Till mina fans
he's my man yeah he's my man
Jag undrar om jag borde skaffa mig ett liv.
Just nu ägnar jag så mycket tid åt att skapa olika typer av Spotify-spellistor att jag inte riktigt vill reflektera över det. Det är i och för sig en typisk syssla jag gör när jag sitter vid datorn och ägnar mig åt annat parallellt, men det är ändå...
det är väldigt roligt. man gör spellistor för stämningar, spellistor för händelser, spellistor för skrivande, spellistor för läsande. För sömn. (Fast det är en dum idé, eftersom jag inte har Premium, så plötsligt avbryts den fina avslappningsmusiken av jävla Daniel Lindström som vill göra reklam för sin skiva. HERE AT SPOTIFY, och jag får mardrömmar. men i alla fall.)
Jag gör spellistor i vilka det inte spelar någon roll om man har shuffle eller inte. Och jag gör spellistor där alla låtarna ska smälta ihop. Perfekt avvägda blandningar. Som vissa skivor är ibland, skivor där man verkligen vinner på att lyssna på alla låtar i följd som det verkligen var tänkt.
Jag... äsch. Någon gång ska jag lägga upp en av de noga utarbetade spellistorna här.D et blir väl roligt?
nu ska jag i alla fall leva lite. Idag ska jag nämligen sitta på stan på ett café och vara arbetsnarkomanisk, i stället för att vara i mitt rum. Spännande, va?
(för vem behöver sociala aktiviteter när man kan läsa böcker om ätstörningar, studieteknik och borderline? och sitta och redigera sin roman tills man dör? pffft)
Get my little camera, take a pretty picture
Har tränat, gjort kanelglss, läst och sett en massa L word.
fixar det mesta. alltid.
Satin chic
Jag undrar vad jag borde göra åt det.
Fortsättning följer.
Professional suicide
Tjoho, redan har två personer sagt att de kan läshjälpa mig med min roman! Hurra! Nu ska jag bara fundera lite på om det är några specifika frågor jag vill ha svar på, och lite annat. hur man utnyttjar folks hjälp bäst helt enkelt, mohahhaha. nåväl, det bästa är ju att det finns folk som vill hjälpa en över huvud taget.
Ikväll lyssnar jag igenom en massa musik och läser motioner inför Liberala Ungdomsförbundets kongress. Ibland är jag övertygad om att det här förbundet enbart består av verklighetsfrånvända, överintellektualiserande och bortskämda akademikerbarn. Lätt pårökta allihopa, också. Och utan någon aning - eller snarare, ständigt förnekande - vissa delar av verkligheten.
Men jag tycker hemskt mycket om dem allihopa ändå.
hejhej!
Vill ni hjälpa mig? (klart ni vill.)
("I'm not conceited, just lonely".)
Hörreni, jag tänkte ta och försöka göra något med min roman igen. Öhm, den första, that is, för jag har ju skrivit en och en halv. (Första utkastet av den andra är klart, men det innebär tyvärr att det är en jävla massa arbete kvaaar, moho.)
Jag skrev ju klart första utkastet av den förra sommaren. Blev "klar" med den i höstas. Blev refuserad i januari av Bonniers och har sedan inte skickat in den till något mer förlag eftersom jag vill redigera den lite mer, göra den lite bättre - åtminstone ta bort mer stavfel, slipa på formuleringar. Sedan har jag inte riktigt orkat göra något med den. Jag har fortfarande aldrig läst den i dess helhet, så jag kommer inte riktigt ihåg vad som händer efter första halvan.
Tänkte börja peta i den nu, hur som helst. Lite långsamt och fint. Korrekturläsa den, kanske till och med göra något så vågat och arbetssamt som att flytta i stycken. Definitivt stryka en del, förtydliga.
