all those magazines talking 'bout weight loss
Kate Nash och Lily Allen är kvällens hjältar (hjältinnor?) för mig.
På onsdag fyller jag år. Hurra i förskott för mig!
Halleluja
Att genomlida hur det tar slut med en av de människor man tycker bäst om i hela världen (för den man håller på att förlora blir alltid just då den man tycker bäst om i hela världen) är som att vara uppspikad på ett kors i en dag för att sona hela världens synder, vinna tvåtusen års berömmelse och en plats vid Guds sida.
Man vet att det blir bättre sen. Och man vet att man måste gå igenom det, just för att det ska bli bättre sen. Och man vet att det är vad man måste göra.
Det hindrar en inte från att, när man väl är uppspikad där, fråga sig hur någonting någonsin kan tillåtas vara så outhärdligt. Och det hindrar en inte från att köra sitt Min Gud min Gud varför har du övergivit mig?
Det är då man ska tacka världen för kaffe.
Inköpslista
För att vissa saker borde man köpa ibland:
- mintte
- vinterskor med höga höga klackar
- bitter mörk choklad som helst ska svida lite i munnen
- prickiga solglasögon
- något nummer av någon rysk tidning.
Jag fyller sjutton på onsdag nästa vecka. Feel free att posta några av dessa saker (eller något annat skoj) och skicka till mig. Min adress är nog ganska lätt att hitta. Annars är det bara att maila och fråga, vet ni. Jag kan låtsas som att jag inte alls förstår att det är för att ni vill skicka mig födelsedagspresenter!
Stillestånd
Mitt hjärta, mina vänner.
Det är lite krossat idag. Som en lidande författare lyckas jag alltid krossa mitt eget hjärta. (Eller kanske som lidande, narcissistisk författare? Jag raggar upp mig själv och sedan dumpar jag mig, och då blir jag helt förstörd.)
Men i alla fall. Jag tycker att ni ska vara lite extra snälla mot mig idag. Skriva saker om hur bra jag är. ELLER ÄNNU BÄTTRE! Ge mig perfekta Spotify-spellistor i present!
Jag letar efter den mesta musik för tillfället. Lite deppmusik är ju fint att skriva till, men lite PEPP-musik är ju perfekt att dansa till. En Ulrika behöver både och, skulle jagt tro.
Saga
Idag är en dag då jag hade behövt en kram. Jag hade velat att någon dök upp utanför min dörr, släpade mig till en lägenhet (för mitt rum är så stökigt), gjorde mig starkt svart kaffe och la mig i sin famn och sa Ulrika, nu ska vi lyssna på musik. Vilken musik ska vi lyssna på? och gav mig möjlighet att sitta och redogöra för vilka spotifyspellistor vi borde skapa som var precis perfekta för ögonblicket.
Om vi ska ligga och hångla, kanske jag skulle säga, ska vi lyssna på den här, för den är så underbart fylld av desperation så då kan vi känna oss som två sjunkande skepp tillsammans.
Och om vi skulle spela Alfapet, då borde vi lyssna på den här, för att den är nästan helt instrumental så att man kan lyssna på den och ändå tänka, men också lite sådär galen och knäpp och lustig som Alfapet ofta är.
Och åh, skulle jag säga, om vi ska spela schack, då måste vi lyssna på den här. För att den är både väldigt märklig och väldigt dramatisk, och stundtals kaotisk, som min hjärna blir när jag schackspelar.
Och om någon säger Vi kanske borde se en film så säger jag Nej jag blir så rastlös av att se film jag klarar nästan aldrig av att se film. Men jag har en spellista! Med filmsoundtrack! Så vi kan lyssna på den i stället: Film.
Men filmspellistan ska man lyssna på med shuffle.
Annars blir det så tråkigt.
Fast det där händer ju inte. Så idag kommer jag att plugga ryska istället.
Men spellistorna tycker jag är hemskt fina, så de måste ni lyssna på. ALLIHOP!
(edit 11.55: Om det var någon som mot förmodan sparade ner Alfapet-spellistan före den här ändringen, så bör ni veta att jag lyssnade på den och insåg att 13-minutersviolinkonserten definitivt inte hörde hemma där. Hoho. Så nu är den uppdaterad och i ett bättre format...)
Telegram Sam
Jag har köpt rosa strumpbyxor!
Strawberry lace
Ååååh jag har så mycket att plugga. Massa massa matte för snart är det nationella.
Men det är party. Jag har kaffe, min vita tyllkjol och en massa spotifyspellistor. Och en ledig torsdag.
Som peppning för oss alla får ni en bild på mig från 2007! Kanske ska vi vara glada att utvecklingen sedan dess har gått framåt. kanske inte.
Adjö!
-
Rött julte, svart jordgubb-citron och grönt ingefära-päron.
It's all lovely.
Jag har även blivit expert på det politiska livet i Schweiz, och skrivit en ny låt.
Tjo.
Att överleva vintern
Det finns faktiskt en tjusning i att börja sin måndag med ett miniträningspass, för att sedan sitta med en kopp varmt, varmt mintte och läsa morgontidning.
Kejsarens tumör
(Bilderna har egentligen inte mycket med inlägget att göra. Annat än att de är en påminnelse att när allting är psykiskt ösregn och kaos kan promenader i fysiskt ösregn vara mindre kaos och mer välbehag.)
Om allting som tynger ner oss i livet vore regn (vilket är en liknelse jag egentligen inte skulle vilja behöva använda, för jag tycker om regn, och att jämföra det med allting som gör så ont att man knappt kan andas är egentligen ett hån), men om allt det som får ett mänskligt liv att göra så förbannat ont, om det vore ett regn, då tror jag att ett viktigt faktum vi bör notera är att vissa människor föds utan paraplyer.
(Och vissa av oss kanske hade paraplyer från början, men de blåste sönder, blåste sådär åt andra hållet som de gör ibland. (Jag har alltid problem med paraplyer, jag är en så fruktansvärt opraktisk människa. Jag lyckas aldrig hantera dem.))
Igår fick jag återigen skit för att jag tar en medicin. Det händer lite då och då, vilket är en av anledningarna till att jag sällan nämner det.
Personer som kritiserar mig och min medicin, de är lustiga. De har oftast hört att jag tar den genom någon gemensam bekant. De vet aldrig vad det är för medicin. De vet inte hur länge jag har tagit den (sedan september) eller hur jag var innan (tommare och mer oförmögen att känna något, och trots det, ironiskt nog, kontrollerad av mina sinnesstämningar i en sådan grad att det var påtagligt omöjligt att leva), och de vet inte vad jag får för behandling i övrigt (en psykolog, med vilken jag gjort en överenskommelse att vi ska träffas minst ett år för att jag bättre ska lära mig att hantera sådant jag inte klarar av idag).
Så de säger:
Ulrika, sådana där lyckopiller. De gör en bara tom. Man måste känna sina känslor fullt ut. Annars blir man tom och likgiltig.
Och jag tänker, vänner små. I depressionens mörker finns inga känslor. I depression finns bara tomheten och den surt smakande förvissningen om att ingenting någonsin kan bli bättre. I depressionen finns bara en Ulrika och ett golv för en Ulrika lägger sig ner på golvet i stället för att göra någonting av dagarna för det gör så ont att existera att varje steg är plågsamt, för de leder ju ingenvart, stegen leder inte någonsin någonstans, för allting är slut, ocha llting är dödsdömt.
I depressionens mörker finns två känslor. En svag dödslängtan - för att döden i det tillståndet är det enda som kan väcka ens någon form av intresse i ens mörka suddiga hjärna - och hopplösheten.
Och hur en antidepressiv medicin verkar, eller ska verka, är inte att stänga av känslorna. Det enda den ska förmå en att göra är att lyfta en såpass högt att man har möjlighet att känna något annat än dessa två dominerande och överväldigande delar av livet.
En antidepressiv medicin är inget jävla lyckopiller. De ska fan inte göra en lycklig. De ska ge en förmåga att känna att maten smakar någonting och att någonting över huvud taget, någon gång under dagen, kan kännas bra.
Jag äter inte antidepressiv medicin. Eftersom min problematik har bipolära tendenser, vilket innebär att antidepressiva skulle kunna få mig att gå in i verkliga manier när jag går bra. Jag äter en stämningsstabiliserare.
Folk har mindre fördomar om stämningsstabiliserare. Men visst tror de saker där också.
Stämningsstabiliserarna ska göra att ens svängningar inte blir lika kraftiga. Att man inte ständigt ska behöva pendla mellan den absoluta toppen, där ens tankar snurrar så fort att man knappt kan andas och man ständigt springer mellan allting och man tar på sig allt man bara kan och man pratar så fort att folk inte hinner med och man blir irriterad och aggressiv för alla människor är så långsamma, att man inte ska behöva pendla mellan att vara sådan och sedan, i nästa sekund ha kastats ner i det absoluta mörkret. Ligga där på sitt golv och stirra i taket och känna misslyckandet och själväcklet välla över en och tankarnas monotona budskap om att det är meningslöst den här gången, det kommer aldrig att bli bättre den här gången, alla gånger man har tagit sig ur en depression har bara varit självbedrägerier för att man vägrar erkänna att man är dödsdömd.
Jag berättar det här för människor. Några få. Någon gång. Min stämningsstabiliserande medicin, säger jag. Lamotrigin tror jag den heter. Jag kommer aldrig ihåg namnet. Men den ska göra mig jämnare. Så att jag inte svänger lika kraftigt.
Och folk lägger huvudet på sned och ler ett leende som är så jävla dömande men de låtsas - och kanske tror de själva på det - att det är medlidsamt och empatiskt.
Men Ulrika, säger alla dessa leende idioter. Lite svängningar är en del av livet! Jag svänger också, vet du. Ibland känner jag mig glad, och ibland är jag lite ledsen.
(Och i mitt huvud tänker jag att jag kanske är en lögnare. Och jag tänker, visst. Alla andra har väl rätt. Jag slutar med min medicin i morgon. Det är ingen jävla idé. Jag kan lika gärna dö.)
Vad min medicin, gör, mina vänner, är inte att ta bort svängningarna. Den gör dem bara inte lika kraftiga. Den ger mig så att säga ett normalt paraply. Ett som funkar mot duggregnet, men är lite sämre mot de kraftigaste skurarna.
Något som gör att jag fortfarande kan reagera på min omvärld. Någonting som gör att jag absolut kan vara gladare vissa dagar, och ledsnare vissa dagar. Men som låter mitt liv för en gångs skull få handla om andra saker än exakt vilket känslotillstånd jag befinner mig i idag. Som låter mig fokusera på något annat än att ständigt vara rädd för att jag ska vakna upp en morgon och märka att jag återigen befinner mig i ett komplett mörker.
Framförallt, är tanken, ska den skära bort de allra, allra djupaste dalarna.
Framförallt, är tanken, ska den hjälpa mig att över huvud taget leva.
Och inte fan betyder det att jag inte ska reflektera och fundera över hur det egentligen började, det här med att så stor del av mitt liv går åt till att inte klara av det. Inte fan betyder det att jag inte ska ta tag i destruktiva mönster, destruktiva relationer, destruktiva tankar. Inte fan betyder det att jag inte, så att säga, ska lära mig att själv skaffa mitt paraply i stället för att få hjälp av mediciner med det.
(Det finns inga incitament för mig att bara skita i allt, för "jag mår ju bra nu". För det gör jag inte. Jag håller fortfarande på att öka dosen, men jag tror ändå inte att den där medicinen kommer att göra att allt är bra nu. Den ger mig bara möjligheten att känna att det faktiskt kan bli bättre.)
För att jag har gått utan det där jävla paraplyet i så många år att jag inte minns längre hur det brukade vara när jag nästan hade det. Om jag någonsin hade det.
Så mina vänner, jag är genomblöt.
Och innan jag skaffar ett paraply - borde det inte finnas en poäng i att jag får torka?
Det här är ett långt inlägg, och ändå har jag bara sagt en bråkdel av det jag ville kunna säga. Mina metaforer är förenklande och bakgrunden bristfällig. Men även om jag vill vara öppen med mycket, vet jag inte om min blogg är rätt forum för att berätta om hur handikappande mitt dålig-mående har varit för mig, om vilka desperata saker jag gjort till följd av det, av hur mycket jag fortfarande får kämpa för att ta mig ur det, om hur fruktansvärda vissa dagar är, av hur sårad jag blir av människors oförmåga att ta reda på fakta innan de försöker uttala sig om vem jag är och hur jag tänker och mår.
I den här bloggen föredrar jag att fokusera på annat. Som hur underhållande knäpp världen är. Och hur man utformar den perfekta Spotifyspellistan.
Men innan ni dömer mig för vem jag är, hur banalt jag skriver eller hur tom jag verkar, försök åtminstone att förstå.
Snälla.
Bara lite.
Mat och mord
Idag har jag stått och lagat mat i två och en halv timme. Fyra veganska rätter, à två portioner vardera. De ska frysas in och finnas i min kyl som färdigmat när jag är lat och inte orkar fixa annat någon dag.
En dag ska jag visa närmare bilder på vad jag lagade och all dramatik som hände i mitt kök. Men tills vidare får ni nöja er med en bild där jag demonstrerar hur bedårande och attraktivt mordisk jag kan se ut med en kniv i handen:
Godkväll!
Gammal text
Jag skriver väldigt mycket, lägger upp ganska lite, i alla fall här.
Mitt skrivande förvirrar mig, ofta. Det är lite av en utomkroppslig upplevelse, skulle jag tro. Ungefär som att leva.
Och jao, det är en blanding av en massa olika impulser och huvudbilder, så sammanhang kan nog bli svårt att hitta.
BPS
1
Jag har längtat efter det här ögonblicket så länge, men hon kommer kväva mig. Hennes händer kommer kväva mig. Eller tvinga mig att dö drunkningsdöden. Dra ner mig i djupet och hur jag än sprattlar och hur mycket starkare jag än är än hon tror jag att hon slutligen kommer att tvinga mig att falla.
