Januariboken

 
2017.
Det börjar med ett litet steg i mitt schema och ett stort steg för min inställning till mina egna drömmar.
 
Jag har bestämt mig för att nu har jag två jobb. Jag är läkare och jag är författare.
Låt vara att böckerna ännu är outgivna, låt vara att det ena jobbet finansierar det andra (fast jag skriver ju faktiskt och får betalt för det. Mina krönikor, det är ingen läkarlön i de arvodena men det är ju ändå pengar, för mina alldeles egna ord. Den 17-åriga Ulrika som syns på bilden ovan blev glad för om någon vem som helst ville publicera hennes text någonstans för inga pengar alls och om någon sa att de tyckte det var bra. Ibland när jag känner att den där drömmen är fånig, när jag liksom hånar mig själv för de där pretentiösa författarambitionerna och tänker att det aldrig kommer bli något, då försöker jag fånga den där tanken: att det har ju redan blivit något.)
 
Rent konkret är det här vad jag gör: jag tar ut en månad av jourkomp och övertid från läkarjobbet som en betald ledighet. Och sedan, istället för att göra sådant som andra gör med sådan tid, typ vara riktigt på ledigt-ledig, skriver jag på heltid. Vid köksbordet, med en trädgård med barnleksaker och grannens vägg och hustak som enda utsikt. 
Det är en utmärkt kreativ miljö, det händer inget som kan distrahera mig när skrivkrampen slår till. Förutom fåglarna, de lever sitt liv på taket och i björkarna i trädgården och i en tall längre bort, och plötsligt har jag blivit väldigt medveten om hur fåglar rör sig, vad de gör om dagarna.
När orden inte flyter. Biter mig i läppen, gör en kopp kaffe till, kollar på skatan med mask imunnen som hoppar på mörka tegelpannor och sedan brer ut sina vingar och drar iväg.
Snart blir romanen en fabel.
 
Men egentligen. 
Det var bara mest det jag ville berätta.
Kanske för att någon skulle heja på.
Kanske för att säga att det är fint att göra något man vill, om man kan. Mitt yrke, det där andra yrket, doktorsjobbet ni vet, det är väl inte alla förunnat att kunna göra något sådant, att tjäna in så mycket extra ledig tid på jobbet. Det förstår jag också. Men å andra sidan - jag lade ned fem och ett halvt år då jag aldrig kunde skriva så mycket som jag ville just för att skapa det här. För att ha tid för mina ord men inte ständigt oroa mig över att de behövde sälja så jag kunde klara maten och hyran. Och jag jobbade väldigt mycket övertid i höstas, fast i något där jag mest av allt önskade mig lite andrum.
 
Så nu. Rullar bak axlarna och andas. Brer ut mina vingar och flyger.
Skriver en jävla bok.
 
34 277 ord and counting.
 
 
2 kommentarer

Klafs

 

Det viktigaste jag tar med mig från 2016 är betydelsen av goda grannar.
(Och goda föräldrar, och svärföräldrar, men det är ju inget nytt, deras betydelse har varit otvivelaktig så många år nu.)
För det finns tider när det här året varit som att vandra genom ett gyttjigt kärr. Att leran suger fast i skorna, vattnet sipprar in tills tårna är iskalla, och ändå är det värsta inte kylan, eller fukten – det är känslan av att hur man än går och går kommer man aldrig framåt.

Trots allt. Trots att detta på så många sätt var ett år där allting hände.
Jag tog läkarexamen och köpte hus. Bytte hemstad och hemland. Började arbeta som läkare. Började skriva för Läkartidningen, mitt största och roligaste skrivjobb hittills. Jag träffade så många nya människor att jag slutat att räkna. Jag lärde mig att älska chili och hur mycket roligare jag tycker det är att lyfta tungt än att springa långt.
Och det fanns julikvällar, augustimorgnar, oktoberförmiddagar då glasspinnar smakade ljuvligt och havet doftade så salt och luften var klar och lätt att andas och livet var överväldigande och vidunderligt.
Men nog var det inte ett år som dominerades av den sortens ögonblick.

Kanske var det just händelserikedomen som gjorde det så tungrott, eller så tungklafsat om vi ska fortsätta på kärrliknelsen. Inga stora hemska saker hände men många små saker naggade mig i kanten. Mitt jobb var underbart men omöjligt på samma gång. Jag älskade det men var kompetensmässigt otillräcklig. Jag kände mig ofta väldigt ensam. På jobbet, i min egen vardag. Jag kände mig många gånger som att det inte fanns någonstans där jag kunde få göra något riktigt bra, bara en massa situationer där jag var fullkomligt halvdan.
Jag antar att sådant kan suga musten ur de flesta, ur den bästa.

