Nouvelles

Den här sommaren skriver jag novellsamling. Helt enkelt för att det är lättare att fullborda under lång tid än en roman, som hela tiden kräver den intensiva närvaron. I alla fall för mig, när jag skriver böcker, måste liksom vara mitt inne i det för att inte tappa det.

Det ska bli sjukt bra noveller, såklart. Och det finns ett tema, en röd tråd som håller dem samman. Jag skriver inte novellsamlingar bara för att jag inte kan skriva romaner, för det kan jag ju. Min novellsamling ska vara sjukt fantastiskt bra, varje novell ett litet konstverk i sig.

Jag publicerar inte novellerna här för jag vill ju att ni ska köpa min bok sen, haha, alla trettio bloggläsarna! Då blir jag ju så rik.

Men om någon vill läsa några noveller och komma med synpunkter, tankar, konstruktiv kritik alternativt hyllningsrop, så är ni såklart varmt välkomna.

Här kommer ett citat ur novellen jag skriver på idag:

"Jag tyckte mycket om dokumentärer om brobyggen, men att skapa fungerande rutiner handlar om att välja, och att välja bort. Det man inte ger sig själv får man kompensera med något annat. Jag tyckte mycket om dokumentärer om brobyggen, men jag tyckte också mycket om pizza. Och så tyckte jag om blonda tjejer med keps som ser ut som fotomodeller och äter hamburgare med minimala munnar så att större delen av hamburgaren pressas ut längs sidorna och de får dressing över läppar och kinder och silkeshy. "

Träningen går förresten super.
0 kommentarer

Falun

Är i Dalarna hos min pojkväns föräldrar. Äter underbara och bisarra mängder Brie-ost. Dricker kaffe i solen på altanen medan jag läser neuroanatomi. (Jag klarade tentan, men är inte nöjd med mina kunskaper. Mina patienter bad mig aldrig att vara höggravid och nyförlöst när jag studerade - jag tänker inte stå där och inte kunna hjälpa dem för att jag inte pluggade tillräckligt).
Vaknar om morgnarna med en dotter som plirar på mig och sedan kör igång och leker tittutlekar, som hon precis har lärt sig.

Springer med min pojkvän medan bebisen lämnas på passning. Upp och ner, upp och ner för backarna, och när jag svettig dunsar in i duschen vet jag att det här med träningen, det är så sjukt rätt och perfekt.

Den här bloggen är och förblir tråkig, dessa dagar. Mitt liv bjuder på lite för lite konflikt som man kan slänga ur sig, det är som en bok som fortsätter efter att historien tagit slut. Jag funderar på att lägga ner den då och då, men jag har svårt att avsluta saker.
0 kommentarer

Pengar och bebisar

Varför tror folk att man måste vara två med varsitt jobb på heltid för att kunna skaffa barn? I Sverige, med helt galna bidrag för bebisar?
Vad är det bebisarna behöver? Nappar med guld och diamant på? Sidenblöjor?

När jag hör på radion att de fattiga barnfamiljerna ökar tycker jag såklart att det låter fruktansvärt och hemskt. Sedan inser jag att vi är en av de fattiga barnfamiljerna, att vår dotter är ett av de fattiga barnen, och undrar vilka som finns gömda bakom den där statistiken egentligen. Kanske finns de som lever i riktig misär, det kan jag inte uttala mig om, jag vet bara att vi finns där, i statistiken, och vi är banne mig inte fattiga.
(Och nej, det säger jag inte av något slags stolthet, det säger jag i en ärlig förvåning - jag känner mig sjukt bortskämd med pengar, saker, mat, vad jag nu vill ha).

Sedan det här med två heltidstjänster, när barnen blir äldre, jag tänker att jag undrar vem som tar hand om barnen. Jo, visst, vi har dagis-skola-fritids, så för barnens del blir det väl rätt okej. Men jag tänker att det är tråkigt att skaffa barn och sedan inte hinna vara med dem.
Vi kommer antagligen ha vår bebis på dagis nästa vår eller kanske nästa höst, under ett och ett halvt år, för Barnafadern ska hinna slutföra sin utbildning så han är helt klar, ifall jag skulle bli sjuk eller liknande och inte kunna dra in pengar. Men utöver det är det en seriös diskussion ifall båda verkligen ska jobba när barnen är små. Ifall vi inte istället kan ha en hemmaman som tar hand om klanen vi planerar att bygga.

För barnens skull, och för relationens skull. För att öka möjligheten att den tid vi får tillsammans när jag börjar jobba inte bara är disk och matlagning och panikstress för att hinna hämta barnen från dagis.

Vissa säger ju att det är kvinnofälla, det där, förresten, med att någon är hemmafru eller hemmaman. Eftersom det oftast är kvinnorna som gör det, och sedan får de ingen pension och inga karriärsfördelar om det tar slut och så blir de ekonomiskt beroende av sin man.

Om det säger jag: skriv ett kontrakt! Det ska vi göra, om vi gör allvar i planerna. Om min pojkvän skulle tillbringa flera år hemma med barnen, kommer jag, juridiskt bindande, ha lovat honom ekonomisk ersättning, ett slags försörjningsstöd kan man säga, om det tar slut mellan oss. Han kommer att ha gjort en insats för vår familj och för det ska han belönas.
Inte fastna i hemmafrufällan.
0 kommentarer