Och det är här jag vill ha er hjälp. Tja, inte med att verkligen utföra själva redigeringen, för det är en grej jag nog blir tvungen att göra. Men om någon vill hjälpa till att läsa. Dels leta stavfel och skrivfel, om ni tycker sådant är kul, men allra mest värdefullt är förstås om det finns någon som kan tänka sig att läsa och sedan komma med synpunkter. Jag kan till och med skicka en färdig lista med frågor ni skulle kunna besvara, sådant som vore väldigt värdefullt för mig att veta.
Ni kan få små belöningar, vet ni. Jag kan komma och hälsa på er och bjuda er på fika. (Och så kan vi sitta och prata om min bok, MOHAHAHAHA.) Eller - det kanske är roligare, jag är en ganska tråkig person att umgås med nämligen - så får ni signerade exemplar av mina böcker när jag väl blir utgivna?
Vad säger ni? va va va? Låter inte det lockande? Lite? Ja?
Maila mig. (pyrea@hotmail.com). Eller skriv en liten fin kommentar här. Eller kolla upp mitt telefonnummer på eniro och ring mig mitt i natten och säg att ni håller på att bli förälskade i mig. (Det har hänt mig att någon gjorde, en gång, så jag är van nu.)
kyssar och kärlek!
99 luftballonger
Förresten!
Bara så ni vet är jag en supermänniska.
... och så har jag världens snyggaste hattsamling. En dag ska ni få se dem alla.
kärlek på er alla.
Sent på kvällen värmer du andra ställen
Planeter (inte av mig, det är bara en sång som jag älskar så mycket så mycket så mycket)
På vintern går du långt ifrån mig
jag roterar men kan aldrig nå dig
på dagen belyser du magen
sent på kvällen värmer du andra ställen
Om jag vore jorden
Och du vore solen
Och jag var din enda planet
Om jag vore jorden
Och du vore solen
Och jag var din enda planet
Jag får sommar när vi ser varandra
Du värmer mig mer än de andra
Det är för dig mitt liv existerar
Men det är fler som runt dig cirkulerar
Om jag vore jorden
Och du vore solen
Och jag var din enda planet
Om jag vore jorden
Och du vore solen
Och jag var din enda planet
Lyssna här. (Funkar bara om ni har spotify!)
moh
En kul grej jag gör när jag skriver, oavsett vilket språk jag skriver på men ännu mer när jag inte skriver på svenska, är att jag alltid råkar skriva ord som låter likadant eller liknande varandra. När jag är trött, framförallt. Det kan vara sådana som är vanliga att göra fel på "en" och "än", (och på engelska har jag den fruktansvärda ovanan att skriva "here" i stället för "hear" och vice versa), eller sådant som inte är lika vanligt. Typ "namn" och "natt" eller "stor" och "stol". Jag skriver helt enkelt så att om man sluddrar när man läser det skulle det inte göra någon skillnad.
usch. vet ju skillnaden. men oftast ser det så dumt ut.
Idag, för övrigt, spelar jag in musik. igen. töntjag.
Disease
Min engelsklärare sa åt mig för evigheter sedan att jag borde skriva mer på engelska för att försöka bli bättre på det skriftliga.
Gör ju aldrig det.
Men det är roligt. man blir alltid lite lagom handikappad på andra språk.
My first boyfriend tastes like cigarettes and loneliness. If I'd been an author, I'd probably never described a taste as vaguely as "loneliness". No reader knows what loneliness tastes like. Most readers know nothing about what anything tastes, sounds, or feels like. That's why they read, you know. They think it will teach them something about the world, which they will never know.
I laugh at all those stupid people, reading books like that. They never get to know the world that way. Just the standardised, fictionalised, analysed version of the world.
It doesn't work like that.
My first boyfriend tastes like cigarettes and loneliness. I never became an author, just like I never became a lot of things. Sometimes, you don't become a lot of things because your simply busy doing other stuff. Winning beauty contests. Travelling the world being the part of an amazing freak show and sleeping with a hell of a lot of fascinating people. Sometimes, it is like that. Sadly, though, it never was for me.
- I find you very attractive, Edith, my boyfriend says as he puts his hands inside my bra and I contemplate what I should eat for dinner.
Oh well. I find that very funny. Not that he finds me attractive (or, that too, I suppose, that's always quite hilarious when people do) but that he truly feels the need to express this opinion while his tongue is so deep down in my throat that I seriously doubt I will live much longer before I'll suffocate. Very well. I suppose the men I meet are always great at that. Stating the obvious. Good for them.
- Edith, I don't think I have ever been this attracted to anyone in my life.
I smile, and I think, pasta would be nice. For dinner, that is. Or maybe just generally. I do eat lots of pasta.
- And it's not just attraction, you know, Edith. It is so much more. It is about love. Have you ever felt love, like this? Have you ever felt love before?
His tongue is not deep down in my throat anymore. Still I feel it, I'm choking.
I don't like this. I don't like people talking. People always talk, but I never get what they're saying. Then they look at me like they are expecting things. I don't know why people tend to do that, I'd never do things like that. All you have to think about in life is to save yourself. But, for fuck's sake, never try to get anybody else to give a damn about it.
- I try to save myself, you know, I tell my first boyfriend.
The air between us tastes exhalation and desperation. It's winter now, when I'm not making out with my boyfriend so intensely I think I will die, I watch people's breaths and wonder what they would smell like if I came really close to them. Oh. Smoke under streetlamp lights against star-sprangled December skies. Most of the time, it makes a really pretty scene.
I like watching people. I like to think I'd know how they smell.
But the truth is, I'm standing here so close to my first boyfriend that you can't distinguish our breaths, and it doesn't smell much at all. Maybe he smells like cigarettes. Maybe it's me. I don't know if I smoke. I really can't remember.
My first boyfriend, he laughs. He's very good at laughing. He tends to do it all the time. It's fascinating, you know, that a person like I would end up with that kind of a boy. Maybe I did it just to provoke myself. Or like some kind of test. How long, Edith, can you endure spending time with a person who laughs?
It's fascinating, though. I wonder if he thinks that he really is happy. If he's that naïve, I suppose it's almost grotesque.
My first boyfriend. He laughs.
- Edith, you can't save yourself, my first boyfriend says. I thought you knew that.
I frown. Not very much, but I most certainly do frown.
- How would I know such a thing? Nobody ever knows if they're going to be able to save themselves.
He looks down at his feet. When the angle of his head and neck changes, the smoke caused by his breath changes direction for a few moments. I watch it and inside my head, I smile.
But everything smells, and everything tastes, exactly the same.
All changes in this world are just beautifully covered illusions.
When he looks at me again, he smiles. I think it almost looks as if he pities me. If that is the case, he is indeed the stupidest boy I've ever known.
- But Edith, he says, that's obvious. I mean, in your case. Everybody has always known that, right?
I bite my lip. Actually, at the same time, I also bite my own tongue. And, deep down in my head somewhere, I think I bite my brain.
- You know nothing about those things, I say.
And I shiver. Because it's December, and it's cold. I'm constantly cold this time of the year. It doesn't matter where I go or which time it is because it's always dark and cold.
He shakes his head. I want to punch him so hard in his stomach that he wouldn't be able to walk in weeks, but I've never been good at hitting what I aim for, so the consequences could be dangerous. Maybe I'd hit more private parts. This is my first boyfriend, and I would like to fuck as soon as possible.
In the light of that, maybe punching him in the stomach wouldn't have been that good of an idea, either.
- I know everything about those things, my first boyfriend says.
The stupidest little boy I've ever known. When he's said that, I kiss him. Not because he's very good at kissing, but because I don't feel a need to hear that kind of rubbish. He's a liar, and I don't think he knows it yet. I hate liars when they haven't even realised yet what they're doing.
I kiss him, it tastes like cigarettes and loneliness.
I like cigarettes, but I don't think I like loneliness.
Maybe I should buy him some mint pastilles.
Blupp
Vad gör allas er favoritbloggare, kanske ni frågar er?
Hon har så lite hårddiskutrymme att hon inte kan få över sina filmer till datorn längre. Så hon sitter och rensar bilder från 2006, 2007 och framåt.
Det är rätt roligt, ska ni veta.
Skin
Den här sången skrev jag egentligen i början av juni. Vanligtvis brukar jag vilja spela in låtar direkt när jag skrivit dem, men jag har varit dålig i halsen sedan dess. Och är egentligen fortfarande. Jag har lite komplex för hur jag sjunger nuförtiden, men jag är så himla otålig jämt.
Text:
I wanna paint your body beautiful today
I wanna make you scream that you don't know my name
you don't know that skies are burning
you don't know that worlds are turning
but honey, skin will never save us from decay
no honey, nothing I could do would make you stay
Because you're lying when I'm crying
and you're sayin I will ever be enough for you
I will be trying hard to hide it but I'll never be enough for you
You are gold and I am carbon
you're Mohammed I am the mountain
and honey, skin will never save us from decay
no honey, nothing I could do would make you stay
I wanna breathe you in until i suffocate
want to be hold so hard that I cannot escape
wanna kiss away my numbness
wanna be a beauty, a temptress
but honey skin will never save us from decay
no honey, nothing I could do would make you stay
because you're lying when I'm crying... etc.
Och justja, förlåt för att jag bara avbryter mitt i alltihop. Jag spelade för mycket fel och blev sjukt irriterad på mig själv. Sedan försökte jag spela in en ny film men den gick inte att få in på datorn. HEJ HOPP!
Jenny
Jenny
Jenny lär mig att hålla andan under vattnet. Den här sommaren lär mig Jenny allting och senare ska jag fråga mig hur man tillåter någon att komma så tätt intill under huden. Senare ska jag fråga mig hur en människa någonsin kan fläka ut sig inför en annan när risken att bli förrådd och sårad i alla typer av mänskliga relationer trots allt inte tycks vara en risk, egentligen, utan ett faktum. Ett sådant man inte kan fly från. (Av den typen tenderar alla fakta att vara.)
Jenny lär mig att hålla andan under vattnet. Tusentals sekunder och lite till. Det handlar inte om hemliga knep, utan bara om förbannat jävla mycket träning. Och Jenny, hon ser till att jag tränar. Ingen har någonsin fått mig att träna på någonting på det viset förut.
•- Du ska bli en supermänniska nu, Mimmi, förklarar hon för mig.
Och det är julinätter och mörkret ligger omkring oss men vattnet är fortfarande varmt och om timmar eller kanske bara minuter kommer solen att vara på väg rakt upp igen, så hastigt och påtagligt att vi ska fråga oss om den någonsin egentligen har gått ner.
•- Om det skulle bryta ut ett krig och soldater mitt i natten skulle komma och bränna upp stugan och de skulle mörda mig och jag skulle ligga där blodig och trasig på golvet och soldaterna plötsligt skulle få syn på dig och komma efter dig, och du skulle rusa iväg, då är vattnet din bästa väg att fly. Men bara om de tror att du har drunknat, älskling. Bara om du vet att du kan hålla andan så länge att soldaterna tror att du är död och drar därifrån, det är bara då du kan överleva.
Jag nickar. Jag har hört det förut. Jag har hört samma historia tusen gånger förut och bilderna av den brinnande sommarstugan och den blödande kroppens om en gång brukade vara min Jenny är för evigt inetsade på min näthinna. Tiotals år senare kommer de fortfarande att finnas där.
•- Och för detta, min sötnos, behövs träning.
Hon skrattar. Jag skrattar tillbaka, fast det inte är roligt. Träningen är inte rolig. Bara nödvändig.
Ibland måste man göra mindre trevliga saker för att uppnå de där målen som man vet att man måste uppnå. Som man vet att man måste uppnå, inte bara för att de vore önskvärda, utan för att de snarare är livsnödvändiga.
•- Så jag frågar dig, min älskling, säger Jenny. Jag frågar dig: är du redo?
Hennes bleka ögon i julimörkret. Hennes ögon är ljusgröna. De är en av de konstigaste färger på ögon jag vet.
Jag möter hennes ögon och jag nickar. Jag är redo.
Med henne är jag alltid redo.
Jag drar in luft.
Och sedan är det händer över huvudet, händer som pressar ner min sprattlande kropp under vattnet - för fastän jag vet hur det ska vara, fastän jag måste ha gjort det här tusen gånger nu, sprattlar alltid min kropp lika protestfyllt obönhörligt - och det är jag som sjunker ner i de kalla lagren av sjön. Jag och min koncentration. Hennes pressande händer mot min hjässa och jag med mitt djupa andetag som bultar i lungorna, i huden, i huvudet nu.
Jag som tänker att nu går det inte mer. Jag som tänker att jag drunknar nu. Det går inte mer och jag drunknar nu. Min darrande sprattlande kropp och Jennys händer som pressar mitt huvud nedåt, nedåt, nedåt. För att ingen lycka kommer utan uppoffring. För att om man ska kunna nå någonting krävs det träning. Tills det svartnar framför ögonen. Tills jag ser färger bakom mina förtvivlat hopknipna ögonlock, färger jag inte visste existerade. För att det snart är slut nu.
Jenny lär mig andas under vatten. Hela sommaren är en sprattlande panik.
Och när hon slutligen släpper och jag kastar mig upp till vattenytan med de sista krafter jag inte visste att jag hade är det alltid i precis rätt ögonblick. Min Jenny har känslan för vad som är det precis sista ögonblicket. Och släpper alltid upp mig sekunderna innan dess. Och när jag drar in nattluften i mina lungor smakar den alltid godare än någon annan luft någonsin har smakat, och jag vet, jag vet att jag älskar henne. För detta älskar jag henne. Jag uppskattar aldrig livet så mycket som när hon släpper. Och för det kommer jag alltid att vara henne evigt tacksam.
Och Jenny lägger huvudet på sned, stryker med händerna över mitt hår, och ler mot mig.
•- Du dog inte den här gången heller, säger hon.
Och jag måste skratta, för fast hennes röst låter förvånad vet jag att jag aldrig kommer att dö under hennes händer. Och ändå skäms jag, för att det alltid är vad jag tror, de där allra sista sekunderna innan det släpper.
•- Tror du jag skulle kunna lura soldater att jag drunknat? säger jag. Tror du att jag skulle vara tillräckligt bra för det nu?
Men Jenny bara ruskar på huvudet. Jenny bara ruskar på sitt långa blonda hår och ler.
•- Inte på långa vägar, älskling, säger hon.
Pressar ner mitt huvud under vattenytan igen.
Jag är inte ens förberedd.
Hon är den bästa syster någon någonsin skulle ha kunnat ha.
Expecto
Jag tänkte att kanske skulle ni undra vad man egentligen gör på ett Harry Potter-konvent. Därför tog jag kort på schemat åt er.
Visst är det fint?
'ello world.
Hejhejhej nu är jag hemma igen!
Fast jag har inte orkat ladda upp några bilder på datorn (eftersom jag kom hem för cirka en timme sedan, förvisso... hoho), så ni får en vacker bild på när jag bakade tekakor för någon vecka i stället. Hurra för att baka bröd!
kyssar&kärlek.
Mooh!
Tillbaka på tisdag, gott folk.
kyssar&kärlek!
Soul food
Läser för övrigt galet, galet mycket nuförtiden.