För att det finns något som gör mig livrädd, med dessa krälande, krävande människor. För att det finns något som gör mig livrädd med längtan, hennes sorts längtan. Hennes hungrande läppar, hennes sökande händer. Hennes sätt att lägga sig platt inför mig, som om hon är min och bara min och hon aldrig ens reflekterat tanken över att tillhöra någon annan.
Hennes bröst är vackra i ljuset från bilarna som kör förbi utanför fönstret, långt där nedanför. Ljusränder över toppiga bröstvårtor. Jag har alltid uppskattat hennes bröstvårtor, de få gånger jag har fått se dem. De påminner om känselspröt, som om det endast var genom brösten hon kan uppfatta världen.
Hon har stannat, anar instinktivt min oro och min tvekan. (Om det är något den människan har… instinkter. Instinkter som går rakt genom huden och får henne att kasta sig ner i sitt mentala skyddsrum vid minsta antydan till fara. Instinkter som gör henne hypnotisk… eller hysterisk?
Jag vet inte längre.
Jag har väntat på det här ögonblicket så länge.)
Jag rör vid hennes vänstra bröst, långsamt. Hon fortsätter att stirra in i mina ögon. Som om det inte hade hänt. Det spelar mig egentligen ingen roll, jag tror inte det. Hon är inte den människan som låtsas om att saker händer, inte när hon väl har bestämt sig på att fokusera på något annat (som att drunkna i mina ögon, eller att drunkna i verkligheten).
Känselsprötet märker åtminstone allting. Långsamt, mellan mina fingrar.
Några sekunder senare finns resten av hennes kropp över mig eller under mig eller intill mig
jag tror instinkten var påtaglig även i det fallet.
… senare, mellan mina röda väggar, långt senare, jag röker cigaretter och använder hennes revben som askfat, hon fnittrar som ett barn, ler och stönar när jag pressar de glödande cigaretterna mot hennes vita hud som tycks lysa i mörkret, eller om det bara är att den blir så påtagligt upplyst varje gång en bil passerar:
”Jag älskar dig”, viskar hon och
”Jag älskar dig” kvävs av mina röda väggar och
”Jag älskar dig” händer inte så jag fimpar en till cigarett och jag vräker aska i hennes hår och hon skrattar sedan säger hon
”Slå mig”, och jag säger
”är du dum i huvudet åh Goldie jag tror du är dum i huvudet”
och hon skruvar på sig som en kattunge, säger:
”Jag tror, jag tror… livet för de flesta, att det är som en pool. Och de plaskar runt i vattnet. Men min pool, du vet, någon har glömt att fylla på vatten. Och jag är fast på botten.”
”Och varför ska jag…?”
”Åh, älskling, för att du vet… när någon slår en samman… det är lite som att kroppen kopplar på ens jävla sprinklers.”
Jag kommer i hennes mun. Jag kommer i hennes hårbotten. Dagar då hon inte orkar gå upp i sängen ens för att duscha, och jag bara går in till henne stundtals helt enkelt för att se att hon andas och inte verkar ha hittat något sätt att ta livet av sig, brukar jag skrocka gott eller hånle eller le sorgset åt detta faktum, spermaklumparna intrasslade i hennes smutsiga råttfärgade hårtestar. Om sommaren hade hon vackert hår, jag tror det. Om sommaren var håret ljust och guldglänsande i solen men sedan mörknade allt som hon bara tycks mörkna för varje dag man känner henne så att man faktiskt får lust att slå ihjäl henne men det skulle jag aldrig göra.
Hon har ihjäl sig själv så jävla bra på egen hand.
Jag kommer djupt ner i hennes hals, precis vid den tidpunkt då hon strax kommer kräkas men ännu inte har gjort det. Jag skrattar åt hennes hulkanden och hennes darrande kropp och hon skrattar åt sina hulkanden och sin darrande kropp och senare i en kavalkad av efteråt räknar jag cigarettbrännärren på hennes magra kropp, petar på dem och skrattar när hon vrider sig när jag rört vid sådana som fortfarande är ömma och det är vårt slags internskämt det är trots allt det som alla par har fast
jag skulle aldrig kalla henne min flickvän
ingen kallar den sortens tjej
sin flickvän
2
idag lägger jag pussel, jag lägger dem mellan dinafingrar
dina fantastiska handleder när de ligger uppskurna framför mig och jag hade kunnat slicka i mig blodet slicka det i mig och dö lycklig är det inte så
han skar dig, min vän, till dödspanik och tårar, men frågan, som både gudar och övriga bekanta
ställer sig
är:
var det han som skar dig
när du placerade en kniv i hans hand
och med våld
tvingade hans arm
att dra snittet?
