Livet man lever
Slutet av maj är en drömsk tid, den känns in riktigt verklig. Kanske är jag lite tilltufsad och tovig, inuti och utanpå. Jag brukar vara det när våren kommer, blinkar yrvaken mot solen och försöker krypa in i mitt ide igen. Det ger sig. Det gör det varje år.
Jag håller mitt görande av saker till ett minimum och försöker leva ganska gott ändå. Kaffe i solskenet en förmiddag på uteplatsen, citronmuffins till, doften av gräs, ljudet av cykelhjul mot grus när studenter ger sig av mot universitetet.
En dotter i ett koppel (det är vår bästa investering, hon är så vild och vägrar hålla hand hela tiden när hon ska utforska, och med kopplet kan man stoppa henne från de vildaste eskapaderna och bromsa henne när hon faller), promenera med henne om kvällen, när det fortfarande är så varmt ute att man kan vara barbent. Samla stenar från marken, hon lyfter de tyngsta hon kan få upp och ger dem till mig. Jag ska bära med dem medan vi går. De är skatter och när jag lägger tillbaka bumlingarna på marken accepteras det bara om jag tydligt förklarar att jag naturligtvis inte bara kastar bort dem, de där stenarna, de ska ligga där, det är deras särskilda plats. Stora gröna ögon stirrar på mig några ögonblick, och sedan, en nickning till godkännande, och stappla vidare genom kvällen. Ständiga klättringeskapader att uföra, fåglar och hundar att betrakta, gratisbananer på Ica att förtära. Det är avancerat att vara snart ett och ett halvt år, och ganska avancerat att vara mamma också.
I övrigt bidar jag min tid. Jag tror sommaren blir bättre när man vänjer sig vid den. Jag tror skrivkrampen lättar när man bara tvingar sig själv att fortsätta, ord efter ord, för att man helt enkelt inte kan försaka den drömmen, även om det hade varit lättare att bara göra det. Snart far jag bort från Umeå och jag och min man tillbringar några dagar bara med varandra, utan vår tokiga tös. Sedan ska jag försöka förstå mig på hur man kör bil och plötsligt är det juli och jag ska försöka forska i neurofysiologi i stället.
Och vänta, på något roligt som kanske händer.
Vänta på något gott gör jag alltid för länge.
Vänskapskrönikan
I fredags publicerades min senaste krönika på VF, den handlar om magsjuka, vänskap och det där med att veta var man har folk egentligen. Ni hittar den här.
Ironikt nog ligger jag nu, några veckor efter att jag skrev krönikan, själv däckad i en magsjuka. Gissningsvis är det sådant man får ta när dottern går sitt första år på dagis. Jag försöker få i mig chokladglass innan den far upp igen och ser min kropp föra en tynande tillvaro i spegeln. Nåväl, värre saker har hänt, och kommer säker att hända, i mitt liv. Så inte vill jag klaga alltför mycket. Jag har i alla fall mycket tid att göra ingenting och ligga och lyssna på radio.
Offer
Man offrar en hel del för sakerna man vill. Vissa offrar morgon-snoozandet för att gå upp och träna tidigt om morgnarna, andra offrar relationer för att kunna studera så mycket som de vill eller behöver. (Jo, jag har sett det hända en del omkring mig, och jag tror inte att det är en slump att så många läkarstudenter har andra läkarstudenter som partners - förståelsen för att man måste skippa ytterligare en myskväll ihop för att sitta på biblioteket i stället brukar vara större då). Ibland offrar man rätt och ibland offrar man fel, men jag tror att man måste vara medveten om att det är vad folk gör. De där människorna man stöter på som tycks ha och göra precis allting samtidigt har sannolikt försakat något. Det är bara inte säkert att det syns utåt.
För min egen del finns det en hel del jag har accepterat att jag inte gör, inte har. Till exempel kommer mitt hem aldrig att se ut som något som hör hemma i en inredningstidning.
Jag kommer heller aldrig att vara en sådan där person som är välvårdad varje dag. Men jag försöker att i alla fall inte gå runt och lukta illa.
Jag kommer heller aldrig att vara en sådan där person som är välvårdad varje dag. Men jag försöker att i alla fall inte gå runt och lukta illa.
