Konsekvenserna av en placering på ögonkliniken

En dimmig kväll när mörkret fallit och jag är ute på dagens sista promenad ser jag upp mot skyarna och ser diset däruppe i olika nyanser, och jag tänker att i afton ser himlen visst ut som en katarakt. (Det vill säga en gråstarr.)
Väl inne somnar en pojke i min famn. Han är ett år och tre månader och hans ögon är stora, mörka, med ögonfransar som tycks evighetslånga. De ser på mig länge, de där ögonen, suger fast mig med blicken som om de kan avslöja alla mina hemligheter. 
Nog tänker jag att de är vackra. Men jag tänker också: det är nu jag skulle dilaterat din pupill, haft ett ögonmikroskop och en lins och sedan tittat på din vackra lilla ögonbotten.
Ännu är han lyckligt ovetande om sin mors böjelser.
0 kommentarer

Osannolika sagor

https://cdn3.cdnme.se/371417/9-3/tilf_54eb83d72a6b22a0d900e62b.jpg
 
(naturlig och otvungen pose på sjukhustoalett. Dagens outfit kommer från Textilia. Utom kortet, det kommer från ID-foto, eller egentligen kanske Telia.)
 
 

Ny placering, nya osannolika uppgifter. Att jag klarar den här utbildningen egentligen, det är galet. Inte teoretiskt, jag har alltid löst det teoretiska, men praktiskt. Att byta arbetsplats typ var tredje vecka - hitta till nya lokaler, lära känna nya ansikten, ständigt le och mingla och komma ihåg koder till fikarum. Ta egna patienter där någon säger att man ska vara klar tjugo över två och en annan säger att man har till klockan tre (för fyrtio minuter hit eller dit har väl aldrig spelat någon roll). Lära sig hantera ett ögonmikroskop på några timmar, studera alla dessa mängder av strukturer som ska bedömas: hornhinnan, linsen, ögonbotten och gula fläcken (sjukt svårt!), och så dessutom mäta trycket i ögat. (En mycket surrealistisk och datorspelsliknande upplevelse där man ska titta i mikroskopet på några gula halvcirklar och sedan vrida på olika rattar tills de är lika stora och ligger precis i kant med varandra.
 
Vara på sjukhuset med patienter åtta till fem.
Förväntas plugga någonting därefter.
 
Jag pluggar inte därefter. Bara gör det inte. Istället frågar jag om allt jag kan när jag väl är där. Frågar lärare och frågar elever (för jag är omgiven av folk som går och pluggar när dagen är slut. Som alltid kommer att kunna mer än jag, för de lägger mer tid än vad jag någonsin är beredd att göra). Jag systematiserar, hittar på minnesregler så fort jag hör något nytt. Försöker repetera för mig själv på kvartspromenaden hem från skolan, kanske upprepar någonting i huvudet på lunchen.
 
Men mest av allt vilar jag i insikten att det får räcka såhär. Så mycket som jag gör det. Jag har klarat all examination. Jag lär mig nya saker varje dag. Jag kommer att lära mig nya saker varje dag i resten av ett helt yrkesliv.
 
Det finns ingen brådska.
Det enda som finns är knubbiga ben och blöta pussar och kärleksord som viskas i mitt öra när jag kommer hem.
Du min mamma, viskar hon och stryker mig över kinden, min treåring. Du min Ulrika.

Det får bli den starkaste identiteten.
0 kommentarer

Gloria excelsis

Idag hände det.
Alla bitarna fick falla på plats i hjärnan och styra mina händer rätt och äntligen förstod jag vad varje del av fiberskopet gjorde och hur jag skulle rikta det för att få bilden på vad jag gjorde och sedan tittade jag på en patients näshåla och svalg och struplock och stämband och alla andra strukturer som hör dit.
Och sedan gjorde jag det igen, med bilden på en teveskärm så att vi alla kunde titta. Om gårdagens hjältar var alla tålmodiga patienter var dagens hjältar alla fina kurskamrater. Ska man vara osäker när man gör något inför andra ska det vara inför just sådana människor som bara hoppas att det ska gå bra för en, som vet att vi alla är där för att lära oss och att varje person som just lär sig något är en glädje. Det är fint att vara i en sådan miljö, jag blir trygg som ett barn som hittat hem efter att ha varit vilse.
 
Men fiberskopet alltså.
Visualisera stämband, fara runt kring tungbasen. Xylocaingel och avsvällande spray. Det är banne mig glamour.
 
När det väl gick vägen.
Det enda som saknades var hallelujahkörerna.
0 kommentarer