OCH ÄLSKLING DE SA PÅ RADION
det är något som växer i din kropp
kanske var det bara en dålig sömn
kanske var det insikter som klampade in i din privat huvudvärk som döden när den kommer med bud på posten
… idag lägger jag pussel, jag lägger dem mellan dina fingrar
Du stryker pusselbitarna mellan mina läppar sedan placerar du banaliteter och förnedring där men givetvis ännu hellre på andra platser; det är inget ni gör i er generation, det sa du själv, för att i nästa andetag säga att med mig
med mig ville du såklart
för att…
men du vill inte ens ha mig
förklarar du
när jag med mjölk i munnen försöker stå
syftet hos den fortsatta existensen
OCH ÄLSKLING DE SA PÅ RADION
att min förbannade längtan
min förbannade önskan bort:
den är inte verklig
egentligen mår jag bra
jag har bara försatt mig i ett tillstånd av egenfascination
jag kan närsomhelst hoppa av dödslängtanskarusellen och bli normal igen
och det är ju sanningen
Det är vad jag sa till henne
när hon bjöd mig kaffe och bekräftelse
på att jag inte mådde bra
på att jag inte ville mer
och på att jag förtjänade
något annat
jag sa det till henne:
jag lurar er
jag får er att tro…
saker
hade man kunnat testa
hade ni sett
hur frisk jag är
men kanske hur sjuk jag är
som tror att jag är sjuk
DU VET DET ÄR HYPOKONDRI
kanske jag sa i mentala versaler
DU VET DET ÄR HYPOKONDRI HAN FÖRKLARADE DET FÖR MIG
FÖR I HELVETE
I JUNI
Kanske rusade jag bara mot dörren och sa
hjälp jag hittar inte ut
hjälp mig ut
kanske sa jag
Gud, du finns inte
jag sköt bort dig för tusen år sedan
men om du hör någonting
förklara för mig:
varför är världen inte sådan
att man ritar en dörr
på väggen
och så blir den en
som i tecknade serier
där allt är magi
och förklara för mig!:
hur i helvete klarar man dygnet?
när man inte klarar ett år
och vice
versa
du har ingen cider i kroppen du har ingen älskling bredvid dig du har inga kilon att förlora du har
ingenting att förlora så
älskling
det är bara att
hoppa
(s?).
3
Om hösten brukar tanken på att hon inte förtjänar att existera brotta ner henne tills hon inte kan andas.
Då gömmer hon sig i lövhögar.
Sedan kommer igelkottarna och våldtar henne.
Igelkottar våldtar varandra, hon såg det på Discovery Channel.
Hon har längtat efter taggig våldtäkt och självförnedring alldeles för länge nu.
4
– Charlie, vet du varför vi hamnade här?
– Nej, älskling. Men den mest intressanta frågan nu borde ju gälla varför vi inte tar oss ut.
Jag nickade och gav honom en äppelmuffin.
Han bugade och tackade för betalningen.
My thoughts got rude as you talked and chewed
Det här är låtarna jag tycker ni borde lyssna på den här helgen.
Men det är förstås bara jag.
Arctic Monkeys – Crying Lightning (för att den får en att tro att världen är spasmisk njutning.)
Figurines – Ambush (för att den är perfekt att lyssna på morgnar när jag inte klarar av gladpop men ändå måste bli glad)
The Asteroids Galaxy Tour – Attack Of The Ghost Riders (för att den är perfekt att ligga i mörkret till och känna sig drogad)
Cold War Kids – Something Is Not Right With Me (för att den väcker mig ur de jobbigaste intellektuella dimmor och får mig att hoppa runt i mitt rum medan jag dricker kaffe)
Figurines – Le Ruban (för att detta är en magiskt knäpp låt. Till den vill jag ta på mig trenchcoat och svarta solglasögon, smyga runt och vara spion och lämna seriefigurs-fotspår på gatan efter mig, sådana där stora svarta. Förstoringsglas och helst en tax är också nödvindag accessoarer.)
St. Vincent – The Strangers (för att det här är en låt jag vill lyssna på när jag gråtit hysteriskt på en säng för att mitt hjärta är krossat. För att det är den typ av låt man kan svepa in sig på då, som en filt, som tar hand om en och sorgset vackert med den underbara mjuka rösten, de underbara mjuka ljuden förklarar att allting kanske kan bli bra.)
Jim Noir – My Patch - Radio Edit (för att det är en låt man ska ha om man lagar mat med någon man tycker om. För att det är en låt man ska ha medan man hackar lök och sedan plötsligt blir upplyft på en köksbänk av den där någon man tycker om och hånglar loss medan maten bränns vid och sedan gör det ingenting för man är lyckliga ändå.)
Mary Timony – Aging Astronauts II (för att den bygger upp en egen liten värld, för att den låter som andetag på vintern och röken som blåser ur den och som tystnaden när en januaristorm har avtagit, ungefär.)
Astrid Swan – They Need You If They Think You Love Them (för att det är en sång jag bara vill skriva till, och drömma till, och svepas iväg av.)
Juana Molina – Salvese Quien Pueda (för att om jag är arg och frustrerad och hysterisk, så är det här mitt substitut för klassikern att ta ett djupt andetag och räkna till tio. Jag sätter mig med slutna ögon och lyssnar på Juana Molina och efteråt känns det lite bättre.)
Snälla lyssna på någon av dem i alla fall! Så jag kan få veta vad ni tyyyyycker!
åh
avocado och grillade vitlöksklyftor är så otippat briljant och fantastiskt gott att jag och min mage skrattar ikapp
Anomalier
Det känns som en bra plan.
Hår
Så nu får ni bilder i alla fall.
För övrigt är det här världens bästa spellista för tillfället (inte så välgjorde som spellista betraktat, men låtarna i den är så braaaaaaaaaaaaa att jag dör):
Fiskaffär
(jag har alltid fina namn på mina spellistor. 8) )
Åh
De första kaffedropparna på någon dag som träffar min tunga får världen att le omkring mig.
Jag tycker verkligen att kaffe inte bara har underbara koffeinrelaterade effekter utan att det smakar gott gott gott.
Gott.
Gott.
Gott.
... nu: studier.
But I don't know how
Igår spelade jag in en cover på Wonderwall med Oasis.
Den blev väldigt knäpp, bland annat eftersom jag var tvungen att dricka te i mitten för att min röst var så sliten.
Men titta gärna! Jättegärna titta.
Ack
En Ulrika med en ond förkylning och en bultande huvudvärk. Intensiva studier med vilka lördagseftermiddag och kväll ska tillbringas.
Men inte ska man vara alltför sorgsen!
Jag har en spellista på 3,4 h som ska lyssnas igenom! Den är fylld med låtar av artister jag tycker att jag bör titta närmare på. De bästa ska sedan väljas ut för att komponera fantastiska spellistor av ren magi.
Och helt ska ju listan lyssnas igenom flera gånger för att man verkligen ska bilda sig en uppfattning om musiken...
Det var på det här sättet jag upptäckte Juana Molina, som jag älskar, och en hel del annat bra som jag inte tänker avslöja, för snart kommer spellistor och ni måste ju lyssna på dem i stället!
tjo.
I love vegan I love ego I love being so bad
KLICKA PÅ LÄNKEN OCH UPPTÄCK MIN NYA FAVORITRÄTT!
Det verkar väldigt enkelt. Det ÄR väldigt enkelt. Men det blir så otroligt fylligt och underbart och jättegott med mandlarna i. Godare än om man skulle ha i till exempel bönor, quornfärs osv. (kött äter jag ju inte så det känns inte så aktuellt.)
Och för er som undrar, om ni undrar, så ja, jag är lite halvvegan eller på väg att bli. Inte fanatisk, men nästan all mat jag lagar själv kommer att vara vegansk. (men jag använder ju quornprodukter ibland, som vad jag förstått innehåller ägg, och är jag ute och fikar så fikar jag det jag vill ha, och vill jag ha en pizza äter jag en pizza liksom. Jag är bara vardagsvegan och festvegetarian.)
Och för er som undrar, om ni undrar, så måste jag skriva den där parentesen också. En dag ska jag skriva ett inlägg om vilken otroligt fascinerande syn folk har på veganer. Och vad som är okej att säga till dem.Och ett antal teorier jag har om varför det är så.
Det vore i princip mer socialt accepterat att säga "Jag äter inte kött, fisk, ägg, mjölk, socker, vetemjöl, nötter, koffeinhaltiga saker, baljväxter och morrötter, för det är den nya dieten jag går på och jag hoppas gå ner tio kilo tills jag tar studenten."
Och det skulle man ju antagligen göra! för man skulle inte få i sig någonting över huvud taget.
Men ja. Klicka på länken och ta del av kulinarisk lycka.
Och vill ni slänga skit, gör det i kommentarsfältet! Jag försöker nämligen samla mer material till min analys av omvärlden. Så skriv spontana reaktioner.
Lördag
Idag vaknade jag och kände mig glad.
Det var underbart.
i'm sure you've heard it all before
Och mohaha, jag håller er på halster. Men jag orkar inte ladda min kamera, så ni får vänta ett tag till när det gäller att se det.
Såvida ni inte träffar mig förstås. Det är alltid en möjlighet, vet ni.
Men it's lovely. Alla älskar det med mig. (Eller säger att de gör, i alla fall. De kanske också ljuger för att vara vänliga.)
Jag och håret är bästa kompisar nu. Kanske gifter vi oss, vi får se.
Jag är pulsen hos impuls
Klippt av mitt långa, långa hår.
Ni ska få se bilder sen - jag är jättenöjd! Ååh.
Enjoy your worries
Dagens bästa saker!
- plugga högt ovanför världen i Musikens hus med en kaffekopp i handen som man tagit med sig från skolan (går i en liten pluttskola precis mitt emot. Så jag brukar värma kaffe i vårt kök, gå över till Konserthuset och sitta högt ovanför världen och lyssna på internationella konferensdeltagare och plugga ryska och betrakta folket nedanför.)
- laga mat. (För att det är så roligt! det är verkligen det. jag är en väldigt snabb matlagare också, så min otålighet hinner inte komma igång.)
- Aerobicspassen på Friskis. Varje vecka, Väderkvarnsgatan i Uppsala, klockan 17. Friskis&Svettis aerobicspass. My only true love. Det är underbart.
- Promenader med fötter som prasslar i löv. För att det är en klassiker.
- Big mouth & Ugly Girl, av Joyce Carol Oates. En bok jag precis börjat läsa om och som jag tycker är så hemskt fin.
- Turkosa strumpbyxor!
Nu ska jag plugga. tjo!
Observationer
En gång i tiden var det vanligare att bära hatt, har jag kommit fram till.
(Bilden är hämtad från http://de.academic.ru, och om ni vill se den i full storlek - vilket jag rekommenderar, jag finner alla hattar och ansiktsuttryck oerhört intressanta och fascinerande - så går ni in här: http://de.academic.ru/pictures/dewiki/68/Douglas_Fairbanks_at_third_Liberty_Loan_rally_HD-SN-99-02174_.JPEG)
Mannen är för övrig Douglas Fairbanks, om jag förstått saken rätt.
Leva farligt
Även den som tillbringar hela sin lördagkväll med att plugga halva världshistorien kan unna sig spännande dramatik.
Skalar clementin. Hittar på clementin konstiga, mörka fläckar här och var.
Äter clementin och blundar när klyftorna med mörka fläckar ska ätas så att jag kan låtsas att det inte finns där.
De smakade för övrigt lite som öl. Så den här lördagen är definitivt som jag kan gissa att andras lördagar är.
Fast faktiskt har jag ingen aning om hur normala människors lördagar ser ut.
(they only want you when you're seventeen when you're twentyone you're no fun)
Jag har kommit på att jag sjungit Sixteen going on seventeen ur Sound of Music alldeles för lite det senaste året. När jag haft chansen att sjunga sanningsenligt, liksom!
Därför kommer jag sjunga det om och om igen tills alla i min omgivning gråter av uttråkning den närmaste månaden.
Sedan blir det den andra december och jag fyller sjutton.
Anonyma såväl som ickeanonyma beundrarpresenter som skickas hem till mig (eller som jag kan få upptäcka ändå, typ att ni har köpt Spotify Premium åt mig, eller något) är väldigt välkomna. (Eftersom ni nappade på få-exklusivt-besök-av-Ulrika försöker jag få er att nappa på andra bloggfan-Ulrika-interaktion-idéer, hihi.)
Önskelista kommer snart! Men det är helt tillåtet att köpa mig en espressomaskin, en lägenhet och ett sådant där SJ-kort med vilket man åker gratis på alla tåg hela året. (Och ett vackert piano, till mina fina nya lägenhet som ni köpt åt mig!)
Är detta lite över er ekonomiska situation tycker jag även om prickiga föremål av alla de slag, intressanta böcker (köp mig er favoritbok och skicka så kan jag läsa den och sedan kan vi diskutera! Woo.
Eller så ger ni bort pengar till en välgörenhetsorganisation i mitt namn. Ja. Det skulle jag faktiskt tycka om. På riktigt.
DO IT!
I am sixteen going on seventeen lalala...
Synovate
En av dem handlade om en humla, som jag och min familj fångat in och gjort till vårt husdjur. Vi var väldigt fästa vid den här humlan. Framförallt min pappa, faktiskt, som lyckats dressera den till att göra konster, förstå enkla instruktioner och sådant. Det var en väldigt vacker och intelligent humla.
En dag upptäckte vi att humlan hade flugit in i en mössa, och trasslat in sig något oerhört i den. När vi öppnade mössen och såg humlan var det uppenbart att den var trasig. Åh nej, åh nej, den har tappat sitt skal! sa någon, och även om jag inte är övertygad om att verkliga humlor har skal så hade drömmens mycket uppenbart det och ja, det var mycket uppenbart tappat.
- Nu kan den nog inte göra några konster mer, sa min pappa sorgset.
- Inte ens om vi limmar ihop den? sa jag, men det vara bara ett uttryck för naivitete för jag visste ju att vår humla redan var trasig nu.
Senare vaknade jag, efter elva timmars sömn.
Men humledrömmen var en vacker dröm.
De är ett av mina favoritdjur, de små surrande rackarna, visste ni det?
damn who's a sexy bitch?
Är så smickrad över att redan har fått tre napp på mitt bloggläsare-älska-mig-och-tvinga-mig-på-besök-inlägget att jag tror jag dör.
YOU'RE LOVELY!
Och givetvis ska jag åka på turné och hälsa på er alla! (Om än kanske inte se 500 days of summer tre gånger, det beror lite på om den är helt briljant första gången givetvis.)
nu ska jag dock pressa in historia och skriva ryska dygnet runt. Men snart ska det vara en Nettelbladsk turné genom hela detta fina land!
tjo tjo tjo
PS
Viktigt och fint ps:
vill ingen gullig bloggläsare gå och se 500 days of summer med mig! Vi kan göra det till en rolig grej. Framförallt ni mystiska filurer som bor i andra städer. Jag kan komma som er stora bloggidol, farande med ett tåg, så kan ni vänta mig på centralen och vara helt hysteriska över att ni äntligen får träffa er stora förebild.
Jag ler mot kamerorna. Ett filmstjärneleende. Det absolut roligaste för mig är att träffa mina fans. För jag var ju också en vanlig människa, en gång i tiden. Jag vet hur det är att läsa sina idolers bloggar och drömma om att bli som de.
Sedan kan vi göra en kupp, fly från alla paparazzis och dricka te ihop på ett favoritcafé. Mitt fan kan guida mig runt i sin lilla stad och visa de bästa platserna. Gärna sådana där hemliga mystiska platser som man själv har upptäckt men andra liksom inte märker. (Eller är det bara jag som gör sådant? Jag har i alla fall en massa mystiska favoritplatser här i Uppsala.) Jag kan sitta och undvika att möta mitt fans blick och gestikulera med galna fladdriga händer, som jag alltid gör i praktiken. Mitt fan kan tänka Hon är ju ännu mer störd än vad hon verkar på bloggen. Men jag tror ändå... att det liksom hör till. Det är nog en del av den Nettelbladska stämningen.
Sedan går vi på bio. Och ser 500 days of Summer, som sagt.
Efteråt kan jag få komma hem till mitt älskade fan och spela min cover av There is a light that never goes out.
Ja?
först till kvarn får först besök av Ulrika.
Kvällens bästa sms
... För att jag är en sucker för ordvitsar - kvällens bästa sms (som var ett svar på annat babbel):
"Det kan kan-ske ske :)"
"Vad löjligt och fjortis", kanske ni tänker nu. "Utse kvällens bästa sms. Pfft!"
Men mina vänner! Inser ni inte genialiteten i detta? Alla kommer ju nu sträva efter att få denna ärofyllda utmärkelse. Följaktligen kommer min inkorg att bombarderas med charmiga, fyndiga, rörande, engagerande sms.
Kör igång, det är bara att gå stalkervägen och försöka leta reda på mitt nummer. Hett tips om det går dåligt att leta: det innehåller djävulens tal. För jag är så ond.
Nu ska jag Studio Ett-promenera och filosofera över världens ordning, min egen glömska och vad jag egentligen ska äta till lunch i morgon.
KYSSAR&KÄRLEK.
---
Jag har fått en ny spotifyspellista av ett bloggfan!
han är bäst.
Lyckan är total.
And it did, one supposes
spara ingen bön för mig nu (spara den till morgondagen)
Detta är dagens Spotifyspellista:
80-tal.
Sedan är nog inte allt 80-tal i den, men ändå.
Ordningen borde jag dock fixa någon gång, just nu är den väldigt slumpartad, så jag har ändå på shuffle.
Som mattepluggmusik är den dock utmärkt.
En dag
Pianoövning
På bloggar ska man ju visa sitt innersta privatliv. (Om man vill göra skandal och provocera, menar jag.)
Det här är en typisk grej jag älskar att göra, men gör alldeles för sällan. Spela piano i mörker.
Ljuset tände jag mest för att det är höst och jag gillar levande ljus; det var först sen som jag tänkte att "There is a light that never goes out" går ju ganska bra ihop med det fina lilla ljuset.
Alltså, ja. Om ni vill se hur jag är när jag övar piano (jag är inte alls klar med min There is a light-cover, det är därför jag spelar fel hela tiden), är detta alltså videon för er.
Kyssar&kärlek.
