En helg i februari 2018

 

På fredgaskvällen lagar vi en sötpotatisgryta. Det är bara jag och min son. Mitt känsliga mellanbarn som är allt annat än mittemellan. I de här stunderna - när han får fokusera i lugnet, utan andra barn omkring - blommar en annan pojke fram. Noggrann, tankfull, lillgammal.

Jag försöker bygga de här ögonblicken i vår vardag. Mellan dagishämtningar och akutjourer. Små ögonblick som blir våra.
Hans hand är så mjuk när jag tar tag om den, hjälper honom att röra i den stora grytan. Ansiktsuttrycket så högtidligt.

Till middag äter två barn av maten, ett ber om yoghurt, någon avslutar måltiden med att lägga en såsig bit paprika på sitt ljusa huvud och utbrista prinsessa, KRONA!
Innan läggdags badar de i duschen, jag hör plasken från badrummet, hör hur de sjunger. Alla tre varsin text, varsin melodi, späda röster som ekar mot kaklet. 
Jag dricker kvällste vid köksbordet, det smakar kryddor och vanilj.
Jag lämnar hälften av disken till morgondagen.


På lördagen arbetar jag på akuten. Från nio till arton. Jag följer mitt eget system med post-it-lappar på skrivbordet för att minnas vad som är nästa steg för alla patienter. Dricker forest fruits-te, ni vet det där från Lipton, hela läkarexpeditionen doftar sött av bär. 
Alla som någon gång känt doften av just det teet vet vad jag menar. Det luktar på ett sådant sätt att människor stannar upp och drar in doften. 
Det blir många kopppar, många samtal till bakjourer för att rådfråga, många berättelser om andra människor som dröjer sig kvar långt efteråt.

När jag lägger min son om lördagskvällen, precis när han är på väg att somna, vänder han sig om och ser på mig.
"Men vad gjorde du idag, mamma, vad hände på din dag?
De långa, mörka ögonfransarna. Klipper allt saktare när han försöker hålla fast mig med blicken fast sömnen är så nära.
"Jag var doktor. Man gör olika saker. Träffar kanske nån som har slagit sig, nån som har ont i magen."
Och sedan faller de tunga ögonlocken ihop, hos min spetiga lilla pojke, huvudet tungt mot kudden, och han ler:
"Åh mamma. Jag har också ont i magen. Men jag är inte sjuk. Jag åt bara för mycket mat."
Sedan snarkar han snart.

 

På söndagen vill barnen att vi ska spela in en film. De spelar en teater och jag sitter i soffan och dokumenterar med iPadens kamera. Sexåringen är en flicka som har blivit föräldralös. Som man naturligt gör vid plötsliga dödsfall i familjen ger hon sig ut i skogen för att leta efter hundar. Hon hittar två stycken som får följa med henne hem.
Fyraåringen och tvååring är oerhört in character, de kryper på golvet och svarar inget annat än VOFF VOFF i tjugo minuter.

Vid tvåtiden kramar jag mina ungar hejdå och går till akuten. Jag ska jobba till tio. Jag har med mig en bok ifall det blir lugnt, det händer faktiskt vissa gånger. Den här kvällen lyfter jag den inte ens ur väskan. På ett sätt är de här upptagna kvällarna lättare. De värsta kvällarna är de när ingenting händer. Då är jag utlämnad till min fantasi om vad som skulle kunna dyka upp.

När jag går hem genom natten är den klar och kall. Tårna domnar, jag är på väg att hacka tänder, trots att det bara tar fem minuter att gå. Jag har vant mig av med råkylan från mina Umeåår, har slutat klä mig för Norrlandsnätter.
Men stjärnorna syns så tydligt på himlen, jag måste ändå stanna upp.
Jag har blivit så svag för natthimlarna.

Alltings väldighet.
Min egen litenhet.
Att detta bara är en millimeter i tiden, ett nålstick i evigheten, att till och med i mitt egna lilla liv är det här bara några få dagar, i en kort tid av livet.
I en tillvaro jag en dag kommer att ha glömt bort.

 

Liknande inlägg och texter:
- Min helg. nettelblad edition.
Den här krönikan om att vara förälder och läkare, och den här om livet som AT-läkare, kvällar på akuten och tid som rinner mellan fingrarna.

AT-läkare Akuten Att arbeta som läkare Barn under AT Fyraåring Helgjour Jourer Läkare och förälder Sexåring Tre barn tätt Trebarnsmamma Tvååring Åland
0 kommentarer

Ljuset

 

Det är att gå hem en lördagskväll från eftermiddagspasset på akuten och det är skymning, inte mörkaste natt. Att vakna om morgonen och ana sol mellan persiennerna. Att promenera längs vattnet och isen och höra fågelsång.
Det är lukten av böckerna jag bläddrar i på biblioteket, hallonte som värmer strupen en ruggig dag, smaken av gräddtårta och starkt kaffe, det bittra mot det milda söta.