Om ni vill får ni gärna ge ett boktips eller två. Men helst med någon form av motivering, för bara en titel och en författare brukar sällan kommas ihåg av min hjärna, om jag inte vet mer om vad det är för något.
Sedan har jag förvisso en massa olästa böcker jag tänkte plöja mig igenom, men mitt bokslukandes hastighet har nått absurda höjder.
Så kom igen. Läser ni? Vad läser ni? Och vaaaarför?
En dag
Idag har varit en fin dag, antar jag. Det hände i alla fall många saker.
Först simmade jag lite längder. Det var bara en massa pensionärer i bassängen, och jag. Jag simmade i racerfart. Är bra på att simma nuförtiden. Pensionärerna såg rädda ut. Jag tog inga foton. Jag fotograferar inte mycket i badhus, vet ni.
När man simmat måste man äta lunch. Och läste Erland Loe. (Vars sätt att skriva jag har assimilerat en aning, men jag har gått vidare till att läsa Charles Bukowski nu så vi får se om det gör en underhållande skillnad. Kanske blir det en underbar fusion av dem båda.)
(De två understrukna meningarna är citatet jag vill åt, men de stod på två sidor så jag fick fota båda.)
Sedan gick till Galleri London.
Det är en före detta toalett i underjorden, som har gjorts om till ett fotogalleri. Sådant kan man ju tycka är häftigt.
Efter detta gick jag och SÅG HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN! HURRA HURRA HURRA! Jag tog inga bilder där heller. Men jag såg det här spännande fönstret efter att jag vandrade runt efter bion och kontemplerade filmen.
Och sedan ååååh sedan gick till English Bookshop och frossade lite. AAAAAAH böcker böcker böcker böcker böcker jag dog. Lyckades nöja mig med dessa fyra.
(Unlocking Harry Potter - Five Keys for the serious reader, The student vegetarian Cookbook, The tales of beedle the bard samt Oxford Dictionary of synonyms and antonyms.)
Just ja. Sprang förbi biblioteket och lånade bok, också.
NU SKA JAG ÄTA PASTA! ADJÖKEN!
en begåvad ung poet sa du
(En bild på min vän Imme tagen en sommar för två år sedan om vilken man kan säga mycket. Sommaren, alltså. Men det tar vi någon annan gång! Förbannat snygg var hon i alla fall, då liksom nu.)
Här tänkte jag skriva ett inlägg om att jag inte skriver längre. Inte sedan jag fullbordade första utkastet på min senaste roman, tänkte jag säga. Inte sedan jag kände att jag var tvungen att ta en liten paus, om inte annat för att mina handleder och armar skrek åt mig att de inte klarade av mer tangentbordsslående just nu.
Men det var inte sant!
jag skriver hela tiden.
Bara att det är en massa dikter och ordplotter. Så det räknas ju inte. Det är ju bara sådant jag klottrar på papperslappar när det knyter sig i magen på mig på offentliga platser och när jag inte kan sova.
... och därför ska det, i all sin slumpmässighet, givetvis bloggpubliceras!
Vad jag skriker när du sover
stjärnfall, min älskling
de lägger dem i dina händer
skriker åt dig att önska sanning
men allt jag önskat
var ditt ansikte
vi är en dålig tv-serie
när musiken tagit slut
och min darrande paranoia vridit ner ljudet
så alla bara står och mimar
stjärnfall, min älskling, jag
är förlamad i mitt skrivande
i mitt tänkande
i mina evighetsvandringar
men ibland om natten ser jag Venus
och du skrattar och säger att det finns inga bedrifter
se inga bedrifter i att korrekt identifiera
världens enklaste
planet
vi är en ensamhet som skickas i retur
från avlägsna brinnande öknar
och vilken förbjuden mark jag än beträder
är jag alltid i ett främmande land
och konsten att gråta
är densamma
oavsett tidszon
vågens siffror
eller hur många gånger dina händer aldrig har varit i min hals
stjärnfall, min älskling, vi är
kokosfett inkört i hörselgångarna, vi är
symboliken tagen så många steg
att orden
har stockat sig
i huden.Spaderspel
jag är inte din upphetsning
är inte din
förtjusning
när solen går upp;
när du betraktar
dörrkarmarna
jag är inte din längtan, din brinnande
darrning i huden mellan
fingrarna
i huden mellan
alla andra tusen gropar
som åter och åter igen har återfunnits
på din kropp
vi letar skråmor
när allt vi borde leta
är gudar
och jag har inga fläckar på ryggen, men
antagligen
på mitt samvete
vi letar stjärnor
när allt vi borde leta
är morgondag
och jag har ingen taktkänsla
ingen sanningssägargen
Och om nätterna drömmer jag -
om allt det som inte är du
drömmer
vaknar
och gråter.