(Och dessutom hann jag aldrig skriva. Inget får mig att skrumpna som att vara låst utan ord.)

 

Och just därför. I det gråaste november, i de tyngsta dagarna, när fukten kryper under skinnet och stressen gnager hål i själen.
Då behöver man folk man kan klampa in till. Som inte bryr sig om man är lerig om kläderna, frusen om tårna, sliten i huvudet.
Man vill kunna korsa gatan, hamna i någons kök, prata om vad man vill utan att överväldigas av självmedvetenhet och spritsa glasyr i alla regnbågens färger på plåt efter plåt med pepparkakor.
Och veta att den prestationen är god nog.

Så nu när det nya året börjat. Och så mycket nytt också väntar (annat arbete, annan hemmasituation, andra möjligheter till det egna skrivandet). Då hoppas jag att detta är vad jag minns, när jag tänker tillbaka på 2016: alla ögonblick av djup och varm och mänsklig kontakt. Och det är vad jag också önskar mig mer av, mest av allt.
För är det inte just genom den känslan, egentligen, just genom den känslan som man vet att man verkligen är en människa och inte bara en varelse som råkar vara vid liv.

 

 
0 kommentarer

Tre år

 
Kanske talar jag om dig för sällan. 
Mitt andra decemberbarn, min älskade son. Du som för tre år sedan idag var en nyföding med livsfarligt långa naglar och en stor kalufs med hår, du som nu förvandlats till ett riktigt barn. En ansvarsfull storebror, en lyssnande ihärdig lillebror. Emellanåt en buse av rang.
 
Framförallt ett alldeles eget exemplar. Något excentriskt, tankfullt, med en inre värld som jag vet att jag fortfarande bara skrapar på ytan till. 
 
Sådant jag inte hittar orden för. Kanske talar jag mer sällan om dig än dina systrar, därför.
De roligaste sakerna du gör kommer inte som oneliners, en kort och kärnfull historia. De kommer som ett helhetspaket, i hela ditt varande. Man måste träffa D. för att förstå D., det är inget man kan greppa hur många detaljer jag än skulle kunna återge.
 
Som alla dina känslor, alla nyanser av dina känslor, de är många och all over the place och ibland för stora och avancerade för den lilla kroppen. Som att du kan bli kränkt, och sårad, och vara långsint, som om du vore tjugo år äldre.Hur du kan imitera andra (exempelvis din lillasyster) i ett skådespel som verkligen gör dig till vår lilla dramatiker.Hur du bygger ett konstverk av klossar och sedan slår sönder det för att i nästa sekund bygga ett nytt i helt andra riktningar och du är kung över dina klossar, dina konstruktioner, och ditt fokus då är oslagbart. Man blir avundsjuk på ditt flow bara av att betrakta dig.
 
 
Hur omöjlig du kan vara att väcka om du somnat på dagen och hur arg du blir när man försöker väcka dig då och hur lätt du somnar om, ungefär som din morbror brukade vara (som din morbror fortfarande är). Och jag betraktar ditt sömndruckna (och sårade) ansikte och överväldigas av hur mycket av mig som finns i dig.
 
Hur du spatserar - verkligen spankulerar - genom huset med händerna på ryggen som en liten gubbe medan du tänker.
Hur dina fingrar alltid fastnar i någons hår.
 
Hur omöjlig du är att fånga.
Du är summan av alla de där detaljerna och många fler, och ändå kan jag inte förklara dig i ett nötskal.
Det finns inget D. i ett nötskal, på det viset.
Det närmaste jag kommer är det här: du är så väldigt mycket som jag, tror jag. Fast ibland undrar jag om jag ens har någon aning.
 
Min treåring, stora pojken, grattis på födelsedagen.
Helt enkelt: jag talar om dig för sällan för att jag inte kan fånga dig i ord. Det är en märklig känsla för någon som ägnat hela sitt liv åt att skriva.
Du är en alldeles egen smak, ett veritabelt unikum, och på många sätt fortfarande ett mysterium.
Jag kan inte fånga din berättelse. 
Men vad jag längtar efter att höra dig berätta den själv.
 
 
 
0 kommentarer