jag sa i mentala versaler
DU VET DET ÄR HYPOKONDRI HAN FÖRKLARADE DET FÖR MIG
FÖR I HELVETE
I JUNI

Kanske rusade jag bara mot dörren och sa
hjälp jag hittar inte ut
hjälp mig ut
kanske sa jag

Gud, du finns inte
jag sköt bort dig för tusen år sedan
men om du hör någonting

förklara för mig:
varför är världen inte sådan
att man ritar en dörr
på väggen
och så blir den en
som i tecknade serier
där allt är magi

och förklara för mig!:
hur i helvete klarar man dygnet?
när man inte klarar ett år
och vice
versa

du har ingen cider i kroppen du har ingen älskling bredvid dig du har inga kilon att förlora du har

ingenting att förlora så
älskling
det är bara att
hoppa
(s?).

3
Om hösten brukar tanken på att hon inte förtjänar att existera brotta ner henne tills hon inte kan andas.
Då gömmer hon sig i lövhögar.

Sedan kommer igelkottarna och våldtar henne.
Igelkottar våldtar varandra, hon såg det på Discovery Channel.
Hon har längtat efter taggig våldtäkt och självförnedring alldeles för länge nu.

4
– Charlie, vet du varför vi hamnade här?
– Nej, älskling. Men den mest intressanta frågan nu borde ju gälla varför vi inte tar oss ut.

Jag nickade och gav honom en äppelmuffin.
Han bugade och tackade för betalningen.
 

Det här är låtarna jag tycker ni borde lyssna på den här helgen.
Men det är förstås bara jag.

Arctic Monkeys – Crying Lightning (för att den får en att tro att världen är spasmisk njutning.)

Figurines – Ambush  (för att den är perfekt att lyssna på morgnar när jag inte klarar av gladpop men ändå måste bli glad)

The Asteroids Galaxy Tour – Attack Of The Ghost Riders (för att den är perfekt att ligga i mörkret till och känna sig drogad)

Cold War Kids – Something Is Not Right With Me (för att den väcker mig ur de jobbigaste intellektuella dimmor och får mig att hoppa runt i mitt rum medan jag dricker kaffe)

Figurines – Le Ruban (för att detta är en magiskt knäpp låt. Till den vill jag ta på mig trenchcoat och svarta solglasögon, smyga runt och vara spion och lämna seriefigurs-fotspår på gatan efter mig, sådana där stora svarta. Förstoringsglas och helst en tax är också nödvindag accessoarer.)

St. Vincent – The Strangers (för att det här är en låt jag vill lyssna på när jag gråtit hysteriskt på en säng för att mitt hjärta är krossat. För att det är den typ av låt man kan svepa in sig på då, som en filt, som tar hand om en och sorgset vackert med den underbara mjuka rösten, de underbara mjuka ljuden förklarar att allting kanske kan bli bra.)

Jim Noir – My Patch - Radio Edit (för att det är en låt man ska ha om man lagar mat med någon man tycker om. För att det är en låt man ska ha medan man hackar lök och sedan plötsligt blir upplyft på en köksbänk av den där någon man tycker om och hånglar loss medan maten bränns vid och sedan gör det ingenting för man är lyckliga ändå.)

Mary Timony – Aging Astronauts II (för att den bygger upp en egen liten värld, för att den låter som andetag på vintern och röken som blåser ur den och som tystnaden när en januaristorm har avtagit, ungefär.)

Astrid Swan – They Need You If They Think You Love Them (för att det är en sång jag bara vill skriva till, och drömma till, och svepas iväg av.)

Juana Molina – Salvese Quien Pueda (för att om jag är arg och frustrerad och hysterisk, så är det här mitt substitut för klassikern att ta ett djupt andetag och räkna till tio. Jag sätter mig med slutna ögon och lyssnar på Juana Molina och efteråt känns det lite bättre.)

Snälla lyssna på någon av dem i alla fall! Så jag kan få veta vad ni tyyyyycker!
 

avocado och grillade vitlöksklyftor är så otippat briljant och fantastiskt gott att jag och min mage skrattar ikapp

De första kaffedropparna på någon dag som träffar min tunga får världen att le omkring mig.

Jag tycker verkligen att kaffe inte bara har underbara koffeinrelaterade effekter utan att det smakar gott gott gott.
Gott.
Gott.
Gott.

... nu: studier.

En Ulrika med en ond förkylning och en bultande huvudvärk. Intensiva studier med vilka lördagseftermiddag och kväll ska tillbringas.

Men inte ska man vara alltför sorgsen!

Jag har en spellista på 3,4 h som ska lyssnas igenom! Den är fylld med låtar av artister jag tycker att jag bör titta närmare på. De bästa ska sedan väljas ut för att komponera fantastiska spellistor av ren magi.

Och helt ska ju listan lyssnas igenom flera gånger för att man verkligen ska bilda sig en uppfattning om musiken...

Det var på det här sättet jag upptäckte Juana Molina, som jag älskar, och en hel del annat bra som jag inte tänker avslöja, för snart kommer spellistor och ni måste ju lyssna på dem i stället!

tjo.

Dagens bästa saker!

- plugga högt ovanför världen i Musikens hus med en kaffekopp i handen som man tagit med sig från skolan (går i en liten pluttskola precis mitt emot. Så jag brukar värma kaffe i vårt kök, gå över till Konserthuset och sitta högt ovanför världen och lyssna på internationella konferensdeltagare och plugga ryska och betrakta folket nedanför.)
- laga mat. (För att det är så roligt! det är verkligen det. jag är en väldigt snabb matlagare också, så min otålighet hinner inte komma igång.)
- Aerobicspassen på Friskis. Varje vecka, Väderkvarnsgatan i Uppsala, klockan 17. Friskis&Svettis aerobicspass. My only true love. Det är underbart.
- Promenader med fötter som prasslar i löv. För att det är en klassiker.
- Big mouth & Ugly Girl, av Joyce Carol Oates. En bok jag precis börjat läsa om och som jag tycker är så hemskt fin.
- Turkosa strumpbyxor!

Nu ska jag plugga. tjo!