Ryggbebisen

 
Jag kan sy ihop sår, palpera livmödrar och utföra suicidriskbedömningar.
Men möjligen är det jag är stoltast över i mitt liv just nu att jag kan knyta upp min tiokilosklump till halvårsbebis på ryggen. I en bärsjal. Alldeles själv.
Har haft noll fallenhet för detta, så enbart min envishet och mitt två-barn-är-rörliga-och-en-bebis-vill-vara-nära-men-jag-vill-ju-ha-händerna-fria-kaos har tagit mig till detta.
 
Och med dessa suddiga försök att dokumentera detta konstaterar vi att man kanske skulle haft en sådan där selfie-stick ändå. Bara för att demonstrera sina ryggknyt.
 
klart slut.
 
 
 
0 kommentarer

En text, och respons

Hej.
Jag läser kvinna-barn-kursen och det är så fascinerande att jag nästan hade kunnat bli gynekolog/obstretriker på rent intresse. Men det vore rätt dumt eftersom det är en kirurgisk specialitet som är jättejourtung. Och det är ungefär precis motsatsen till vad jag egentligen drömmer om. 
 
 
Nåväl, så mycket att säga, så lite tid, så jag svängde egentligen bara in här för att säga detta:
här är min senaste krönika i Läkartidningen.
Som är den första som också publicerades i papperstidningen. Som är början på att jag kommer skriva för dem en gång i månaden. Som ett arvoderat uppdrag. Som liksom... ett jobb.
 
 
 
För den som inte är medicinskt involverad är det inte så stor grej, men är man inne i svängen är det nog det. Jag tänker bara på varenda klinik jag varit, där finns liksom alltid en Läkartidningen ifikarummet. Man sitter och bläddrar i den medan man sippar på sitt kaffe och försöker se ut som man har något där att göra fast man kanske känner sig rädd och osäker i sina sjukhuskläder och man är på ny arbetsplats varenda himla vecka typ, som man är som student. I alla fall, det är den största upplaga jag någonsin haft på sådant jag skriver. Och min skrivkramp var enorm men jag tog mig igenom den och så blev det den här krönikan och responsen har varit guld. Jag ÄLSKAR Läkartidningens målgrupp som mottagare för det är folk som är vana att leverera. Man har gått en tuff utbildning och arbetar med ett hårt jobb och man är en doer, ut i fingerspetsarna. POFF publiceras en krönika och mailen börjar rasa in. De här människorna som läser sitter inte och tänker "jaha det var ju fint" och går vidare utan att bry sig utan de meddelar klart och tydligt sina reflektioner, de tar kontakt... ja helt enkelt de ger respons. Jag har fått vackra personliga berättelser såväl som enkla tack och allt har värmt något oerhört.
 
 
 
Min man är också oerhört nöjd över det hela. För han måste leva med mitt dåliga självförtroende, min osäkerhet, min känsla av otillräcklighet, varenda dag. Och i detta regelbundna skrivuppdrag ser han detta: att en gång i månaden kommer folk höra av sig och tacka för sådant jag gör. Och kanske kan jag då, för en gångs skull, uppleva attt jag har gjort något bra.
 
 
 
Och kanske är det egentligen det bästa av allt. Att jag lever med någon som blir så glad över mina framgångar. Som aldrig ens skulle komma på tanken att känna sig hotad eller osäker av något sådant.
Det är ju bara ett bevis på hans ypperligt goda smak, att han valt en så utsökt fru.
 
 
 
3 kommentarer