Jag brukar inte heller arrangera avancerade middagar, jag har ingen koll på några av de program som går på teve, jag försöker träna regelbundet men kommer aldrig att bli någon atlet, och jag tar mig alldeles för sällan tiden att försöka skaffa mig någon form av socialt nätverk.
Och en solig, ledig eftermiddag när det luften doftar nyklippt gräs och grillrök och studenterna i mitt område slänger ut sig på filtar och har picknick i timtal, då sitter jag i stället och skriver. Det är ju också ett slags offer. Men med den närmast hypnotiska tanken någonstans i bakhuvudet på känslan när jag en dag kan bläddra igenom boksidor som är fyllda av de egna orden i tryck, då blir det värt det.
Varenda försakad soltimme.
Den rätta attityden
Naturligt och insocialiserat har jag mycket den här attityden till livet. Under lugg och allmänt medioker.
Mitt stora mål, med deadline om ett halvt decennium typ, är att transformera det till något helt annat. Lite mer... den här attityden.
Den måste ju vara det enda rätta.
Ovanligheten
Jag vänjer mig inte vid att jag kan vara med i tidningar, tidskrifter, sådant. Hoppar högt när jag hittar mig själv någonstans och undrar för några sekunder varför de har stulit en bild på mig att sätta bredvid texten. Innan jag inser att den handlar om... mig. Så jättemärkligt.
Idag kom MetroStudent (den här gratistidningen som delas ut till alla studenter), där är jag med och ger en intervju. För tidningar som inte ges ut så ofta går det ju lång tid mellan att intervjun görs och att den kommer i tryck, så jag lade mig bara på soffan för att läsa och så stirrar jag rakt in i mina egna melankoliska ögon. Chocken var total.
Har dock hämtat mig nu.
Exklusiviteten i en ostsmörgås eller två
Vardagslyx är en långsam frukost vid köksbordet, en morgon i början av maj när det lyser sol utanför fönstret fast klockan ännu bara är lite. När det fortfarande är så tidigt att solen inte skiner in där och bländar en.
Man kan läsa dåliga veckotidningar, mästerlig skönlitteratur och böcker om invärtesmedicin. Man kan titta på skatorna utanför fönstret och le åt hur en dotter som redan är borta på dagis skulle ha pekat på dem och skrattat åt dem.
Viktigast av allt är att man kan känna efter. En smörgås, eller två. En kopp te, eller tre. Man har tid att smaka, kommunicera med sin lilla magsäck och fundera över om man egentligen ska ha mer.
Då spelar det ingen roll att det inte är hotellfrukost med croissanter, fruktsallader och avancerade smoothies som bjuds. Gammalt bröd och lite ost smakar minst lika gott i en stund av stillhet.
(PS. Sent om sider fick vi internet, efter att hela huset klagat på allt som gick att klaga på många gånger. Hurra!)
Uppdatering från en ofrivillig teknikdetox
Jag hatar fortfarande Bostaden och Kommunicera. Ryktet går i huset att någon ska fixa vårt internet imorgon, men ingen vet riktigt vad som är källan så kanske är det bara den sortens önsketankar som växer i desperation. Jag går till skolan en timme tidigare på morgonen för att skicka viktiga mail om jobb, "jobb" och forskningsprojekt, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av att över huvud taget vara en person som har några viktiga mail att skicka. Sjukt märkligt.
Annars har jag det ganska fint här i min analoga värld. Jag har grillat med ryssar, gått på en sittning för att fira att vi avslutar våra prekliniska studier i och med den här terminen (och till min stora förskräckelse på allvar börjat inse att om tre år tar jag läkarexamen, och det känns ju helt sjukt med tanke på att jag fortfarande känner mig som en tonåring som inte vet vad jag ska bli när jag blir stor), och skrivit en del.
Och så har vi satt på en sele med ett litet koppel på vår dotter, så att hon kan få promenera ut med oss i stora farliga världen utan att ständigt behöva hålla sin mamma eller pappa i handen. Alla är nöjda med arrangemanget, och alla kvarterets hundar och fåglar har aldrig varit så väl smugna på.
Hej Bostaden och Kommunicera, jag hatar er just nu.
Jag har inget internet hemma, och de som borde fixa det (mitt Bostadsbolag, portalen som internet går vidare, osv) vill bara skylla på varandra.
Det löser sig nog och det är spännande att leva lite superanalogt. Men ganska jobbigt också när man behöver sitt internet för att få information om olika saker snabbt och smidigt. Blir himla mycket bök åt olika håll.
