Ordinärt, min kära Nettelblad

 

Oktobermorgnar, oktoberkvällar. Frost och täckbyxor i mörker, sol och jackan av under dagens hetaste stunder.  Experiment som ska köras - chop, chop, chop. Din handledare måste tycka att du är duktig, säger en av försökspersonerna, som sitter här en fredagkväll.
Det är en lustig tanke som aldrig skulle ha slagit mig.
 
Den lustiga tanken växer, under en kvällspromenad. Jag tänker på hur jag måste verka utifrån, och hur jag alltid glömmer det. Hur ambitiös andra tror att jag är. Fast jag mest travar på i ulrikisk nyfikenhet.
Det är inte så att jag inte behöver vad andra människor behöver. Typ vila. Det är mest att när jag producerar, då producerar jag. Chop chop chop - fem krönikor. Chop, chop, chop - tio experiment. Sedan portioneras resultaten ut långsamt, över tid, så det ser ut som att jag alltid är igång. Medan jag i själva verket sitter hemma framför datorn, ammar ett barn och äter min favoritcraving för tillfället (jag har alltid cravings på udda saker, inte bara som gravid. Nu, till exempel: grönsakssoppa på burk. Och knäckebröd med centimetertjockt lager Bregott och burk-majs utstrött ovanpå).
 
 
Vad jag vill säga med det?

Tja, mest att det är lätt att tro utifrån att andra är så överjordiskt extraordinära. Inifrån en påstått extraordinär människas huvud kan jag bara berätta att jag är mest en människa jag också. Med ovanligt rufsigt hår, för att jag inte kommer ihåg att borsta det och inte har hunnit klippa det. Med en rödnäsa när jag vaknar om morgnarna för att så funkar min hud, som en annan alkis. Med en mättnadskänsla som aldrig sätter stopp efter första hektot brieost och sällan det andra heller.
 
Och det fullkomligt extraordinära är faktiskt gott nog.
 
 
 
 
klart slut, bebistjut!
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar

Hur du når framång och evig lycka

 
 
Framgång, mina vänner, handlar om att ta till vara på ögonblicken, ständigt fånga sina chanser.
Som när jag tar med bebisen till forskningsjobbet för en liten stund bara för att upptäcka att hissen är trasig. Igen. Som den alltid tycks vara minst en gång i veckan de perioder av mitt liv när jag är höggravid eller har en barnvagn med mig. Jobbet ligger på sjätte våningen.
Det gäller att fånga möjligheterna, se tecknen. Naturligtvis. Det var inte läge att arbeta mer den är dagen. Det var läge för bebis vid mitt bröst oc pojke i mitt knä och små fingrar och en leksaksbil i mitt hår.
Och oktobersolen, och barnvagnspromenaderna.
 
Tack Umeå universitet för Biologihusets hopplösa hiss.
0 kommentarer

Detta händer

 

 
De här oktoberveckorna är jag på mitt forskningsjobb, gör experiment, bokar några till, jobbar undan jobbar undan det enda den här terminen som kräver att jag är på en särskild plats en särskild tid och långt borta från min bebis. (Som den föräldralediga högst kompetenta pappan matar med utpumpad mjölk och utan problem. Han har skött barn förut, inga nyheter där. Men jag har aldrig varit så mycket med ett så litet barn som jag är nu, har aldrig ammat såhär och så vidare. Jag har en liknelse om känslan, den bygger på varför veganer förkastar ekologiska mjölkkor, jag berättar för er om den en annan gång).
Veckan som kommer nu är en lång kavalkad av arbete. Tur att jag experimenterar på folk, för det gör det ganska roligt, man träffar så mycket olika individer och ska snabbt etablera en kontakt som är professionell men ändå genuin. (Som när man är läkare, så inget nytt egentligen).
 
Sedan, när de här veckorna är över, vill jag skriva.
Någonting, allting, vad som helst.
Det blir, fortfarande. Bara väldigt sakta.
Jag tänker att jag har tiden framför mig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar