Uncut

Att begripa sig på det egna livet är som att begripa sig på det egna skrivandet. När man är mitt i det, i det första utkastet, är man blind. För de egna upplevelserna, de egna orden. Visst flödar det på. Men inte vet man om det blir något värdefullt.
Den egna texten behöver få vila för att nå sin fulla potential. Helst så länge att den slutar att vara ens egen text, blir som vilken text som helst. Jag har fortfarande för lite tålamod för att låta det jag skriver vila så länge som det borde. En gång för länge sedan hade jag för lite tålamod för att redigera över huvud taget, men jag har lärt mig att älska det. Redigeringen är processen som tar något acceptabelt till något raffinerat.
Och ju mer jag lär mig efterarbetningen, desto bättre blir också det första utkastet. Som om jag instinktivt lär mig vad redigerings-Ulrika kommer att vilja ha, skriver det så från första början.

*

Jag får inte redigera om livet. Vissa saker måste man spika redan i första utkastet. Men det finns scener i livet som upprepar sig, dramaturgiska kurvor som återkommer, teman som löper genom hela berättelsen. När jag är mitt i det ser jag bara att det flödar, men inte vad värdet är. Senare, när upplevelserna får vila, kan de sluta att vara mina upplevelser. Först när de blir berättelser som hade kunnat handla om någon annan kan jag se dem klart.  

*

Jag försöker göra som med mina texter. Låta erfarenheten av allt som inte blivit bra göra nästa version bättre.
Jag tänker på det när allting bara upprepar sig, samma monotona lunk fylld avslagenhet, när jag undrar om hela livet bara är samma misstag som går på repeat.
Att jag inte är samma som jag en gång var. Jag har lärt mig bygga om mina meningar så att de har ett annat flow, jag har lärt mig bygga mina berättelser så att de har ett annat driv, jag har lärt mig att leva mitt liv med andra existensfärdigheter.

Alla de första utkasten som inte blev.
De var inte förgäves.  

0 kommentarer

Idyll och skit i hörnen

 

Det är ett fantastiskt yrke, sa äldre kollegor till oss på läkarutbildningen. Ända från dag ett. Så mångfacetterat, man kan hamna så att man får göra precis vad som helst.
Föga anade jag att det skulle sluta med en obligatorisk heldagskurs i Helsingfors, helt på finska, om det finska socialförsäkringssystemet. 

*

Fast sedan blev den ju inte av, den där kursen.
Det är en fantastisk tid i livet, sa tårögda medelålders människor med småbarnsåren långt bakom sig när de fick reda på att jag väntade mitt första barn. Dessa ljuvliga dagar med små barn, man klarar allt, så mycket mer än vad man tror. Och tänk nu på att det aldrig kommer igen.
Föga anade jag att det skulle sluta med att jag inte kunde åka på en obligatorisk helfinsk heldagskurs i Helsingfors för att magsjukan härjade i mitt hem.  

*

Ibland händer det att någon halkar in på den här bloggen och skriver orimligt vackra saker till mig. Säger att mina ord har påverkat dem.
Få saker gör mig så glad. Samtidigt är det bitterljuvt. För då går jag tillbaka och läser vad jag egentligen har skrivit. Herregud vilken pretentiös smörja, brukar jag tänka. Och framförallt: är det inte lite väl idylliserande?
Som om allt är så skört men ändå så vackert, sirligt ljus genom gardinerna, skarpa kontraster och magiska upplevelser, barnahud och kärlek, föräldraskapets pulserande närvaro, fånga ögonblicken innan de glider ifrån en.
Man hade ju kunnat kräkas av mindre. 

*

Och sen ibland tänker jag att kan det inte få vara just så.
Kan jag inte få skriva för att skapa mening i meningslösheten, för att fånga tiden som rinner ifrån mig. 

*

Men jag lovar att det här ögonblicket kommer jag inte att idyllisera:
när illamåendet väller genom kroppen så man inte ens pallar dricka kaffe. Och en unge galopperar genom huset, skriker: åh nej! jag kissar på mig!
Och man tänker att det här kan man klara. Vaddå noll koffein i blodet och noll mat i magen, man är ju en supermom, luttrad och cool, har varit med förut, kiss på golvet! Pfft, det kan man torka i sömnen.
Sedan: ögonblicket när man fattar att det inte är kiss.
Att det finns värre saker som kan forsa ur en kropp i ett hus där magsjukan härjar.
Ungen har galopperat genom ett stökigt hus med det där som inte är kiss och nu är det överallt.

Men vad vore väl en dag i Helsingfors.