Och så väldigt lite bloggande, förstås, vilket naturligtvis måste vara er största förlust.
Och så väldigt lite bloggande, förstås, vilket naturligtvis måste vara er största förlust.
Kanske skriver jag något skoj när jag siter i skolan, om jag hinner.
tjo tjo.
Mediabruden
Ja, det är ganska lyxigt att ha en ledig dag från plugget, tillbringa den på ett café och sedan med gott samvete kunna säga att man har gått iväg för att jobba. För några sekunder blundar jag bara och sörplar på min latte och känner mig som om jag är allt jag drömde om när jag var typ tretton, läste Veckorevyn slaviskt och trodde att det häftigaste man kunde göra i sitt liv var att jobba inom media och resa så mycket att man alltid var jet-lagad. Och att högvinsten i livet, det är när man skapat sitt ultimata personliga varumärke.
Sedan öppnar jag ögonen igen och det här är ett grådaskigt Umeå på ett café på universitetet och det här är bara några fragment av livet som påminner om en dröm jag inte längre har. I samband med att jag vann Lilla Augustpriset, med intervjuerna i radio och teve och DN och hela grejen, med flyg ner till Stockholm och hetsigheten, med taxi fort mellan platser och alla leenden och handskakningar med människor som är trevliga för att det är vad de har lärt sig att man måste vara för att få mer jobb, blev det ännu tydligare för mig varför jag inte längre har den här drömmen. Jag passar inte in i den typen av liv. Man gör många roliga saker och blir jag någon gång författare på riktigt kan det väl få krydda livet ibland. Men mest av allt vill jag ha det lugnt. Jag vill ha ett hus, ett arbetsrum och en massa barn. Jag vill ha skog och vatten och luft som är behaglig att andas och jag vill ha långa promenader om söndagarna och jag vill ha tystnad omkring mig när jag sent om kvällen skapar skönlitteratur i det där arbetsrummet men får jag bara det där kan jag klara mig utan galor, utan fotograferingar, utan teveinslag, utan alltihop.
Jag tror det handlar om att jag har väldigt svårt för förgänglighet. Och är det något som den där statusen man får av att göra media är, så är det väl just förgängligt.
Över havet
Vi åkte ju bort några dagar, strax efter att vi gift oss. Över havet for vi, genom isen, för det var fortfarande bara slutet av mars och kvar fanns både is och snö. Det var inte en lång resa, men exotisk nog. Världsomseglingar och rymdfärder får vi vänta med tills lilltösen och stor och vi är några miljoner rikare.
Ungefär såhär såg det ut, fast mycket mer och lite annorlunda. På bröllopsresor kan man göra så många andra saker än att fotografera.
Fara genom is.
På en färja som ser ut typ såhär.
Till en stad där allt sägs två gånger, men på olika språk. Här har de dragit till på stort i den svenska versionen, finskan betyder bara ordagrant "långgatan". Kanske ett försök att för ovanlighetens skull låta svenskan ha det längsta ordet.
Stora hus.
Kyrkor och grävskopor.
Och påskspecialitet inhandlad på snabbköpet - äkta äggskal där man har blåst ut innehållet och i stället fyllt med ren nougat.
Fyra hela ägg fyllda med nougat som fördelas på två personer blir en synnerligen mäktig, och mättande, upplevelse.
Ute i svenskbygder, och återigen en färjefärd, om än lite kortare den här gången.
Tyst och stilla och lugnt, som ett sagoland ungefär.
Och sedan hem igen över havet, och tillbaka till den här lilla filuren istället.
Också lite som en saga.
Också lite som en saga.
Lördagskrönika
Hej vänner, fiender och stalkers, idag finns min senaste krönika i Folkbladet. Den handlar om omöjligheten att bli av med sina fördomar, och konsten att lära sig att uppskatta dem i stället. Läs och dela den här.
Fredagsbrödet
Det är såhär en fredagsafton ska vara, helt enkelt.
Efter dagis för somliga och neurologistatusdagar för andra och flyga-runt-och-skrika-som-en-måsdagar för ytterligare andra (ni får själva lista ut vem som gjort vad).
Kompletteras med fördel med långpromenad och utnyttjande av provsmakning på olika livsmedelsbutiker. Jag vet inte vad mer man´skulle kunna önska.
