Sötma

Igår hittade jag en text jag skrivit sent en natt i ett block jag har. Den är skriven någon gång i oktober men jag vet inte riktigt när.
Det känns som mycket länge sedan.

Sötma

Det hände att jag inte kunde sova. Kanske en natt. Kanske många nätter. Man skulle senare fråga mig, och jag skulle inte kunna svara. Man skulle senare fråga mig, och jag kunde inte svara, för… Tiden. Tiden, det är ett märkligt och obestämbart fenomen, precis som fenomeneter ”Hur många gånger”, det fenomen som handlar om att ett antal kan bestämmas och avgränsas från alla dessa andra antal som virvlar omkring oss. Som näckrosblad på vattnet, när motorbåtar plötsligt bryter tystnaden.
  Men det hände att jag inte kunde sova på natten. Kanske var det en natt. Kanske många nätter. Kanske hela mitt liv.
   Kanske hände det att jag låg mellan lakan som solkats av många dagars (för det tenderade alltid att finnas dagar emellan, dagar som separerade alla dessa märkliga ändlösa nätter från varandra), lakan som solkats av många dagars vridningar och svettningar och kroppsliga och själsliga lidanden.

   (För det fanns dagar då jag vägrade gå upp ur sängen, någonsin. Kanske en dag, kanske många dagar. Kanske alla dagar någonsin.
  … och det anns andra dagar. Dagar då män jag en gång känt och som en gång eller kanske fortfarande trodde sig känna mig, då sådana män besökte mig och min trasiga kropp, i min nästan hela säng, och jag lade mig platt under dem, som en kanin.

   Jag var alltid en skicklig kanin.)

   Men kanske hände det att jag låg mellan lakanen, mina nersolkade, och – på den här punkten känner jag mig faktiskt övertygad, mer övertygade (om än plågsamt, smärtsamt) än vad jag är om någon annat som kan ha hänt under denna tidpunkt i mitt liv – kanske att jag i mina svettiga hoptrasslade sängkläder drabbades av insikten att jag älskade honom.

  Att jag faktiskt – åh gode gud – älskade honom.

  Och kanske att jag brukade fråga mig: vad gör man med en insikt?

  Min Gud, som inte längre finns hos mig, om du någonsin gjort det: förklara för mig. Vad gör man med en sådan insikt?

1 kommentar

Snörvelkörvel

Jag kom förresten heme igår med 38 graders feber, en hosta som skar genom hela mitt bröst och så ont i halsen att jag knappt kunde andas.

Idag är det bättre, men inte jättemycket. Ändå vaknar jag efter sju timmars sömn, otålig att få gå upp eftersom det finns så mycket roligt att göra.

Vadan detta? Tja, vi gör en lista. (jag är väldigt inne på listor these days.)

- en novell jag skriver om en pojke och en blå bok
- min fantastiska för-tillfället-spotify-spellista (PollyAnna never got laid.)
- boken jag läser (Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates, en bok som ungefär handlar om mig när jag är störd vilket är ganska fascinerande.)
- att det är så gott med frukost.

Hata mig inte för denna äckliga optimism. Jag vet inte om ni har märkt det, men det är ganska sällan jag vaknar och är genuint glad.

Hurra!
0 kommentarer

Honey I'm home. And I'm a writer now.

Om femtio år tror jag att det finns en sak som var allra viktigaste just den här veckan. Det kan tyckas märkligt, kanske till och med elakt mot dem jag träffat. Det är inte så jag menar. Jag menar bara att allt annat som är viktigt även om femtio år kanske är svårare att konkretisera till ett tillfälle, en enda mening. De flesta saker som är viktiga femtio år senare blev det av en lång process av successivt velande. (Kanske. Jag vet inte. Jag har aldrig levt femtio år.)

Det var en kommentar om mitt skrivande. Den var inte nedsättande, men möjligen ifrågasättande. Den handlade om mina teman. Teman i vad jag skriver. Och först kände jag inte riktigt igen vad den pratade om. Tills jag insåg att allt jag skrivit den här hösten, utom det bra jag skrivit, har varit eviga platitydartade versioner på temat ung-förvirrad-flicka-i-offerroll-i-destruktiva-sexuella-relationer-med-män-som-fimpar-sin-efter-sex-cigarett-på-hennes-lår.
Jag har inte lagt ut de texterna här. Inte särskilt många. Anledningen är inte, som man kanske skulle kunna tro, att jag är rädd vad folk skulle tro om mitt liv och mina förhållanden efter att ha läst det. Jag tänker aldrig så långt som att få för mig att folk faktiskt skulle tro att min fiktion är sanning. Nej, skälet är mycket enklare, mycket mer rationellt än så:

De suger.
De är klyschiga, de är fejkprovocerande, de är sådant som sjuttonåriga olyckliga och lite överintellektuella flickor möjligtvis suger i sig som gyttja men som andra höjer lite menande på ögonbrynet åt. Det kanske är intressant en novell. Det kanske aldrig är intressant över huvud taget. Men det är det slags självupptagande halv-alter-ego-skrivande jag aldrig trodde att jag skulle ägna mig åt.

Jag vill skriva berättelser om människor. Alla sorters människor. Det är så jag brukar skilja författare och folk som tycker om att skriva - viljan att verkligen vilja berätta någonting. Att inte bara skriva en förskönad version av sitt eget liv. Att ha något som helst intresse av att tänka utanför sin egen hjärna ibland.
Det finns människor som är oerhört duktiga på att skildra sitt eget liv, missförstå mig inte. Men jag undrar hur många romaner man lyckas skriva på det temat.

Jag vill skriva berättelser om robotapor. Jag vill skriva berättelser om syskonrelationer som går överstyr och avundsjuka som skär sönder ens huvud långt upp i åldrarna och till slut kulminerar vid en sjö i en skog där man en gång brukade vara om barndomssomrarna. Jag vill skriva om den delikata gränsen mellan vänskap, kärlek och fanatisk besatthet.

Jag vill inte skriva om sköra tonårsflickor med glödande hud som yttrar pretentiösa pseudofilosofiska repliker medan äldre ond man rör vid dem och de vill dö.

Så jag tror att jag tar och blir en författare nu i stället.


(P.S För min egen, min nuvarande, och min tidigare pojkväns hedrar, och för er nyfikenhet: Nej, jag har aldrig varit en skör tonårsflicka med absurda sexuella relationer med sviniga män. Båda mina pojkvänner var och är väldigt snälla och omtänksamma personer och är det någon som betett sig irrationellt illa är det, tyvärr, oftast jag.
P.S 2 Ju fler galna beundrarmail ni skickar nu, desto större chans att ni får gratis signerade exemplar av mina romaner nu! pyrea@hotmail.com is the total shit.)

2 kommentarer