 

Det är att använda min ihopjobbade tid till att skriva, som i höstas. Timmar av ostördhet, chansen att göra färdigt.
Att försöka skapa mina andrum i verkligheten, att försöka bygga mitt liv så att drömmarna ryms, att hämta orken i allt som är ljust. 

 

För det är också: min svåra sorgsna son, under soffan vid läggdags. Han som vägrar att komma fram om vi har släckt lamporna i fel ordning, lagt leksaker på fel ställe, missförstått hans egna system för världen.
Det är att vakna före gryningen och ångra en handläggning av någon patient.
Det är förkylningar som går i ett, en sur röst mot barnens vänligt ställda frågor, det är dessa eviga väldiga vindar.

 

Det är alltihop och allting samtidigt: solstrålar som gnistrar i snön och slask som tränger in i skorna tills fötterna är dyngsura. Kyssar och influensa. Stinkande blöjor och mamma jag älskar dig viskat i örat av tre barn inom loppet av tre minuter.

 

Det är ljuset och det är mörkret och det är ett liv, är väl vad jag förmår, får väl räcka gott så.
Och runt hörnet väntar alltid något, även om man inte ser det än.
Om så än bara en sommar som vill bre ut sig. 

 
 
Liknande inlägg:
 
 
(Bilder av Mario Azzi på Unsplash)
2018 Fyraåring Hitta tid att skriva Högkänsliga barn Jourkomp Kontraster Krönikör Ljus Mörker Skriva en bok Skriva roman Sommar Vårljus
0 kommentarer

Äventyr, lektioner

 
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. För en gångs skull är det verkligen en bra sak.
 
Den här helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Den här helgen gjorde jag allting jag någonsin gjort förut, sammanfogat till en helhet.
 
En sak som läkaryrket har lärt mig är att bara göra saker.
Inte för att jag vågar, inte egentligen, utan för att jag är van vid att det inte finns något alternativ. Jag har övats i att möta situationer ensam. Att min livlina är att jag kan ringa en vän (en bakjour) som kan komma om det krisar men i värsta fall är trettio minuter bort.
Så när jag fick möjligheten att hålla en tvådagars skrivkurs för tolv personer tänkte jag aldrig men vågar jag?
Jag satte mig bara ner och började skissa på upplägget.
 
 
Så i helgen fick jag prata om ämnen jag verkligen älskar, med folk som verkligen var intresserade.
Vi pratade idéer, karaktärer, dialog, miljöer, grundläggande dramaturgi. Gjorde skrivövningar som jag konstruerat och provskrivit i soffan i vårt garage (det är där jag brukar gömma mig om jag behöver arbeta med något kreativt när barnen är hemma och alla stans caféer är stängda).

Jag visste att jag skulle njuta av att få prata om de här ämnena.
Allt det här som känns så hemtamt och tryggt, och samtidigt aldrig slutar att fascinera mig.
Men jag var inte beredd på hur häftigt det skulle vara att sitta i ett rum av skrivande människor. Att känna koncentrationen och passionen och flowet som ligger i luften på en sådan plats. Att se inspirationens gnista väckas till liv i någon annans ögon.
Folk har utvecklat grava beroenden av mindre kickar än den känslan.
 
Nu är huvudet luddigt lugnt, bedövande tomt.
Vettigare ord än såhär får jag inte ur mig den här veckan heller.
 
Vill ni läsa en riktigt text, klicka er in på min senaste krönika i Läkartidningen. Och gilla den där Facebooksidan jag har om ni vill hitta annat jag skriver, allt jag gör nästlar sig inte in här på bloggen.
 
Så ska jag vabba tvååring, stirra i taket, pilla mig i naveln, och faktiskt bara vara glad.
 
 
 
(Bilderna i inlägget kommer från Unsplash, en sida med hundratusentals fotografier som är gratis att använda både i privata och kommersiella sammanhang. Klicka på bilderna för att komma till just den fotografens Unsplashsida.)
 
Akt 1 Akt 2 Akt 3 Början Dialog Dramaturgi Grundkurs i kreativt skrivande Helgkurs Idéer Inspiration Karaktärer Kursledare Leda skrivkurser Miljö Mitten Scener Skrivkurs Skrivövningar Slutet Treaktsmodellen Treaktsstrukturen Åland
1 kommentar