Journalskrivande u.a
Många saker vi gör nu kommer jag ju behöva öva på. Massor, och massor, och massor, och det har jag vetat hela tiden - klara tentor kan jag göra i alla lägen, det har jag bevisat gång på gång; när jag just fött ett barn, när jag pumpar ut en liter mjölk varje dag trots att jag pluggar heltid, när jag går in i nästan-höstdepression, allting. Det är liksom lite min grej. Tentor är bara tentor och kunskap är bara kunskap och den sätter sig väldigt bra och väldigt djupt i min hjärna.
Släng i stället en riktig patient i mitt ansikte och försök få mig att höra vettiga saker när jag lyssnar på hjärta och känna relevanta saker när jag klämmer runt på en buk, och du får mig att darra av skräck och sedan komma hem och säga till min man att jag är helt hopplös på det här, jag borde hoppa av utbildningen.
(Som tur var har jag en väldigt klok, och framför allt stabil man. Som ställer viktiga frågor, som: "Hur många gånger har du gjort det där momentet, Ulrika?" och jag svarar "En!" och snyftar lite och han säger lugnt "Och vad var det som gick dåligt?", och jag svarar "ALLTING GICK INTE PERFEKT I FÖRSTA FÖRSÖKET" och sedan skakar han bara på huvudet, förmanar mig att lägga mig ner på soffan och dricka juice och tänka på vackra saker i väntan på min dotters hemkomst och inte vara så himla bortskämd med att allt jag gör ska bli guld så fort jag rör vid det, typ.)
Men i alla fall.
(Som tur var har jag en väldigt klok, och framför allt stabil man. Som ställer viktiga frågor, som: "Hur många gånger har du gjort det där momentet, Ulrika?" och jag svarar "En!" och snyftar lite och han säger lugnt "Och vad var det som gick dåligt?", och jag svarar "ALLTING GICK INTE PERFEKT I FÖRSTA FÖRSÖKET" och sedan skakar han bara på huvudet, förmanar mig att lägga mig ner på soffan och dricka juice och tänka på vackra saker i väntan på min dotters hemkomst och inte vara så himla bortskämd med att allt jag gör ska bli guld så fort jag rör vid det, typ.)
Men i alla fall.
En sak till har jag upptäckt att jag kan, förutom att plugga till tentor. Kanske borde jag inte vara förvånad, med tanke på vad jag gör på fritiden och som extrajobb, men ändå.
Skriva kan jag. Koncist och tjusigt och kommunikativt och med njutning och glädje. Journaler. Det är ju jätteroligt. Minimalistisk kommunikation när den är som bäst. Persongestaltning när det är PÅ RIKTIGT och inte bara en roman. En hel essens av ett samtal, destillerat till formuleringar som ska täcka allt.
Skriva kan jag. Koncist och tjusigt och kommunikativt och med njutning och glädje. Journaler. Det är ju jätteroligt. Minimalistisk kommunikation när den är som bäst. Persongestaltning när det är PÅ RIKTIGT och inte bara en roman. En hel essens av ett samtal, destillerat till formuleringar som ska täcka allt.
Älskar det.
Primus
Jomen då var det så att man har haft sin första patient, va.
Varje morgon den här veckan och nästa är två personer ur varje casegrupp (smågrupperna vi är indelade i på utbildningen) på Medcinmottagningen och får träffa en patient. Som får betalt för att komma dit, visserligen, men ändå en riktig patient, med riktiga problem, och en riktig personlighet.
En av oss filmar.
Den andra är "läkare".
En av oss filmar.
Den andra är "läkare".
Så har man fyrtiofem minuter. Att prata, att försöka vara strukturerad (HAHA på den), ta blodtryck (gick jättebra, lättare att känna radialispuls på någons om faktiskt har lite puls i stället för de där supertränade klasskamraterna man brukar göra det på...) och senare även palpera och lyssna ordentligt på hjärta, lungor, klämma mage och vicka ben och allt vad vi övar.
Seda går man tillbaka, sitter med sin grupp och tittar i fyrtiofem minuter på sig själv när man gestikulerar med sin handled i konstiga vinklar, säger korkade saker och glömmer bort att fråga en del. Och så diskuterar man tillsammans vad "läkaren" gjorde bra, och dåligt.