Midnattsobservation
Vi är bara skisser
morgondagen
när den
låtsas
och jag behöver dig;
trots allt detta
behöver jag dig
för du!
du, min vän
är ett evangelium
Samarkand blir jag aldrig
min hud beströdd med sand
från dina fingertoppar
och jag försöker vaska guld
men allt som trillar fram
är längtan
Pour rien
Bu.
Idag har jag bakat tekakor, promenerat, städa, tränat, och lyssnat på väldigt mycket Studio Ett.
Och gjort högtflyende planer för framtiden och flytt verkligheten.
Ingenting nytt, med andra ord.
Tip top plopp
Hurra, nu är jag hemma!
Och bilderna ovan visar hur det egentligen ser ut att åka sträckan Örebro-Uppsala.
Fast utan kort på den fantastiska kladdkakan jag åt på Västerås Central.
Skridskosmisk
(Den här bilden tycker jag ser lite ut som ett pussel.
Jag tycker ganska bra om pussel, egentligen.)
Nu lämnar jag Uppsala för Örebro ett slag. Verkar som att jag kanske har dator i alla fall. Men jag har ungefär en miljon sidor Harry Potter att läsa innan jag ska på konvent snart, så frågan är hur mycket jag kommer att använda den i alla fall.
ha det så fint i sommaren.
Godafton
för att vintrar också kan vara fina. januari hade sina fördelar.
Sådant kan man tänka på när man sorterar bilder sömnlösa nätter.
hejhejhej.
remember what the dormouse said
Idag är en fin dag. Det känns bra. Det har varit en märklig vår och sommar, hittills, och egentligen inte på alla de bra sätten. Alla de dåliga sätten kan gärna få ta och sluta nu, tack.
Men idag är bra. Har promenerat. Legat och läst, en massa. Lagat mat. ååh rotfrukter i ugn med falafel till och så yoghurt-mynta-sås. Hurra.
Sitter nu och dricker efter-maten-te. Märker ni hur lugn jag är? Jag märker hur lugn jag är. Jag bara är här. Med mina böcker. och luktar på blommorna, hohoho.
I morgon åker jag till Örebro. Jag tar nog inte med mig någon dator, för min laptop har ändå slutat fungera. Men jag bloggar nog innan jag åker. Kanske. Lite. Eller så bara sover jag i stället.
Hemma på lördag. Så vi hörs väl då, små bloggläsare, om inte tidigare.
kyssar och kärlek.
ett onödigt inlägg om en kjol och en dag
Idag hade jag namnsdag. Fick finansierat klädköp i present. Två kjolar blev det då, och en klänning. Det var spännande att inte köpa second hand - jag vet inte hur mycket jag nämner det egentligen, men jag köper ju bara second hand-kläder, förutom när det är något särskilt, som att jag får i present som nu. Lite som att vara vegetarian ungefär, fast med kläder.