2 kommentarer

Truman Show

 
 
Taxichauffören har rullar med växelmynt intill växelspaken. Sådana där som de har i mataffärer, att ladda kassaapparaten med. 
Det heter ju växelspak, så visst, kanske är det för att man ska strö småmynt kring den.
"Är du inte rädd för rånrisken?", frågar jag.
Hans leende glimmar i kvällssolen.
"Nej. Nej, inte här. Kanske när jag jobbade i Stockholm. Det var lite hårdare klimat där."
Det kan jag nog tro att det var.
 
*
 
En dag talar jag och ett gäng ålänningar och en annan svensk om kriminalitet. Jag pratar om den där tidningsnotisen om någon som ryckt i bildörrar i Kattby. Och nu sa polisen att folk faktiskt borde låsa sina bildörrar - åtminstone om man befann sig i Kattby.
"Där jag bor spelar det ingen roll om man har låst bilen, de slår in rutan och stjäl den ändå.", sa svensken. 
"Åjo, nog har vi sånt på Åland också", kontrade en av ålänningarna. "Det var ju de här bilstölderna, för ett tag sen -"
"Men det var ju folk som lämnat bilen olåst med nyckeln i tändningslåset.", sa en annan ålänning.
Jag känner mig ännu inte överväldigad av den åländska kriminaliteten.
 
*
 
En kompis jobbade här sommaren innan jag kom hit. Innan jag sökte mitt första jobb här korsförhörde jag honom om hur det var.
rätt ofta är det som Truman show, sa han.
Alltså den där filmen om en kille vars liv är en dokusåpa och alla är skådespelare utom han. Och alla omkring honom är så trevliga, så oerhört trevliga, i den manusförfattade superidyllen.
Och jo. Ibland är folk så oförblommerat trevliga att man nästan vänder sig om och letar efter kamerorna. Man blir ständigt erbjuden hjälp och råd. Av främlingar på stan, patienter, grannar, kollegor. Mycket handlar om Åland, själva livet på Åland, allt fantastiskt med Åland, vad man kan uppleva på Åland. Kärleken till den egna geografiska platsen är så stor, den kan genomsyra allt, ibland tänker jag att kanske är det därför folk är så vänliga. Precis som kristna har tryggheten i sin kärlek till Gud har ålänningarna tryggheten i sin kärlek till Åland, och klampar man på genom livet med en sådan grundtrygghet blir det bara en godmodig gemytlighet kvar.
 
Blandat med lite skvaller förstås - vems småkusin (syssling) känner vems gamla högstadiekompis, man bläddrar igenom lokaltidningen för att se vem som köpte det där huset på den där gatan och är det någon man känner med jo titta där var minsann grannen med på bild på sida fyra, det går bra nu minsann.
 
*
 
Mina barn kunde aldrig den svenska flaggan men efter några månader på åländskt dagis pekar de vilt när vi passerar Ålandsflaggan där den vajar på flaggstången utanför Hotell Arkipelag. Ålandsflaggan! Det är ÅLANDSFLAGGAN!, ropar femåringen, på gungande diftongrik åländska, det är VÅR flagga!
Vår flagga!, ekar treåringen.
Åland., sammanfattar ett-och-ett-halvtåringen, man behöver inte levt länge för att ha begripit att det är Åland som är grejen.
 
*
 
Och det är solen och havet och klipporna, det är att träffa samma patient på hälsocentralen och på akuten och på medicinavdelningen och på geriatriken för att litenheten ger en automatisk kontinuitet. Det är Östersjöfisken som serveras överallt. Den som svenska rekommendationer säger att man bara ska äta tre gånger per år om man är barn eller ammande eller gravid men som finska rekommendationer säger att man kan äta tre gånger per månad, och trots allt är den ju åländsk.
Det är känslan av att finnas i ett sammanhang där alla vet vilka andra är och att det är en trygghet. Det är känslan av att finnas i ett sådant sammanhang och tänka att tänk om jag är alldeles för mycket för att få plats i det här, vem blir man här om alla vet vem man är men ingen vill en väl. Och samtidigt - det är Truman Show. Mest är ju folk snälla.
Men visst händer det att man skulle vilja knacka hårt på himlen för att se om en dörr öppnar sig och det visar sig att allting bara är en kuliss.
 
*
 
Det är barnen på gatan som kan springa tryggt mellan husen, barnomsorgens personaltäthet, att oftast kunna stå på akuten och fokusera på vilken patient som behöver läggas in, inte vilken avdelning man kan tjata sig till en plats på.
Det är ett äventyr som just har börjat, det är att inte veta hur det slutar.
Det är att ha bott här tillräckligt länge för att veta hur det är att vara på den här platsen, men inte länge nog för att veta hur det är att bli kvar på den här platsen.
Det är så mycket som återstår att upptäcka.
Det är Åland.
 
 
Bildresultat för truman show
 
 
 
0 kommentarer