Jag valde att vara först ut, innan vi hunnit få så mycket instruktioner, innan vi hunnit öva så mycket palpation, innan man hunnit se någon annans film. Man kan tycka att det var dumdristigt eller modigt men jag tänkte mest som så att jag sällan blir mindre rädd för saker ju längre jag drar mig för att göra dem. Att hoppa från tian i badhuset blir inte mer lockande när man stått högst upp tio minuter och stirrat ned i vattnet och sett andra passera förbi och kasta sig i med elegans - det är ju snarare då man vänder om och travar in i omklädningsrummet igen.
Så jag körde, bara körde, vid sju på morgonen stod jag där i vita kläder och spritade händer och med ett bultande hjärta.
Givet de omständigheterna, givet kanske alla omständigheter, gick det bra. Jag förde ett någorlunda koherent samtal. Jag lyckades fånga upp många relevanta saker, om än inte precis allt och framför allt inte med en trygghet i min egen roll och mitt vetande som var stor nog för att sedan fråga vidare om alla de där sakerna som kanske var relevanta.
Jag fick med mig en mängd livsvisdomar. Min patient var en person med mycket bestämda åsikter om hur saker ska göras här i livet och han hade många års erfarenhet att dela med sig av. Så även rent bortsett från det medicinska bjöds det på en hel del underhållning.
Jag fick med mig en mängd livsvisdomar. Min patient var en person med mycket bestämda åsikter om hur saker ska göras här i livet och han hade många års erfarenhet att dela med sig av. Så även rent bortsett från det medicinska bjöds det på en hel del underhållning.
Sedan... det här att inte göra saker perfekt. Det är nog jobbigt redan som det är. Att sedan sitta med nio andra personer som ska berätta för en vad det var man inte gjorde perfekt, det är väl inte direkt bättre. Men det är nödvändigt, och jag påminner mig själv om det hela tiden. Det är inte bara nödvändigt för att jag behöver kritiken för att bli bättre - det är nödvändigt för att jag måste kunna ta kritik, hela tiden, resten av mitt yrkesliv. Typ. Jag måste kunna ha en patient som säger att jag inte har betett mig som jag ska, en kollega som säger samma sak, och då ska jag kunna bita ihop, svälja stoltheten och ångesten och det dåliga samvetet och säga Jag ska fundera över vad du säger. Jag tror att du har rätt. Jag ska försöka lära mig till nästa gång.
De där grejerna, kritiken och praktiken och allt det där som aldrig kommer att kunna testas med några flervalsfrågor och ett visst antal procent rätt, det tycker jag är svårare än någon tenta jag någonsin skrivit.
Nu blir det fest. Har redan firat första patienten med gigantisk chokladboll, nu blir det vild dans med bebis + mor.
Katharsis
Om kvällarna, när min dotter somnat, skriver jag.
Det går trögt och ofta hittar jag inte den rätta ordföljden, meningarna blir stapliga. Det känns som när man börjar träna igen efter att ha varit ur det ett tag. Det är segt och flåsigt och man tycker att man aldrig kommer att hitta tillbaka till den där formen igen som man en gång hade.
Det går trögt och ofta hittar jag inte den rätta ordföljden, meningarna blir stapliga. Det känns som när man börjar träna igen efter att ha varit ur det ett tag. Det är segt och flåsigt och man tycker att man aldrig kommer att hitta tillbaka till den där formen igen som man en gång hade.
Men precis som i slutet av träningspasset, så känner jag i slutet av skrivpasset en eufori, eller i alla fall en lättnad. En känsla av rening. Av att ha fått ur mig någonting jag inte längre vill ha, ett kaos som måste struktureras till mer begripliga världar som jag själv skapar... och en känsla av att ha börjat skapa vad jag i stället vill ha.
Ta mig dit jag vill.
Jag har åtminstone fem bokförlag på en lista som sagt att när de får min roman, då ska de läsa den noga.
Det är en av de värsta inspiationsdödare jag skulle ha kunnat ha.
Känslan av misslyckande när man sedan skriver romanen och risken finns att de ändå säger att eh, nje, nja, tack men nej tack och inte för oss och inte den här gången är något som skulle kunna ta kål på en.
Därför ska jag försöka det här inlägget låta vara det sista jag skriver om den där romanen på den här bloggen.
Om den skulle råka bli utgiven lär ni väl märka det.
Om den skulle råka bli utgiven lär ni väl märka det.
