Tangens

Det har varit en sorgsen vecka, den senaste veckan. En känsla av trötthet och tvekan och ensamhet. Jag har gjort de val jag har gjort, och jag vet precis varför jag valt och får jag göra annorlunda skulle jag inte göra det - med utbildningen, med barnet, med att flytta hit - men att förstå rationaliteten i val är inte alltid detsamma som att fullt ut acceptera deras konsekvenser.

Ibland händer det att jag tänker att åh tänk om bara min bok blev publicerad och blev en bestseller då skulle jag ha så mycket pengar och bara göra vad jag vill hela tiden, men det är inte en längtan eller dröm som egentligen hjälper. Alltså, att tänka att jag skulle få en bok publicerad är en trevlig dröm, för det skulle göra mig lycklig. Men pengar gör ingen skillnad på mina val.
Jag antar att det är sunt att inse, även om det också är frustrerande, för det är ofta så mycket lättare om man kan drömma sig bort och tro att i en bara lite annorlunda verklighet skulle man göra allt så mycket annorlunda.

Pengar skulle inte få mig att hoppa av min utbildning. Drivkraften bakom att studera vidare har väl aldrig handlat om det där, om pengar. Drivkraften att prestera och helst med toppresultat har ju inte handlat om det, heller.
Det enda jag skulle göra med pengar är att köpa mer ekologisk frukt och grönsaker. Ja, kanske dyrare och mer extravagant mat över huvud taget. Det finns en "mandelpasta", alltså mosade mandlar som är typ som jordnötssmör fast... mandelsmör? som jag länge fantiserat om och drömt om, men den är så ruskigt dyr.
Det får mig ändå att tycka om mig själv lite. Att om jag blev multimiljonär skulle jag köpa lite mandelpålägg till smörgåsen och några ekoäpplen och så vore det typ bra sen.

Jag vet inte vart jag vill komma riktigt. Mest ville jag nog säga att det är fint, det här tillståndet när man tillfrisknar efter att ha varit helt utslagen, men fortfarande är lagom halvslagen nog så att man bara kan ligga och vila och se på teveserier hela dagen. I det tillståndet är det andra saker som återhämtar sig också, annat än det rent fysiska.
Och man kommer till insikter. Som insikten om hur man ska ta hand om sig själv. Om hur man måste påminna sig själv om hur bra man är, så man orkar hela vägen fram.
Insikten om hur roligt man tycker det är att plugga. (Nu, när man inte kunnat göra det på några dagar).
Insikten om hur roligt man tycker det är att leva. (Nu, när man inte riktigt kunnat göra det heller på några dagar).
Insikten om att de flesta sorger, om än momentant nattsvarta, tenderar att nyanseras och slätas ut och blekna om man bara låter tiden gå.

Nu ska jag laga lite broccoli. Det är då sannerligen också ett av livets glädjeämnen. (Nej, inget spår av ironi. jag älskar det.)

 



1 kommentar

Hej värld

Vid liv, snudd på fungerande. En dag till i sjukbädd och det mesta ska nog vara fixat. Tur att jag redan pluggat så mycket i förväg - nu har jag inte längre samma stora försprång, men jag ligger åtminstone inte efter.

Och jag har fått vila mig, en aning, dessutom.
0 kommentarer

Magknipet och instruktionen

Jag är den typen av person som läser, och tar in, text, så fort jag ser den. Nästan utan att kunna låta bli. Anslagstavlor, skyltar, klotter i mariginalen. Det är en reflex som inte försvinner, och som jag trodde att alla människor hade, tills jag inser att de flesta missar sådant där.
Framförallt skyltar och anslag som säger åt en vad man ska göra, eller viktiga saker som ska hända, missar människor ständigt. Jag har svårt att relatera. Jag brukar bli alldeles till mig när det kommer upp nya lappar i till exempel lektionssalar jag brukar befinna mig i. Det finns någon tillfredsställelse i en fungerande informationsförmedling.

Men konsekvensen av att de flesta människor inte fungerar som jag, är att man sällan får tolka lapparna och interna instruktionssystem bokstavligt, och följa dem slaviskt. Massor av saker ska i stället ske enligt någon godtycklig konvention som oftast innebär att alla gör lite som de känner för och att det mesta blir rätt ovärt och ostrukturerat.

Därför ska jag nu hedra förlossningsavdelningen på Norrlands Universitetssjukhus. Där tillbringade jag nämligen hela fredagskvällen förra veckan. Nej, jag har inte smygfött min unge utan att ens nämna det i en bisats här på bloggen, men jag hade ett sanslöst magknip/magkramper (troligen orsakat av torkade aprikoser från Saltå Kvarn som blivit dåliga och konstiga före utgångsdatum) och ringer man som gravid kvinna sjukvårdsupplysningen om sådant är de ganska på att rekommendera en att åka in till förlossningen, bara för att kolla upp det. Jag kan tänka mig att det finns få situationer där folk blir så galna och allting så dåligt som om man säger "nämen det låter bara som ett tarmproblem, allt är nog okej" över telefon till en blivande moder i v 29 och hon sedan blir av med barnet.

Nåväl. Förlossningsavdelningen på NUS har dubbla dörrar, och en ganska lång väg in till själva undersökningsrummen, och vid den yttre dörren sitter det en stor instruktionslapp: VAR GOD RING PÅ DÖRRKLOCKAN OCH INVÄNTA PERSONAL.
Jag ringde lydigt på dörrklockan, men kunde inte låta bli att känna viss tveksamhet, eftersom dörren öppnade sig automatiskt bara jag stod vid den, och även innerdörrarna verkade vara helt olåsta. En typisk social-konventionsgrej skulle vara att dörrarna är låsta vissa tider på dygnet, typ natten, och att det bara är då man ska klockringa sig. Risken var stor att jag skulle bli utskälld för att jag tog personalens tid genom att stå här vid upplåsta dörrar och klockringa. Sådant har hänt mig förut. Ren logik brukar inte vara ett bra sätt att bemöta människor i sådana situationer, tyvärr.

Intog därför mycket söt och ödmjuk min och sa
"Jo det stod att man skulle ringa på klockan..." med osäkert charmerande röst när sjuksköterska väl dök upp.
"Ja och du gjorde HELT RÄTT DET VAR JÄTTEBRA TÄNK OM ALLA GJORDE HELT RÄTT OCH FÖRSTOD DET ÄR OCH GJORDE SÅ JÄTTEBRA!", sa hon och såg ut som om jag förtjänade både en fanfar och en applåd.

Jag önskar att jag hyllades så varje gång jag korrekt följde instruktioner.


1 kommentar