Så det var spännande. Det här att gå i en butik och ta saker och om man tog i fel storlek kunde man bara gå och hämta en annan! Och allting fanns i enorma mängder, och färgsorterat! ... Och kostade ungefär tio gånger mer än några kläder jag någonsin köper, men det kändes ju också exotiskt och spännande.
I alla fall köpte jag saker. Som den är kjolen. Jag har varit fixerad vid helvitt sedan november-december 2007, ungefär, men det är först nu jag äntligen har hittat så mycket att jag verkligen kan vara helvit på riktigt. Som jag vill vara helvit. Med tyll och fluff.
Jag är så oskuldsfull, ni vet.
Eggs
Åh, i natt drömde jag att jag skällde ut en tjej som gick i min klass på högstadiet. Inför ungefär halva vår gamla högstadieklass. Eller nej, inte skällde ut, faktiskt. Jag lyckades bara påpeka uppenbara fel i hennes resonemang, på ett sätt som gjorde att jag vann diskussionen - men fyndigt, elegant, på ett sätt som fick sympatierna på min sida och fick alla att skratta.
Det var lite som att hon var samma person som alltid. Samma bullriga självförtroende, självförhärligande och självhävdande. Men jag var inte samma taggiga rädda och konstiga person. Jag var den smarta typen som plötsligt vågade visa alla de roliga sidorna jag egentligen har.
Det var så otroligt tillfredsställande.
Dagar nätter längder
Igår städade jag färdigt mitt rum.
(Nja, egentligen inte. Jag städade färdigt mitt golv. Men tro mig, det var ett jävligt stort jobb det också.)
Ni som har följt mig ett tag vet hur mitt rum har sett ut. Kanske. Jag klagar över det ibland. Ni som inte har någon koll, kan kanske göra er en bild, om jag säger att golvet inte dammsugits sedan mars. Och att allting som låg där var grejer jag bara slängt ur och lämnat där. Blandat med lite gammal disk och en miljon smutsiga strumpor.
Tidningar. Böcker. Saker. Skräp. (mycket mycket skräp, som jag bara inte orkat lyfta undan.) Gamla mötseprotokoll. presentkort. Korta utkast till texter. Kampanjmaterial från Luf. Använda tändstickor. All möjlig skit. Det var helt galet, faktiskt. Rätt sanslöst att jag bara låtit det ligga där, utan att orka ens plocka undan delar av det.
Jaja. Det är över nu. Nu är det bara skrivbordet och min allmänna lagringsplats under sängen som måste hanteras.
Hurra för mig.
(Bonusinformation för oh-så-intresserade-läsare: Igår var rent generellt en väldigt aktiv och produktiv dag för min del. Jag gick en promenad, bakade två limpor, gjorde en getostsallad, städade mitt rum, tränade, åt jordnötssås och pasta, läste tidningen, och läste ut en bok. ... Och, tja, att läsa ut den innebar att läsa de sista 400 sidorna av den, när jag tänker efter.
Det är spännande. Idag har jag haft huvudvärk och lagat lite mat. Ingen av dagarna känns i min hjärna egentligen mer lyckad än den andra, men det är å andra sidan för att min hjärna tvättar allting med totalt-misslyckande-medel innan den för intrycken vidare till mig.
hejhej.)
Dumlerone
Idag spelade jag in min nya låt (som inte är ny, jag skrev den i början av juni, men jag är ju aldrig frisk i rösten längre. Kan inte spela in någonting längre), med kameran alltså, som jag brukar. Men jag är fortfarande inte frisk i min röst, så filmen blev för dålig.
Då tröstade jag mig med att sortera bilder på min dator och äntligen börja radera sådana jag över huvud taget inte vill ha. Mina bildmappar mår mycket bättre.
Och så hittar man bilder som den här, från 2007. Som jag brukade hata, för jag tyckte att jag såg så tjock ut på den. Och det är först nu som jag inser att den huvudsakliga anledning till det är att jag misstog kragen på min vita polotröja för en gigantisk dubbelhaka. Oj oj.
